Herr talman! Respekten för varje lands egna sä-
kerhetspolitiska val måste vara grundläggande för en
alleuropeisk säkerhetsordning. Detta är helt i enlighet
med Parisstadgan. Varje land har rätt att ändra sina
säkerhetsarrangemang och t.ex. inträda i en militäral-
lians. När länder får sina säkerhetspolitiska mål till-
godosedda, utan att säkerheten inskränks för andra,
ökar säkerheten och stabiliteten i Europa som helhet.
För Sverige är militär alliansfrihet den ram som
bäst förmår tillgodose landets egna säkerhetspolitiska
intressen. Men rätt utnyttjad, i aktiv samverkan med
andra alliansfria och alliansbundna länder, kan den
militära alliansfriheten vara en stor tillgång i byggan-
det av en gemensam europeisk fredsordning.
Centerpartiet anser att ett svenskt medlemskap i
Nato inte skulle öka vårt lands säkerhet eller förbättra
vår handlingsfrihet att utveckla vårt samhälle. Ett
svenskt Natomedlemskap skulle inte heller förbättra
stabiliteten i vår omgivning. Däremot är samarbetslin-
jen självklar eftersom den gagnar såväl vår egen sä-
kerhet som säkerheten i vårt närområde och i Europa
som helhet. Centerpartiet menar att Sverige mot den-
na bakgrund bör kunna samarbeta med Nato på alla
områden utom dem som rör försvaret av vårt eget
territorium eller när det gäller kravet på ömsesidiga
försvarsgarantier. Centerpartiet bejakar därför att
övningsprogrammet inom ramen för Partnerskap för
fred kommer att breddas. Jag vill i det sammanhanget
framhålla att Sverige aktivt bör driva på för att för-
djupa det säkerhetsfrämjande civila samarbetet inom
PFF och för att öka förmågan att samverka mellan
civila och militära enheter.
Ett svenskt deltagande i det Euroatlantiska part-
nerskapsrådet, EAPR, är huvudfrågan för dagens
debatt. EAPR bildades formellt den 30 maj i Sintra i
Portugal. Det var ett av de många beslut som fattats
på europeiskt plan detta år till gagn för säkerhet och
samarbete i Europa. Jag tänker på upprättandet av det
särskilda partnerskapet och bildandet av Nato-
Rysslandsrådet samt partnerskapet mellan Nato och
Ukraina. Jag tänker på besluten vid Natos toppmöte i
Madrid, på överenskommelsen om Amsterdamfördra-
get men också på slutsatserna från Europarådets
toppmöte i Strasbourg. Förhoppningsvis kan vi vid
årets slut lägga till beslutet vid EU:s toppmöte den
12-13 december om att EU inleder en bred och in-
kluderande förhandlingsprocess om medlemskap i
unionen för de ansökarländer som klarar de politiska
och demokratiska kriterierna för ett EU-medlemskap.
Jag hoppas också på framgång vid OSSE:s minister-
råd i Köpenhamn den 18-19 december som har att
avhandla en gemensam och övergripande europeisk
säkerhetsmodell inför tjugohundratalet. År 1997 har i
många avseenden förutsättningar att i historiens ljus
framstå som ett märkesår för byggandet av ett enat,
fredligt och samverkande Europa.
Herr talman! Centerpartiet vill att EAPR utvecklas
till en viktig mötesplats för planering och samordning
av internationella fredsfrämjande insatser. Sverige bör
medverka till att utveckla samarbetet mellan Nato och
militärt alliansfria länder inom EAPR. EAPR skall
fungera som forum för konsultationer mellan allians-
fria och alliansbundna länder och utgöra det politiskt-
militära ramverket för krishanteringsoperationer och
för samarbetet inom Partnerskap för fred. Men det
ligger ett särskilt ansvar på länderna utanför Natos
medlemskrets att etablera EAPR som detta forum.
Här har Sverige och utrikesministern ett särskilt an-
svar.
När gränslinjerna för samarbetet hålls tydliga och
då samarbetet inte omfattar ömsesidiga försvarsga-
rantier eller territorialförsvarsuppgifter finns det inte
anledning att hysa några betänkligheter inför ett
svenskt deltagande i de Natostaber som har ansvar för
PFF-uppgifter och krishanteringsfrågor. Regeringens
lösning att låta Sveriges ambassadör i Belgien också
vara Sveriges ombud i Nato tycker Centerpartiet är en
ändamålsenlig lösning.
Dagens debatt hittills, och det betänkande vi dis-
kuterar, illustrerar ändå att det finns skillnader i synen
på svensk säkerhetspolitik mellan riksdagens partier.
Jag har tidigare i denna talarstol konstaterat att Cen-
terpartiet och Socialdemokraterna formar en stabil
mittfåra i svensk säkerhetspolitik. Jag välkomnar att
Kristdemokraterna nu anslutit sig till denna grupp.
Men på ömse sidor om denna mittfåra ser vi att övriga
partier fjärmar sig.
Sveriges medverkan i EAPR och PFF innebär inte
att Sverige överger den militära alliansfriheten som
Miljöpartiet och Vänsterpartiet nu beskyller den för.
Men den betyder lika litet ett svenskt steg på vägen
mot ett Natomedlemskap, som Folkpartiet och Mode-
raterna önskar. EAPR och PFF innebär en ökad
strukturering till något som Sverige solidariskt ägnat
sig åt i decennier: att bevara internationell fred i sam-
verkan med andra.
Moderater och folkpartister har bestämt sig för att
Nato är vägen till, och detsamma som, en alleuropeisk
säkerhetsordning. De ställer upp olika utvidgnings-
scenarier för Nato och kopplar ett svenskt medlem-
skap till andra länders säkerhetspolitiska val. Strate-
gin är: Inte Nato nu, men i morgon.
I fallet med EAPR och PFF kan man också se det
som en symbolpolitik i dagens betänkande. Oavsett
om det behövs eller ej skall Sverige utse en särskild
ambassadör vid Natohögkvarteret, säger man. Jag kan
inte låta bli att notera att i den moderata kommitté-
motionen står det att det skall vara som en markering.
Den stackars ambassadören skulle alltså finnas där
som en markering!
Miljöpartiet och Vänsterpartiet bör allvarligt be-
tänka i vems tjänst man går när man ständigt upprepar
att den militära alliansfriheten avskaffas eller urholkas
genom de samarbeten Sverige anslutit sig till. Enligt
er urholkade EU-medlemskapet Sveriges alliansfrihet.
PFF gör det tydligen också. Vi har hört er säga att
Amsterdamfördraget innebär att den militära allians-
friheten blir en chimär, och nu säger ni att ett svenskt
medlemskap i EAPR suddar ut gränserna mot Nato.
Man kan ju fråga sig om det går att avskaffa den
militära alliansfriheten hur många gånger som helst.
Om sanningen legat ens i närheten av er verklighets-
beskrivning torde vi ha varit medlemmar av Nato för
länge sedan. Men framför allt tycker jag att ni skall
ställa er frågan: Vem vinner på allt ert ropande på
vargen? Är det de som värnar Sveriges militära alli-
ansfrihet eller de som önskar att vi inte skall märka
den dagen den svenska militära alliansfriheten egent-
ligen sätts ifråga?
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till hem-
ställan i utrikesutskottets betänkande.