Herr talman! När Vänsterpartiet år 1994 ställde
sig bakom ett svenskt deltagande i PFF sade vi att det
klart borde framgå att Sverige inte avsåg att delta i en
verksamhet som generellt syftade till att öka den
svenska förmågan till samarbete med Natos stridskraf-
ter. Det enda militära samarbete vi ansåg förenligt
med den av riksdagen fastlagda utrikespolitiken var
ett samarbete med det klara syftet att utveckla förmå-
gan att genomföra gemensamma fredsbevarande och
humanitära insatser under FN:s och ESK:s mandat.
Det övningsprogram som hittills genomförts inom
PFF:s ram har omfattat fredsbevarande åtgärder,
räddningstjänst och humanitära insatser. Men ingen
har kunnat undgå att märka det alltmer omfattande
inslaget av rent militära samövningar där även svenskt
jaktflyg och ubåtar ingått.
Enligt regeringens skrivelse skall nu alla typer av
uppgifter som inte berör territorialförsvar och säker-
hetsgarantier ingå i övningsprogrammen. PFF:s öv-
ningsprogram skall kraftigt vidgas och innefatta en
rad uppgifter, bl.a. blir det s.k. fredsbevarande uppgif-
ter som skall ges realistiska förutsättningar, heter det.
Erfarenheterna från IFOR och SFOR i Bosnien ses
som ett argument för samövningar för samtliga tre
försvarsgrenar. Jag vill understryka att vi i Vänster-
partiet har stött Sveriges medverkan i IFOR och
SFOR under det mandat som FN har gett. Det tycks
som om man tror att om Nato och länder utanför Nato
varit bättre samordnade och kunnat uppvisa ett mer
bestämt militärt agerande redan från början hade
kriget i Jugoslavien kunnat undvikas. Jag menar att
det inte alls är säkert. Det kunde också ha blivit ett
värre krig från början. Däremot hade kanske konflik-
ten kunnat mildras om EU-länderna från början för-
stått konflikten och inte på ett forcerat sätt börjat en
erkännandepolitik som snarare blåste under konflikten
än dämpade den. Jag blir ibland litet skrämd av den
här stormaktsinspirerade attityden, att problemen i
världen kan lösas om det finns nog med militär styrka.
Förutom vidgandet och fördjupandet av PFF-
samarbetet tillkommer nu EAPR som skall ge en
politisk dimension åt samarbetet med Nato. Länderna
utanför Nato skall erhålla information, hålla över-
läggningar och eventuellt fatta beslut tillsammans
med Nato i PFF-frågor och krishanteringsfrågor. En
lång rad ämnesområden skall kunna bli föremål för
överläggningar. PFF-länderna skall delta i Natos
civila och militära kommittéer. Särskilda PFF-enheter
skall skapas med deltagande av officerare från part-
nerländerna, och dessa kommittéer skall ingå som
separata delar i de reguljära Natostaberna. Särskilda
mål för samverkansförmåga, s.k. interoperabilitet,
skall fastställas mellan varje PFF-land och Nato.
Det är självklart att Natoländerna, med USA i
spetsen, och Natos organisation ser denna utveckling
som ett stärkande av Natos roll på världsarenan. Här
öppnas stora möjligheter för Nato att leda en stor
mängd nationer i militära insatser i många situationer.
Det är för Vänsterpartiet helt klart att detta samarbete
har en helt ny omfattning och ett annat djup än det
PFF-samarbete vi gick in i 1994. Därför har vi också
blivit alltmer skeptiska.
Det är troligen sant att EAPR-samarbetet och det
fördjupade PFF-samarbetet ger Sverige ökade möjlig-
heter att påverka och få insyn i och inflytande på
krishanteringsoperationer som Nato får uppdraget att
leda. Sverige förutsätter att dessa skall genomföras
enbart på mandat av FN eller OSSE. Men vilken risk
finns för att FN eller OSSE efter inledande beslut om
krishanteringsoperationer t.ex. blir låsta av stor-
maktsmotsättningar? Det kan man fråga sig. Krishan-
teringsoperationen kan t.o.m. övergå i ett tillstånd
som mer har karaktären av territorialförsvar, och s.k.
säkerhetsgarantier utlöses inom ramen för den stor-
maktsallians vi har knutit oss nära till. Sverige kan i
ett sådant läge få svårigheter att ta sig ur.
Kan vi verkligen dra slutsatsen att stormaktsmot-
sättningar har eliminerats för gott? Det ser ganska bra
och fredligt ut för närvarande. Men det finns ibland
också i Västeuropa ett eurocentriskt sätt att resonera
som kan förstärka spänningar, inte minst mellan väst
och Ryssland där också nationalistiska och svårförut-
sägbara strömningar finns. I det oljerika Kaukasien
pågår en dragkamp mellan amerikanska, ryska, tur-
kiska och iranska intressen. Flera exempel har redan
nämnts i debatten.
När stormakterna Tyskland och Frankrike nu till-
sammans med USA vill utvidga Nato mot Rysslands
gräns kan vi inte förvänta oss att den ryska allmänhe-
ten och politiker skall sluta att ställa frågor om vilka
hot som väst vill värja sig emot. Kina och Indien är
två stormakter som kommer att växa i ekonomisk och
militär styrka. De har ambitioner att spela en mer
framträdande roll. I en ny bi- eller multipolär värld
kan det visa sig väldigt viktigt att det finns alliansfria
länder som är fria att föra en stabiliserande politik.
Herr talman! I maj 1993 beslöt Världshälsoorga-
nisationen att hos Haagdomstolen begära en rådgi-
vande dom rörande legaliteten i användning av kärn-
vapen. Haagdomstolen är som vi vet FN:s högsta
juridiska organ. I augusti 1996 avkunnade Haagdom-
stolen sitt utslag med 13 röster mot 1. Där sägs:
"Användning eller hot om användning av kärnva-
pen är olagligt enligt internationell humanitär lag."
Det är bara under "extrema omständigheter av själv-
försvar, där det handlar om en stats överlevnad" som
användning skulle kunna tillåtas.
Natos kärnvapenstrategi, som den återigen slogs
fast i december 1996, alltså efter Haagdomstolens
utslag, innebär att kärnvapen helt enkelt skall kunna
användas om ett medlemsland angripits med konven-
tionella styrkor. De nya Natomedlemmarna skall
givetvis ansluta sig till Natos kärnvapenstrategi. Nato
ligger enligt min mening långt ifrån Haagdomstolens
beslut. Nu sägs att de nya medlemsländerna i Östeu-
ropa sannolikt inte vill ha några kärnvapen på sitt
territorium och att Nato inte heller avser att placera ut
några sådana där.
Men USA satsar mer än någonsin på modernise-
ring och underhåll av sina kärnvapenarsenaler.
Frankrike bygger nya kärnforskningslaboratorier och
England förnyar sina kärnvapenbestyckade ubåtar.
Ratificeringen av START II-avtalet tycks ganska
avlägsen i den ryska duman, och Ryssland har över-
gett sin doktrin om att ej använda kärnvapen först.
Jag menar att utvecklingen på kärnvapenområdet
också visar att stormakterna ännu inte har övergett
sina ambitioner på det här området. Om nu Ryssland
kommer att känna sig trängt av en upprustning av
konventionella styrkor med Natoutrustning kan resul-
tatet mycket väl bli att man ökar underhåll och an-
vändbarhet av de kärnvapen man trots allt har kvar
och har kontroll över. Det tycks faktiskt ganska avläg-
set med ett avskaffande av kärnvapnen. Det är långt
till ett kärnvapenfritt Norden och en kärnvapenfri
korridor i Europa.
I det här sammanhanget är det naturligtvis oerhört
viktigt att Nato-Ryssland-rådet fungerar och kan
utvecklas positivt. I stor utsträckning kan jag instäm-
ma i det Moderaternas talesman berörde i de här de-
larna.
Även om inte frågan om kärnvapenstrategin berörs
av PFF- och EAPR-samarbetet bör det givetvis finnas
med i den politiska bedömning som görs när man går
in i ett mycket nära samarbete med en allians som har
kärnvapen som en del av sin strategi.
Ett centralt begrepp i PFF-samarbetet är interope-
rabilitet och samverkan mellan militära enheter och
system. Givetvis är detta viktigt i konkreta situationer.
Ledningsfunktioner och vapensystem blir därmed
också beroende av varandra. Beroendet kan bli sådant
att det minskar möjligheterna att använda vapensys-
tem självständigt. Interoperabiliteten i det här fallet är
en anpassning till Natostandard.
Om harmoniseringen av stridskrafter mellan det
alliansfria Sverige och Nato blir djup och långtgående
leder det till att alliansfriheten blir allt mindre värd.
Våra farhågor från 1994 har i stor utsträckning besan-
nats när det gäller harmonisering mellan svenska
stridskrafter och Nato. Oron för utvecklingen för-
stärks också av det demokratiska underskott och den
militära profil som alltmer präglar verksamheten.
Därför har vi bestämt oss för att Sverige bör avstå
från PFF-samarbetet.
Bifall till reservation 11!