Herr talman! Att debattera mänskliga rättigheter i
Sveriges riksdag känns mycket angeläget men också
uppfordrande, eftersom vi inte får förtröttas i denna
vår diskussion.
Att mänskliga rättigheter kränks runt om i världen
beror på att det finns rädda makthavare som är rädda
att förlora sin maktposition. Det är makthavare som
har kontroll över aktörer som i sina befattningar kan
kränka människor. Det allvarliga, upprörande och så
svåra är att det är människor - män, kvinnor, unga
och gamla - som kränks, berövas sin frihet, fysiskt
och psykiskt torteras och avrättas.
Varför kränks människors mänskliga rättigheter?
Jo, för att de är politiskt aktiva inom en opposition
som en regim inte accepterar. Det är regimer som
oftast inte är demokratier, som i fallet Kina och Bur-
ma. I Kina finns inga framträdande och ledande op-
positionella kvar i frihet. De sitter antingen i fängelse
eller har flyttat utomlands. Det har snart gått åtta år
sedan regimen i Kina mötte demonstrationer av män-
niskor som krävde demokrati på Himmelska fridens
torg med tankar.
På nyheterna i morse meddelades att dissidenten
Wang Dan skulle frisläppas. Det kan ett litet tecken
på att Kina är känsligt för omvärldens kritik, men det
är inte tillräckligt. Det gäller att fortsätta att högljutt
protestera mot Kinas sätt att kränka de mänskliga
rättigheterna.
Politiskt aktiva, t.o.m. förtroendevalda parlamen-
tariker som i fallet sydöstra Turkiet, sitter fängslade
för sina politiska åsikter framförda i tal och skrift.
Människor i Turkiet kränks för att de tillhör en folk-
grupp - kurderna. De tillåts inte tala sitt eget språk, gå
i egen skola eller utöva sin kultur. Så behandlas en
etnisk minoritet i ett land som betraktas som demo-
kratiskt och som tillhör Europa.
Människor kränks för att de bor i ett område som
är ockuperat när de demonstrerar mot denna ockupa-
tion, i t.ex. Östra Timor och Västra Sahara.
Människor kränks för att de med sin penna skriver
skönlitteratur som rädda makthavare finner som ett
hot mot sin egen maktposition. Många författare sitter
i fängelse, finns bland rapporterade försvunna eller
har avrättats.
Människor kränks för att deras religiösa uppfatt-
ning och utövning upplevs som ett hot.
Människor kränks på grund av sin ras. Människor
kränks för att de är kvinnor, för att de är handikappa-
de och för att de är barn. Flickorna på barnhemmen i
Kina är bara ett exempel.
Vad kan vi då göra som riksdagsledamöter? Vi
kan påverka vår regering att bilateralt eller i regionala
och internationella forum driva olika frågor om de
mänskliga rättigheterna. Möjligheten att bedriva detta
arbete har naturligtvis stärkts genom att Sverige blivit
medlem i FN:s säkerhetsråd och där driver frågor om
de mänskliga rättigheterna.
Sverige har genom sitt medlemskap i EU sedan
två år tillbaka stora möjligheter att där driva kraven
på att länder som EU samarbetar med inte skall krän-
ka de mänskliga rättigheterna. Det gäller inte minst de
associationsavtal som EU sluter med olika länder. I
dessa finns inskrivet att de mänskliga rättigheterna
skall respekteras. Det finns också en mekanism i de
s.k. associationsråden som innebär att man där kan ta
upp frågor om något land som inte följer avtalen och
förbättrar situationen för de mänskliga rättigheterna.
Genom biståndet har Sverige också en möjlighet
att stärka demokratin och folkrörelserna och påverka
så att de mänskliga rättigheterna inte längre kränks.
Som riksdagsledamöter har vi stora möjligheter att
diskutera med andra parlamentariker i olika interna-
tionella och regionala sammanhang. Själv har jag
erfarenhet av detta från OSSE:s parlamentariska för-
samling. Under mötena såväl 1995 som 1996 har vi
direkt med turkiska parlamentariker diskuterat hur de
mänskliga rättigheterna bryts och kränks när det gäller
kurderna. Vi har också Europarådet och IPU.
När jag läser betänkandet är jag i stort sett nöjd.
Det är starkt präglat av de motioner som riksdagsle-
damöter skrivit under den allmänna motionstiden. Det
är inte heltäckande - det täcker inte alla kränkningar
av situationen för mänskliga rättigheter över hela
världen - och det är därför viktigt att vi i vårt arbete
också tänker på de länder och regioner som inte be-
rörs i betänkandet.
I samband med en radiointervju för två år sedan
frågade en reporter mig: Blir du aldrig trött på att
arbeta för de mänskliga rättigheterna när ingenting
händer? Mitt svar blev att vi aldrig någonsin får för-
tröttas. Vi får inte ge upp i arbetet med att förbättra de
mänskliga rättigheterna. Om vi någon gång skulle
känna trötthet får vi ge över stafettpinnen till någon
som känner sig litet starkare och litet piggare. Det är
nämligen oerhört viktigt att vi, inte minst i våra egna
parlament, har tid och känner engagemang att debatte-
ra de här frågorna. Ibland tänker jag på alla de männi-
skor som kränks - bl.a. de parlamentariker i Turkiet
som sitter i fängelse just för att de är parlamentariker.
Vi måste känna styrka att fortsätta detta arbete.
I betänkandet finns det några områden där vi i
Centerpartiet vill gå något längre än utskottsmajorite-
ten. Det gäller Indonesien, som ockuperar Östra Ti-
mor olagligt. I betänkandet skriver utskottsmajoriteten
att man anser att en särskild MR-representant kan
förena sitt uppdrag med att också vara representant
för UNDP. Vi reservanter anser att det vore önskvärt
att FN hade en egen representant för mänskliga rättig-
heter som sysslade enbart med detta. Vi anser också
att det är dags att bryta u-krediterna. Sverige skall
sluta ge u-krediter till Indonesien för att markera att
situationen för de mänskliga rättigheterna har förvär-
rats under de senaste åren. Vi anser också i reserva-
tionen att de avtal som sluts med Indonesien inte skall
gälla Östra Timor, eftersom det fortfarande är Portu-
gal som har den administrativa makten över Östra
Timor och att läget skall fortsätta att betraktas som
sådant.
Inom Centerpartiet tycker vi också att det är vik-
tigt att gå längre när det gäller Iran. Man bör övervä-
ga om inte sanktioner skall upprättas gentemot landet,
eftersom den kritiska dialog som nu har pågått under
fyra år inte har lett till några resultat. Jag konstaterar
också att det i nyheterna i morse meddelades att Nor-
ge är berett att driva kraven på sanktioner under FN:s
konferens om mänskliga rättigheter. Vi skriver alltså
om detta i reservationen.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till reser-
vationerna 9 och 10. Jag står naturligtvis även bakom
reservation 11.