Herr talman! Jag ser tre viktiga skäl till varför
Sverige skall vara en aktiv deltagare i det euroatlan-
tiska partnerskapsrådet, EAPR, och i det fördjupade
samarbetet inom Partnerskap för fred.
För det första: Vi behöver i Europa utveckla den
gemensamma förmågan till krishantering. Konflikten i
det forna Jugoslavien har visat på behovet av att
snabbt vara på plats med relevanta militära fredsfräm-
jande insatser efter beslut av FN eller Organisationen
för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE.
För det andra: Den svenska regeringen har ambi-
tionen att aktivt vara med i den process som skall
bygga det nya Europa. I Partnerskapsrådet samverkar
alla Europas stater över gamla skiljelinjer i ett prak-
tiskt samarbete.
För det tredje: Vi skall dela med oss av svenska
erfarenheter av militär krishantering och även demo-
kratisk kontroll av totalförsvaret. Samarbetet sker
inom områden på vilka vi har lång och god erfarenhet.
Herr talman! I dagens Europa kan och måste vi
söka säkerhet, inte mot varandra, utan med varandra.
Målet för oss är en alleuropeisk säkerhetsordning.
Genom att stärka och fördjupa demokratin, genom att
mer och mer fläta samman länder och folk och genom
att stärka gemensamma normer och institutioner för
att hantera intressemotsättningar kan vi närma oss
målet - en alleuropeisk säkerhetsordning.
EU och dess östutvidgning är för mig en huvud-
väg. Grundtanken med EU - att genom samarbete
skapa fred och utveckling - måste omfatta hela Euro-
pa.
OSSE är den centrala alleuropeiska säkerhetsfräm-
jande institutionen. Dess främsta uppgift i dag är att
förhindra väpnade konflikter, hantera kriser samt
bidra till europeisk rustningskontroll och nedrustning.
Alla samarbetsstrukturer i Europa - EU, Euro-
parådet, Nato och OSSE - har sin roll att fylla i det
dynamiska europeiska samarbetet. Vi kan och skall
lösa alltfler uppgifter tillsammans och ta ett kollektivt
ansvar för säkerheten i hela Europa.
Det sker främst genom att i ett förebyggande arbe-
te söka förhindra att väpnade konflikter uppstår. Men
vi behöver också stärka vår förmåga att genomföra
fredsfrämjande insatser på mandat från FN eller
OSSE. Det gäller inte minst när konflikter bryter ut
inom stater. Det är där vi i dag främst finner de militä-
ra säkerhetshoten.
Konflikten i Bosnien har ytterligare understrukit
behovet av att snabbt finnas på plats - för att undvika
att fientligheterna trappas upp och för att begränsa
civilbefolkningens lidande. Men detta låter sig inte
göras om vi väntar med att planera för en insats till
dess att konflikten brutit ut.
Därför skall vi vara förberedda. Vi skall planera
för hur vi bäst kan möta utmaningarna vad gäller
militär krishantering. Svenskt deltagande fordrar
självklart också svenskt inflytande. Härom var för
övrigt Marianne Samuelsson och jag överens när vi
tidigare diskuterade detta i riksdagen. Då var det
viktigt med ett svenskt inflytande när vi skulle delta i
operationer av typen IFOR. Detta tog också Urban
Ahlin upp för en stund sedan. Nu har Miljöpartiet
tydligen ändrat uppfattning i den frågan, och det är för
mig obegripligt.
Det svenska deltagandet i Partnerskapsrådet har
ingenting att göra med territorialförsvar eller ömsesi-
diga säkerhetsgarantier. Försvaret av Sverige sköter vi
själva. Vi kan som militärt alliansfritt land aldrig
lämna säkerhetsgarantier åt andra. Men det är en helt
annat sak när vi solidariskt ställer upp för att - på
FN:s uppdrag - bevara internationell fred. Det gör vi
självfallet i nära samarbete med andra. Därför tycker
jag att reservationerna från Miljöpartiet och Vänster-
partiet är ogrundade.
Jag tycker också att det är något oroande när
Miljöpartiets och Vänsterpartiets representanter i
utrikesutskottet inte kan skilja mellan å ena sidan
territorialförsvar och säkerhets- och försvarsgarantier,
å andra sida samverkan för att genomföra fredsfräm-
jande operationer på FN- och OSSE-mandat. Om ni
inte kan göra denna tydliga åtskillnad, hoppas jag
verkligen att ni aldrig får något större inflytande,
eftersom det skulle leda till mycket stora komplika-
tioner.
Herr talman! Samarbetet i Euroatlantiska part-
nerskapsrådet är en del av ett förändrat Nato, ett Nato
som håller på att förändra sig från att uteslutande vara
inriktat på försvar av sina medlemmar mot det tidiga-
re sovjetiska hotet till dagens strävan att också bidra
till hela Europas säkerhet och att i samverkan och
öppenhet möta nya hot mot säkerheten.
Det är i Partnerskapsrådet som det nya Nato kan ta
form. Det här är en struktur för att överbrygga skilje-
linjer och minska betydelsen av olika säkerhetspoli-
tiska val mellan Natomedlemmar och icke Natomed-
lemmar - må icke-medlemmarna vara kandidater eller
ej. Genom att delta i Partnerskapsrådet kan Sverige
bidra till ett säkrare Europa. Då stärks självklart också
vår egen säkerhet.
Men det här innebär på intet sätt att vår militära
alliansfrihet träds förnär. Vår militära alliansfrihet
består. Det är en hållning som har starkt stöd hos en
svensk allmänhet och här i riksdagen. Det är den väg
som bäst tjänat vårt lands intressen tidigare, och det
kommer den alltfort att göra, samtidigt som den ger
oss de bästa förutsättningarna att aktivt bidra till en
fredlig utveckling såväl i vår del av världen som glo-
balt. Men självfallet är alliansfriheten ett medel. Den
är inget mål i sig.
Vi välkomnar i detta sammanhang de förändringar
som pågår mot ett nyare Nato och att det gamla Nato
på det viset något sjunker undan, men vi kan inte med
det säga att Nato nu plötsligt har blivit en helt annan
organisation. Nato är ju kvar som en organisation för
gemensamt försvar för de samverkande staterna. Det
skall vi respektera, och det är något som vi inte skall
vara med i. Så enkelt är det. Men det som vi talar om i
dag, samverkan inom Partnerskap för fred, är faktiskt
något helt annat.
Nu tycks det som om inte bara Vänsterpartiet och
Miljöpartiet skiljer ut sig i sin negativa syn på denna
samverkan. Också Moderaterna och Folkpartiet skil-
jer ut sig, men på ett annat sätt. De tycks vilja att
Sverige skall bli medlem av försvarsalliansen Nato;
inte nu men i den nära framtiden.
Jag tror att det är olika motiv som driver Folkpar-
tiet och Moderaterna. Hos Folkpartiet skymtar en,
tycker jag, väl optimistisk för att inte säga blåögd syn
på Natos förändring. Folkpartiets önskan om att Nato
skall förändras är så stark att man redan i dag är be-
redd att inteckna den önskade förändringen för Sveri-
ges del. Hos Moderaterna handlar Natoargumente-
ringen mer om att utgöra en hävstång för den hos
Moderaterna ständigt förekommande önskan om att
öka försvarsutgifterna, oavsett utvecklingen i vår
omvärld.
För oss socialdemokrater och för regeringens del
handlar vägen mot ett säkrare Europa om att ge ett
konstruktivt bidrag till allt det säkerhetsskapande
arbete som nu pågår. Vi vill att Sverige skall delta
aktivt i det här spännande arbetet, och vi vill göra det
utifrån en bevarad svensk alliansfrihet.