Herr talman! Säkerheten i Europa utvecklas på ett
mycket positivt sätt. Efter Berlinmurens fall 1989 har
Europa nu kommit in ett dynamiskt skede där varje
månad nya stenar fogas till det europeiska säkerhets-
bygget. Ibland sker det med stora steg, men oftast
med vardagliga, odramatiska och förtroendeskapande
steg. Vi kan nu se konturerna av en alleuropeisk sä-
kerhetsordning. Ytterst handlar det om att skapa en
ordning i sådan politisk och social harmoni att krig i
hela Europa blir lika otänkbart som mellan demokra-
tierna i Norden eller i Europeiska unionen.
Den avgörande kraften bakom förändringen efter
det kalla krigets slut är de central- och östeuropeiska
ländernas frigörelse, demokratisering och ekonomiska
liberalisering. Fokus i europeisk säkerhetspolitik har
förskjutits från frågor om militär balans och kärnva-
penavskräckning till ekonomiskt samarbete, dialog
och gemensamma normer för problemlösning.
Förändringar i de europeiska samarbetsstrukturer-
na har också påtagligt bidragit till ett förbättrat säker-
hetspolitiskt klimat. EU har fördjupats och förbereder
sig för att ta emot nya medlemmar. OSSE, Organisa-
tionen för säkerhet och samarbete i Europa, har ut-
vecklats i konflikthanterande och förebyggande arbete
och bidragit till europeisk rustningskontroll. Euro-
parådet omfattar i dag större delen av Europa och
symboliserar demokratins frammarsch på vår konti-
nent. I vårt eget närområde stärks det regionala sam-
arbetet runt Östersjön.
Natos förändring är en mycket viktig del i denna
för Europa så positiva utveckling. Inom Euroatlantis-
ka partnerskapsrådet samarbetar Europas och Nord-
amerikas länder för att utveckla sitt deltagande i
fredsfrämjande verksamhet, med erfarenheter från
Bosnien som utgångspunkt. Europa har fått till stånd
en förtroendeskapande överenskommelse mellan Nato
och Ryssland. Efter beslutet i Madrid inledde Nato
förhandlingar om medlemskap med Polen, Tjeckien
och Ungern, samtidigt som dörren lämnas öppen för
ytterligare länder.
Helheten i denna förändring hos Nato, från en
snäv inriktning på försvar av demokratier i väst mot
det tidigare sovjetiska hotet, till en strävan att bidra
till hela Europas säkerhet och att i samverkan bättre
möta nya hot mot säkerheten, är något som vi väl-
komnar. De stora säkerhetspolitiska förändringar som
har skett i Europa under de senare åren är i allt vä-
sentligt resultat av förhandlingar mellan demokratiska
länder. Alla får inte precis det de önskar, men här
finns en vilja till samförstånd och ömsesidigt hänsyns-
tagande. Förtroende, tillförsikt och strävan efter ge-
mensam säkerhet skall vara drivkrafter för det europe-
iska säkerhetssamarbetet, inte våld, inte rädsla eller
snäva nationella intressen. Utvidgningsbeslutet inne-
bär att Polen, Tjeckien och Ungern har fått bekräftel-
se på sin obestridliga rätt att själva göra sitt säker-
hetspolitiska val.
Det är glädjande att Nato i Madridkommunikén
erkänner de baltiska staternas bidrag till stabilitet och
samarbete i Östersjöområdet. Sverige lämnar också
viktiga bidrag till de baltiska ländernas säkerhet inom
ramen för Östersjösamarbetet, inom Partnerskap för
fred och i vårt bilaterala samarbete med de baltiska
länderna. Däremot kan vi som militärt alliansfritt land
inte bistå med militära säkerhetsgarantier.
Herr talman! Vi samarbetar med Nato inom Eu-
roatlantiska partnerskapsrådet för att utveckla det
fredsfrämjande och det förtroendeskapande arbetet
och för att stärka säkerheten i hela Europa. Det är
dessa delar av det europeiska säkerhetssamarbetet
som i dag utvecklas. Gränsen för vårt samarbetet går
vid Natofördragets militära garantiförpliktelser. Det
finns inga skäl att söka samarbete med Nato när det
gäller försvaret av vårt territorium eller att lämna
säkerhetsgarantier till andra. Sveriges militära allians-
frihet ligger fast.
Europas länder måste nu med full kraft fortsätta
arbetet på en alleuropeisk säkerhetsordning. Vi behö-
ver öka förmågan att hantera nya, oftast icke-militära
hot mot säkerheten, minska klyftorna i relation till
världen utanför Europa, fördjupa demokratin, ytterli-
gare minska rustningsnivåerna och eliminera mass-
förstörelsevapen. Vi behöver integrera Ryssland i det
europeiska samarbetet och stärka säkerhetsidentiteten
hos de länder som önskat men i Madrid inte erbjudits
medlemskap i Nato.
För att komma vidare måste EU, Nato, OSSE, Eu-
roparådet, Östersjörådet och övriga strukturer, även
FN, samverka i riktning mot samma mål. Alla dessa
samarbetsorgan behövs, och de kompletterar varand-
ra.
Nato är primärt en struktur för militärt samarbete.
Inte minst erfarenheterna från Bosnien har visat att
den militära dimensionen är en nödvändig men inte
tillräcklig ingrediens i byggandet av ett Europa präg-
lat av gemensam säkerhet, där säkerhetshoten i väx-
ande grad är icke-militära. Förutom den planerade
Natoutvidgningen pågår en förändring av Nato vad
gäller samarbete med icke-medlemmar, bl.a. en ökad
tonvikt på krishantering, fördjupning av samarbetet
inom PFF samt ett utbyggt samarbete med Ryssland
och Ukraina.
Nato och Ryssland undertecknade i Paris den 27
maj ett omfattande samarbetsavtal. Detta måste be-
traktas som en historisk händelse, en av de viktigaste
efter det kalla krigets slut. Överenskommelsen inne-
bär upprättandet av ett gemensamt råd, regelbundna
möten på politisk nivå, tätt politiskt och militärt sam-
arbete och samråd, där så är möjligt gemensamt be-
slutsfattande och agerande. Denna samverkan omfat-
tar ett mycket brett område, alltifrån allmänna säker-
hetspolitiska frågor till krishantering och nedrust-
ningsfrågor. Grunden finns således för att Ryssland
skall engageras i ett långtgående samarbete med Nato,
vilket också underlättar ett bredare europeiskt samar-
bete.
Detta viktiga steg på vägen mot gemensam säker-
het i Europa har vi från svensk sida all anledning att
välkomna. Mycket kommer samtidigt att bero på hur
avtalet genomförs och med vilket konkret innehåll det
fylls. Det är naturligtvis av avgörande betydelse att
samarbetet mellan Nato och Ryssland inte sker på
bekostnad av andra länders säkerhetsintressen.
Herr talman! Euroatlantiska partnerskapsrådet,
EAPR, som formellt bildades i Sintra i Portugal den
30 maj, bör också ses som ett viktigt led i de säker-
hetspolitiska förändringarna i Europa. Rådet är i sin
tur en del av det utvecklade partnerskapet för fred,
vars syfte är att vidareutveckla samarbetet mellan
Nato och en bred krets av partnerländer på de områ-
den som ej handlar om försvaret av det egna territori-
et.
Sveriges deltagande i PFF har hittills gjort det
möjligt för oss att förbättra vår egen förmåga att ge-
nomföra fredsfrämjande insatser och krishantering
tillsammans med samarbetsländerna.
Samarbetet inom PFF är en förutsättning för att
militära insatser liknande den i Bosnien skall kunna
genomföras och bli effektiva. PFF spelar dessutom en
viktig förtroendeskapande roll, eftersom det bidrar till
att öka samarbetsytorna på det militära området mel-
lan de europeiska länderna. Euroatlantiska part-
nerskapsrådet blir paraplyorgan för det hittillsvarande
PFF-samarbetet. Det nordatlantiska samarbetsrådet,
NACC, som tillkom för att stärka samarbetet mellan
Nato och de forna Warszawapaktsländerna efter
Sovjetunionens upplösning 1991, upphör och uppgår
nu i EAPR.
Utskottsmajoriteten ser i första hand EAPR som
ett organ för praktiskt samarbete kring krishantering
som utförs av Nato. Vi fäster också stor vikt vid de
möjligheter rådet ger oss till bättre delaktighet i pla-
nering och beslutsfattande i sådana krishanteringsin-
satser där vi bidrar med trupp, såsom i Bosnien. Lik-
som tidigare krävs FN- eller OSSE-mandat för fred-
främjande aktioner. Samarbetet avgränsas till den del
av Natos arbete som inte rör försvaret av medlemssta-
ternas territorier eller säkerhetspolitiska garantier. Det
är avgörande för Sverige som militärt alliansfritt land
att kunna delta i detta samarbete.
En annan utgångspunkt är att varje land självt av-
gör på vilka områden och i vilken utsträckning man
vill delta i samarbetet mellan Nato och partnerländer.
Sveriges regering och riksdag har full kontroll över
vårt samarbete med Nato och övriga partnerländer.
Sverige kommer att delta endast i de delar vi själva
vill.
Ytterligare en viktig aspekt rör EAPR:s alleurope-
iska karaktär. Samtliga 43 - jag upprepar: 43 - PFF-
länder, inklusive Ryssland, deltog i bildandet av
EAPR. EAPR-kretsen kommer att mötas en gång i
halvåret på utrikes- och försvarsministernivå i anslut-
ning till Natorådets möten. På ambassadörsnivå
kommer rådet att mötas i Bryssel en gång per månad.
Möjlighet finns också att mötas på stats- och rege-
ringschefsnivå. Bildandet av Euroatlantiska part-
nerskapsrådet innebär inga förändringar i rådande
arbetsfördelning mellan berörda europeiska organisa-
tioner. Det gäller såväl OSSE som EU, Västeuropeis-
ka unionen och Europarådet. Tanken är att komplette-
ra deras verksamhet, inte att konkurrera med dem.
Dubbelarbete och konkurrens mellan organisationerna
måste undvikas.
Med EAPR och vidareutvecklingen av Part-
nerskap för fred har vi fått ett instrument som kan
användas för att öka förtroendet både i Europa och i
vårt närområde. Samtidigt kan EAPR stärka våra
möjligheter att möta nya utmaningar på krishante-
ringsområdet. EAPR har stora möjligheter, men det
ankommer nu på deltagarna att fylla det med konkret
innehåll, till nytta för alla berörda. Tillsammans med
ett upptagande av nya medlemmar i EU och Nato-
Ryssland-avtalet kan EAPR, rätt utnyttjat, utgöra nya
och viktiga steg i byggandet av en gemensam säkerhet
och en europeisk säkerhetsordning där alla länder
deltar.
Jag vill avslutningsvis understryka utskottets upp-
fattning att ett aktivt svenskt deltagande i Euroatlan-
tiska partnerskapsrådet inte på något sätt förändrar
Sveriges grundläggande säkerhetspolitiska hållning.
Vi förblir en nation som förenar vår position utanför
militärallianser med ett aktivt ansvarstagande för
Europas säkerhet.
Herr talman! Jag vill med detta yrka bifall till ut-
skottets hemställan och avslag på alla reservationer.