Herr talman! Med jämna mellanrum hemsöks vår
utrikesdebatt av ett slags värderelativism, som i olika
ideologisk tappning alltid går ut på samma sak -
nämligen att demokrati och mänskliga rättigheter
skulle vara speciellt västerländska idéer som noga
besett saknar relevans i andra kulturområden. Under
denna till synes mycket djupsinniga täckmantel har
diktaturer och ofrihet av olika slag alltid funnit villiga
försvarare.
För 20-25 år sedan var det alltjämt högsta mode i
delar av svensk debatt att förneka att mänskliga rät-
tigheter och demokrati hade något större intresse i
länder som styrdes av kommunistiska diktaturer. Ki-
neser, ryssar eller polacker hade inte samma intresse
av frihet och skydd för sina grundläggande rättigheter
som vi hade i den kapitalistiska västvärlden.
En annan version av samma tanke, populär på sina
håll också i Sverige, var att mänskliga rättigheter
saknade intresse i afrikanska länder, där kollektivet
alltid antogs uppfattas som intressantare än individen.
Detta fick bli en ursäkt för enpartisystem och allsköns
övergrepp. De som försökte se något försonande i
Sydafrikas apartheidsystem såg på ett liknande sätt
inget behov av mänskliga rättigheter för svarta med-
borgare i det landet. De hade inte samma behov av
frihet som den vita delen av befolkningen.
Nu är de gamla diktaturerna i Östeuropa borta,
liksom apartheid och de flesta av de s.k. afrikanska
socialistiska regimerna. Överallt ser vi nu försök att
bygga upp demokratiska flerpartisystem byggda just
på respekt för grundläggande mänskliga rättigheter.
Nu är det i stället populärt att ursäkta bristen på
demokrati i olika länder i Asien - i Kina lika väl som
i Singapore eller Indonesien. Indonesien är inte alls
det enda exemplet på länder i den delen av världen
som inte har någon officiell kommunistisk regim och
som är likgiltiga för demokratin. Man brukar ursäkta
detta genom att tala om asiatiska värden. Asiater
skulle ha en annan syn på frågor kring lag och ord-
ning, stabilitet och auktoritet som innebär att demo-
krati i ordets normala mening skulle vara ett ointres-
sant begrepp i dessa länder. Skillnaden skulle bestå i
den konfucianska traditionens speciella inverkan,
brukar det heta.
Jag talade för någon månad sedan med Martin
Lee, ledare för det demokratiska partiet i Hongkong.
Han är mer än någon annan en symbol för Hongkong-
bornas önskan att få behålla sina demokratiska fri-
och rättigheter också sedan staden övergått till Kina
senare i år. Hans kommentar till talet om asiatiska
värden och hänvisningarna till konfucianismens spe-
ciella inverkan var befriande i sin självklarhet: Kon-
fucius levde när ni i Europa styrdes av enväldiga
kungar och kejsare. Skulle ni i Europa med den sor-
tens argument acceptera att i dag berövas era demo-
kratiska friheter?
Taiwan är ett annat land inom den konfucianska
traditionen - en demokrati med 22 miljoner invånare.
Hade Taiwan legat i Europa hade det varit ett av EU:s
tyngre medlemsländer. Talar man med politiker från
det landet säger de i dag, oavsett parti, att demokrati
är ett asiatiskt värde.
Skall man försöka tolka den form av värderelati-
vism som gång på gång dyker upp i mer övergripande
ideologiska termer finns det två möjligheter. Antingen
menar de som driver resonemang av detta slag att
demokrati och mänskliga rättigheter egentligen inte är
så viktiga i Europa heller. Det skulle nog inte vara så
dumt med litet asiatiska värden också i vårt land. Men
de vågar inte öppet stå för en sådan hållning. Eller
också, och det är det andra alternativet, omfattar man,
utan att kanske reflektera över det, en form av rasism
eller åtminstone en inställning att det inte spelar så
stor roll vad som händer med människor som inte är
vita, rika och européer. Kineser skulle inte plågas av
tortyr på samma sätt som européer gör. Afrikanska
familjer som splittras när hemliga polisen griper en
politiskt aktiv medlem skulle inte fara lika illa som
familjer i västvärlden. Muslimer skulle inte ha samma
behov av att fritt kunna uttala sin mening om saker
och ting som kristna människor i Europa.
Det vore, som sägs i reservation 1, av mycket stort
värde med en årlig redogörelse för utvecklingen vad
gäller mänskliga rättigheter i de länder som tar emot
svenskt bistånd. Jag kan inte hjälpa att jag misstänker
att majoritetens ovilja att bifalla detta enkla förslag
hänger samman med det faktum att demokratimålet
för svenskt bistånd så länge bara betraktats som ett
mål bland flera och inte som ett mål som är överord-
nat och troligen avgörande för att de andra målen
skall kunna uppnås. Det krävs en bättre analys av
sambanden mellan demokrati och utveckling än vad i
synnerhet socialdemokraterna har orkat med.
I reservation 6 begärs ett klarare ställningstagande
från riksdagens sida till hoten mot de demokratiska
friheterna i Hongkong. Utskottets majoritet, modera-
ter likaväl som socialdemokrater och några andra,
nöjer sig med att säga att det är oacceptabelt om
övergången till kinesiskt styre i Hongkong innebär ett
bakslag för den demokratiska utvecklingen. Men detta
har ju redan hänt. Den valda folkrepresentationen har
redan ställts åt sidan. Detta måste vi kommentera och
inte låtsas som om alltsammans bara skulle vara en
hypotetisk utveckling i en osäker framtid.
I reservation 8 begär vi att riksdagen skall ge re-
geringen ett tydligt mandat att inom FN stödja even-
tuella initiativ som kan leda till att frågan om Taiwans
representation löses, t.ex. genom någon form av ob-
servatörskap i FN:s olika underorganisationer. Den
doktrin om ett Kina som utskottet hänvisar till duger
inte som argument emot den inställningen. Taiwan
styrs inte av Peking och har släppt den gamla regi-
mens krav på att erkännas som representant också för
det kinesiska fastlandet. Taiwan är i dag en demokrati
som lever i skuggan av en totalitär diktatur. Taiwans
rätt att leva vidare som ett demokratiskt samhälle,
oavsett framtida relationer mellan Taiwan och Kina,
måste stödjas internationellt också av andra demokra-
tier, inräknat Sverige.
Helena Nilsson har talat om Iran och Indonesien.
Det räcker kanske för mig att här instämma i det som
hon säger och när det gäller Iran och den muslimska
delen av världen poängtera att islam - och det kanske
är viktigt att säga det i vår tid när så många fundamen-
talistiska krafter gör sig gällande - också bär upp en
annan tradition av tolerans och öppenhet som vi gi-
vetvis, från våra värderingar i Sverige, skulle vilja se
dominera det politiska livet också i dessa länder.
I reservation 14 behandlas flyktingars rätt att åter-
vända till Bosnien. Vi tycker att det är orimligt att,
som majoriteten har gjort, avfärda stora delar av pro-
blematiken med att den allmänna situationen i Bosni-
en-Hercegovina har förbättrats. Man säger inte något
om att den politiska förbättring som skulle följa på
Daytonavtalets militära del knappast har materialise-
rats alls. Den etniska uppdelningen består. Inte heller
orkar majoriteten riktigt med att kommentera situatio-
nen i resten av det f.d. Jugoslavien, dvs. de övergrepp
som vi vet äger rum i Serbien och Kroatien. Inte ens
de ganska modesta synpunkter när det gäller Serbien
som utrikesministern lämnade i ett frågesvar före jul
har man klarat av att skriva in.
Utskottet behandlar också utvecklingen i Mellersta
Östern med utgångspunkt från bl.a. en folkpartimo-
tion. Här finns inga reservationer eftersom enigheten
om vägen till en hållbar lösning glädjande nog är stor.
Jag vill bara här markera att motionen skrevs under
intrycken av hoten mot fredsprocessen. Om den skulle
bryta samman kvarstår ändå det grundläggande, näm-
ligen att det enda sättet att uppnå stabil fred i området
är att utgå från såväl Israels rätt att existera som pa-
lestiniernas rätt att styra sig själva i en egen stat. Ho-
tet mot fredsprocessen är just i dag Israels bosätt-
ningspolitik. I morgon kan det vara något annat. Men
varken israeler eller palestinier kan uppnå varaktig
fred på bekostnad av alla motpartens vitala önskemål
och intressen. I längden är det demokrati och mänsk-
liga rättigheter som är den bästa garanten för en ut-
veckling mot fred och gemensam utveckling också i
Mellanöstern.
Jag står naturligtvis bakom alla de reservationer
som Folkpartiet har anslutit sig till, men jag inskrän-
ker mig här till att yrka bifall till reservationerna 6
och 8.