Herr talman! Det finns större möjligheter än nå-
gonsin tidigare att säkra frihet, fred och välstånd i
Europa; detta trots att det finns orosmoln - Vitryss-
land, Balkan och Kaukasus, för att nämna de tydligas-
te.
Orsaken till denna optimism är att det finns starka
sammanhållande krafter. Aldrig förr har de goda
krafterna varit så välorganiserade och så samspelta för
att säkra de viktiga värdena på hela vår kontinent.
Europarådet har utvidgats och omfattar nästan
hela Europa. OSSE bedriver en viktig verksamhet,
som ofta står Europarådet nära när det gäller att arbe-
ta för demokrati, mänskliga rättigheter och minoritets-
rättigheter.
Vi kan erinra oss mellankrigstiden och avsaknaden
då av ett fungerande samarbete mellan länderna. Det
fanns inget förpliktande samarbete. Varje land fick
självt ta ansvar för frågor som rör säkerhet och eko-
nomi. Nu finns Europeiska unionen, Nato, Europarå-
det och OSSE som viktiga byggstenar i vårt gemen-
samma Europa.
Den europeiska integrationen fortsätter. Om drygt
två veckor skall det beslutas i Luxemburg att utvidg-
ningsprocessen till de nya demokratier i Central- och
Östeuropa som kandiderar kan påbörjas. Den kan
påbörjas redan i början av nästa år. Här är en be-
slutsprocess på gång. Vi från moderat håll understry-
ker centralt att denna process inte får försenas, utan
den måste komma i gång och då på ett sådant sätt att
länderna kan komma med som medlemmar snabbast
möjligt efter sina förutsättningar och efter den ut-
veckling som man har i respektive land.
Jag tror att det är viktigt att också vi i Sverige vär-
nar och vårdar den europeiska integrationen och det
europeiska samarbetet. Vi måste inse att det, även om
samarbetet medför problem när olika kulturer och
traditioner möts, är oerhört viktigt att hålla i detta
samarbete. Isolationism, extremnationalism och främ-
lingsfientlighet hotar samverkan. Europa skulle bli
mycket mörkt och kallt om sådana krafter fick domi-
nera. Man skulle önska sig i Sverige en starkare upp-
slutning just kring samverkan och våra gemensamma
institutioner.
Herr talman! Parallellt med den europeiska integ-
rationen pågår också integrationen inom Nato. Orga-
nisationen har, precis som Europarådet och EU, be-
slutat att vara öppen för alla Europas demokratier.
Det skall inte vara några nya skiljelinjer i Europa. Det
finns ett odelbart Europa där alla goda krafter är väl-
komna att samarbeta. Detta är mycket viktigt därför
att därmed gör man slutligen upp räkningen med både
den pakt mellan Stalin och Hitler som delade Europa
mellan de två makterna och den Jaltalinje som kom att
dela Europa under hela efterkrigstiden.
Natos process för öppenhet är av historisk bety-
delse och kompletterar den europeiska integrationen
och löser uppgifter som den har svårt att klara. Nato
växer successivt fram som ryggraden i den europeiska
säkerhetsordningen. Det första steget var att inbjuda
alla utanförstående till samarbetet genom PFF. Där-
med påbörjades ett brett säkerhetsskapande samarbete
också på det militära området i hela Europa. Det var
ett oerhört viktigt steg. Det andra steget var när Nato
kom att engagera sig i Bosnien genom genomföran-
destyrkan och SFOR, den styrka som efterträdde
IFOR. Det var särskilt viktigt eftersom OSSE och i
viss mån också EU där hade misslyckats. Nästa steg,
det tredje steget, var Natos beslut att öppna för med-
lemskap för alla Europas demokratier. Den processen
påbörjades i somras i Madrid då Polen, Tjeckien och
Ungern inbjöds till medlemskap våren 1999. Härom-
dagen var det folkomröstning i Ungern och den be-
kräftade detta. Mer än 85 % av befolkningen röstade
för detta.
Vidare har Nato slutit två väldigt viktiga avtal
med Ryssland respektive Ukraina. Därvid fördjupas
samarbetet med två särskilt viktiga länder i Europas
säkerhetsarkitektur. Jag vill verkligen understryka att
de här avtalen är mycket centrala när det gäller att
bygga säkerheten i Europa. Nu är det alltså dags för
nästa steg, att skapa ett euroatlantiskt partnerskapsråd
som skall stå öppet för alla som är med i PFF.
Natos styrka är att Nato kan garantera säkerheten
också för små länder som inte på egen hand kan klara
av att försvara sig mot aggression. Det är därför som
praktiskt taget alla de nya demokratierna i Central-
och Östeuropa vill bli medlemmar.
Jag skulle vilja säga att det bara är Nato, som också
bygger på en stark närvaro från USA i Europa, som
kan klara två av Europas centrala säkerhetspolitiska
uppgifter under de närmaste åren. Den ena uppgiften
är alldeles tydlig, nämligen att förhindra att kriget åter
blossar upp i Bosnien och vi därmed kanske får en
stor konflikt på hela Balkan. Där är Natos närvaro
oundgängligen nödvändig. Alla arbetar på att den
skall fortsätta också efter den 1 juli nästa år.
Den andra uppgiften, också av enorm betydelse
för Europas säkerhet, är att samtidigt integrera både
Rysslands grannländer och Ryssland självt med Euro-
pa och väst. Det är en uppgift där Nato är oundgäng-
ligen nödvändig.
Rysslands grannländer var till helt nyligen ocku-
perade av Sovjetunionen. Det var förtryck och vansty-
re. Tiotals miljoner människor arkebuserades eller
maldes ned i Gulagarkipelagens läger. KGB var allde-
les nyligen närvarande i dessa länder. Det är naturligt
att de nya demokratierna har minnen och djupa ärr
från denna tid. Man funderar på om det finns risk att
den nyvunna friheten återigen skall undergrävas.
Vad grannländerna fruktar är inte så mycket da-
gens Ryssland. Man ser både Rysslands svaghet och
den ryska regeringens och president Jeltsins agerande,
dvs. att ge Baltikum frihet och upplösa Sovjetunion-
en. Det har inte varit en strävan efter revanschism.
Det som oroar är de krafter som finns där. Man brukar
kalla det för de rödbruna krafterna. Det är de som
talar maktspråk. Det är t.o.m. aggression mot det nära
utlandet. Vi kan erinra oss presidentvalet förra våren.
Det kunde ha fått en annan utgång, och då hade vi
haft en allians mellan de röda under Ziuganov och de
bruna under Zjirinovskij. De hade fört en politik med
udden riktad mot det nära utlandet - mot de länder
som just hade sluppit ur den sovjetiska ockupationen.
Detta måste klaras. Det är en väldigt central del i
den europeiska säkerhetsarkitekturen. Man måste
klara säkerheten och tryggheten för dessa länder, som
har hanterats oerhört hårt i historien. Det är länder
som ända tills helt nyligen har upplevt diktatur oav-
brutet under hela sin moderna historia, och för övrigt
även tidigare.
Det är så centralt att Rysslands grannländer känner
sig trygga. Det är också centralt för Ryssland självt.
Om Ryssland skall utvecklas, vilket vi alla hoppas, är
det av stor betydelse att Rysslands grannländer känner
sig trygga och att man kan ha ett förtroendefullt sam-
arbete. Därför har Nato en viktigt roll också i det
sammanhanget. Grannländernas Natomedlemskap gör
det svårare att förespråka aggression i Ryssland självt.
Det är kanske inte så lätt att förespråka aggression
efter Tjetjenien, men Natomedlemskap kan likväl
göra det svårare att ta sig fram och göra sig breda för
sådana politiska krafter.
Ryssland måste få en positiv utveckling. Skall
Ryssland börja växa utan att oroa sina grannländer
gör man det bäst i ett sammanhang där grannländerna
finns i en fast säkerhetsordning.
Jag tror personligen att det i Ryssland finns många
krafter som inser detta. Inte minst tror jag att presi-
denten Boris Jeltsin, som skall komma hit om en
vecka, menar vad han sade när han i Warszawa och
på andra ställen meddelade att han för sin del såg
positivt på Nato. Framför allt ville han gärna se
Ryssland självt som medlem i Nato. Det finns andra
som inte hyser den åsikten i Ryssland. Där finns
många olika skilda ståndpunkter.
Vi kan dock notera att avtalet mellan Nato och
Ryssland hittills verkar mycket framgångsrikt. Det
finns ryssar som har sagt att relationerna är bättre än
någonsin tidigare nu när man har ordnat dem på det
sättet. Det ger också Ryssland en viss insyn i Nato.
Strävan inom Nato är att se till att Ryssland på det
sättet finns med och kan konstatera vad som sker, så
att man inte bygger upp något slags fiendebilder i
onödan.
Herr talman! Sverige har deltagit i olika moment i
Natos framväxt. Vi gick med i PFF genom ett enhäl-
ligt beslut i riksdagen. Detsamma gäller de Natoledda
insatserna i Bosnien. Nu kommer nästa steg, dvs. vårt
medlemskap i det euroatlantiska partnerskapsrådet.
Från moderat håll välkomnar vi detta steg.
Vad vi däremot har haft litet svårare för är att följa
regeringens linje när det gäller synen på Nato och
dess roll när det gäller den europeiska säkerhetsord-
ningen. Det vore bra om regeringen klart och tydligt
uttalar sitt stöd för Nato och dess utvidgningsprocess.
Det är en fördel för säkerheten i Baltikum, Östersjön
och hela Europa att Polen och så småningom Balti-
kum blir medlemmar och att det finns kraftfulla avtal
mellan Nato och Ryssland. Regeringen, eller kanske
snarare statsministern, var ju inne på det. Han uttalade
sitt stöd för Baltikums Natomedlemskap när han var i
Tallinn och Riga förra våren. Jag tror att regeringen
gjorde ett misstag när man sedan desavouerade
statsministern, för det skapade en konstig uppfattning
om den svenska regeringens linje i dessa frågor. Det
kan ändå inte vara så att den svenska regeringen inte
har en uppfattning i en för hela Europas säkerhet
alldeles fundamental fråga. Det blir dessutom konstigt
om man i efterhand välkomnar varje steg. Så har skett
hittills. Man har välkomnat stegen när de väl har ta-
gits. Man måste uttrycka sin positiva syn på denna
verkligt viktiga process. Det känns litet besvärande att
få frågor om den svenska uppfattningen i dessa frågor,
eftersom jag inte kan redogöra för vad regeringen
tycker i grunden.
Slutligen, herr talman, vill jag ta upp frågan om en
svensk Natoambassadör och Natoambassad. Jag tyck-
er att utskottsmajoriteten trasslar in sig. Den frågan
har egentligen inte så mycket med frågan om Sveriges
framtida säkerhetspolitiska vägval att göra, utan det
handlar om att Sverige bör vara representerat vid den
kanske viktigaste säkerhetspolitiska institutionen i
hela Europa. Vi finns representerade vid andra insti-
tutioner som vi inte skall gå med i, t.ex. Vatikanen.
Det är också en betydelsefull aktör inte bara i Europa
utan globalt.
I sin iver att inte misstänkas ha någon uppfattning
om den svenska framtida säkerhetsanknytningen har
man i stället valt att lägga uppgifterna på Sveriges
Belgienambassad. Det tycker jag är litet olyckligt och
onödigt. Det vore väl bättre att ha en särskild Nato-
ambassadör som fullt ut kan följa och hålla kontakter-
na med Nato. Vi skall också ha goda bilaterala rela-
tioner med Belgien. Det vore naturligare och riktigare
att Belgienambassaden fick sköta Belgienförbindel-
serna.
Jag vill bara erinra om att Ryssland för sin del har
bestämt sig för att utse en biträdande utrikesminister
till sin Natoambassadör. Vi har från moderat håll inte
krävt att det skall ske i Sveriges fall.
Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till re-
servation 1 i betänkande nr 8.