Herr talman! Det är ett stort och kanske i någon
mening historiskt steg som vi tar i Sveriges riksdag i
dag, när vi behandlar regeringens skrivelse om Sveri-
ges deltagande i Euroatlantiska partnerskapsrådet och
det fördjupade Partnerskap-för-fred-samarbetet. Med
dagens beslut bekräftar vi att Sverige fullt ut tagit
steget in i det snabbt framväxande säkerhetssamarbe-
tet i Europa på alla spelfält. Det sker i bredast möjliga
parlamentariska enighet. Det sker tillsammans med
alla det nya Europas övriga stater. Det sker faktiskt
tillsammans med alla de stater som Sverige någon
gång under historiens lopp varit i väpnad konflikt
med. Det är ytterst välkommet, och det skapar en god
grund för Europas säkerhetsbygge nästa sekel - jag
vågar väl inte säga millennium.
Jag vill understryka den breda parlamentariska
uppslutningen genom att citera några ställen ur rege-
ringens skrivelse om viktiga ställningstaganden. Där
framgår att utgångspunkten för Sveriges deltagande
för regeringen, liksom för Folkpartiet, är den svenska
viljan att medverka till en alleuropeisk säkerhetsord-
ning och att detta sker på den militära alliansfrihetens
grund. Samarbetet medför inte några fösvarsförplik-
telser.
Vi instämmer i princip med regeringens bedöm-
ning att Sveriges militära alliansfrihet utesluter delta-
gande i samarbete som rör territorialförsvar och sä-
kerhetsgarantier men vill ändå påpeka att vi genom
vårt fullständiga FN-medlemskap enligt FN-stadgan
äger skyldighet, om så erfordras och beslutas av sä-
kerhetsrådet, att också med militära medel komma en
annan FN-stat till undsättning.
I övrigt vill jag peka på det regeringen skriver:
Bevarande av den militära alliansfriheten förutsätter
dock inte att Sverige i något annat avseende skulle
behöva ålägga sig restriktioner när det gäller delta-
gande i det framväxande mångfasetterade europeiska
säkerhetssamarbetet.
Liksom för regeringen är det för oss centralt att
utvidgningen och fördjupningen av PFF-samarbetet
och bildandet av EAPR är viktiga inslag i en grund-
läggande förändring av den europeiska säkerhetspoli-
tiska kartan. Natos och EU:s förestående utvidgning
samt Natos vidgade relationer med Ryssland represen-
terar ytterligare steg i framväxten av en alleuropeisk
säkerhets- och samarbetsstruktur. Även på den punk-
ten är vi helt överens.
Jag vill också understryka det regeringen skriver
om att en förstärkt roll för PFF i Östersjöområdet med
deltagande av samtliga Östersjöstater och viktiga
Natoländer, däribland Förenta staterna, har positiva
effekter för samarbete och säkerheten i vårt närområ-
de.
Vi har ju haft en del diskussioner om formerna för
det svenska PFF-samarbetet de gångna åren, och jag
vill därför peka på något regeringen också säger i sin
skrivelse: Det är ett svenskt intresse att ytterligare
utveckla interoperabiliteten vid internationella freds-
främjande och humanitära insatser. Man framhåller att
förbättrad samverkansförmåga kräver anpassning till
internationell standard, såväl inom det materiella
området som vad gäller metoder och arbetssätt. Och
det vet ju alla att internationell standard i det här
sammanhanget innebär Natostandard.
Jag konstaterar också att regeringen nu skriver att
möjligheterna att till den kommande planeringsperio-
den utveckla metoder för att använda enheter ur
samtliga försvarsgrenar i internationella fredsfräm-
jande och humanitära insatser bör tillvaratas. Man
säger att samtliga försvarsgrenar bör ha en internatio-
nell grundförmåga. Vi välkomnar detta.
Jag noterar också, med hänvisning till de diskus-
sioner som fördes för några år sedan om FN:s ageran-
de i Bosnien, att regeringen nu konstaterar att det
fördjupade PFF-samarbetet innefattar styrkor och
resurser avsedda för hela det fredsfrämjande området,
i enlighet med såväl kap. 6 som kap. 7 i FN-stadgan.
Det här är ljusår från den neutralitetsnostalgi som
präglade inte minst de båda regeringsbärande partier-
nas våndor efter den åtminstone för dem uppslitande
EU-folkomröstningen för - faktiskt - mindre än tre år
sedan.
Det finns kanske de som tycker att Socialdemokra-
ternas och Centerns tillnyktring och anpassning till
den nya verkligheten i Europa har gått i snigelfart.
Det tycker inte jag. Däremot har utvecklingen i det
här avseendet gått väldigt fort, fortare än vad t.o.m. vi
i Folkpartiet i våra mest optimistiska stunder vågat
hoppas. Det stora steget togs med den Natoledda
IFOR-insatsen för att trygga fredsprocessen i Bosnien
för två år sedan. Den svenska medverkan i först
IFOR, sedan SFOR togs med fullständig enighet i
riksdagen. Tre och ett halvt års folkmord på europeisk
mark gjorde varje invändning politiskt omöjlig.
Det var ljusår från den debatt som fördes här i
kammaren om svensk truppmedverkan i FN:s freds-
bevarande insats i Bosnien i juni 1993. Vem kan i dag
tro att de inlägg som då gjordes, utan att möta någon
egentlig invändning, av ledande företrädare för Soci-
aldemokraterna och andra partier, t.ex. Maj Britt
Theorin och Björn von der Esch, gjordes i samma
århundrade som när vi fattar dagens beslut?
Det stora och välkomna steg som Sverige nu tar
understryks med all önskvärd tydlighet av den DN-
artikel som de båda regeringsbärande partiernas sä-
kerhetspolitiska first ladies i riksdagen i dag publice-
rar. Jag vet inte om jag kunde ha formulerat de bäran-
de argumenten för den här utvecklingen bättre. Det
intrycket förtas inte det minsta av de små piruetter där
de båda av - förmodar jag - intern partihänsyn målar
upp små Don Quijote-aktiga väderkvarnar på väggen.
Den kosmetikan bjuder vi gärna på för den goda och
nu gemensamma sakens skull.
Jag noterar också med glädje att Urban Ahlin i
dag debuterar som säkerhetspolitisk talesman för
Socialdemokraterna. Det bådar gott. Han, utrikesmi-
nistern och Helena Nilsson utgör i dagens debatt,
såvitt jag kan bedöma, den bästa möjliga laguppställ-
ningen på det här området för de två regeringsbärande
partierna.
I dag återstår det bara Vänsterpartiet som säger
blankt nej till PFF-samarbetet. I ett historiskt per-
spektiv är det nog ganska förståeligt om den omställ-
ningsprocessen är svårare och tar längre tid för
Vänsterpartiet än för någon annan. Men om Vänster-
partiet menar allvar med att numera företräda odog-
matiska vänstermänniskor är denna omprövning
oundviklig. Då har svensk Alleingang och isolatio-
nism inför värnet av demokrati, frihet och fred i det
nya Europa ingen plats.
Med vissa reservationer stänger däremot Miljö-
partiet inte längre dörren för PFF-samarbete. Jag vill
gärna uppriktigt säga att jag uppfattar det som ett
politiskt moget och kanske rent av modigt steg. Inför
den bistra verklighet som folkmordet i Bosnien visat
och det faktum att denna ännu inte har förpassats till
den europeiska historiens skräpkammare väljer tydli-
gen Miljöpartiet att se till innehåll och inte till sym-
bolmättad nomenklatur, och det välkomnar jag.
I två frågor, som inte har med dagens huvudfråga
att göra, skiljer sig dock vår uppfattning från ut-
skottsmajoritetens. Frågan om särskild diplomatisk
representation vid Nato har Göran Lennmarker redan
berört, och jag nöjer mig därför med att instämma i
vad han sade. Den andra frågan gäller hur vi bedömer
effekterna av den beklagligtvis ytterst begränsade
förestående Natoutvidgningen, särskilt för vårt eget
säkerhetspolitiska närområde. Vad jag avser är att de
baltiska staterna i realiteten för överskådlig tid ställs
utanför ett medlemskap i Nato. Det gäller frågan om
vad detta betyder för vår egen säkerhetspolitiska
verklighet framöver och vad som borde ha legat i vårt
intresse att hävda i debatten om Natos utvidgning.
Den ekonomiska och sociala utveckling som är
kärnan i EU-samarbetet är det viktigaste bidraget till
att långsiktigt bygga fred och säkerhet i Europa. Där-
för är det beklagligt och ganska svårförståeligt att
ledande EU-stater saknar det politiska ledarskapet att
inbegripa alla tre baltiska stater i den första EU-
utvidgningen. Och det är än mer obegripligt att den
ståndpunkten finner politiskt stöd i EU-vänliga kretsar
i Sverige.
Vår säkerhet, som förmodligen är bättre än på
mycket, mycket länge, är beroende av utvecklingen i
Östersjöområdet, framför allt på andra sidan Öster-
sjön i de tre baltiska staterna. Med deras självständig-
het och oberoende förstärktes Sveriges säkerhetspoli-
tiska miljö avsevärt. Ryssland är i dag inget vare sig
militärt eller politiskt hot mot vare sig Västeuropa
eller Sverige. Men inte minst mellankrigstiden visar
att ett stort antal unga, fortfarande i många avseenden
instabila stater som svävar fritt i Öst- och Centraleu-
ropa, osäkra om sin framtid, inte är till fördel för
stabilitet och säkerhetspolitisk förutsägbarhet.
Det inbjuder också vissa politiska kretsar i ett
Ryssland som ännu inte på länge funnit sin roll som
en i mängden av normala demokratier i Europa till
inrikespolitiskt motiverade göranden och uttalanden.
Dessa väcker, fullt förklarligt, oro i stater som till
skillnad från Sverige inte har fått uppleva 200 år av
fred, frihet och oberoende, i åtskilliga fall inte ens 20
år sammantaget under motsvarande tidrymd.
Det borde därför kunna vara tydligt och klart för
Sveriges regering, även om varje stat beslutar om sin
säkerhetspolitiska utveckling, sitt säkerhetspolitiska
vägval, att det ligger i svenskt intresse att de tre bal-
tiska staterna vävs in i det alltmer omfattande säker-
hetspolitiska samarbetet i Europa, inklusive möjlighe-
ten till fullt medlemskap i Nato, som de själva har
utbett sig om. Detta ligger i Sveriges intresse, det
ligger i säkerhetens intresse och det skapar en tydlig-
het och en klar förutsägbarhet om de baltiska staterna
och deras grannrelationer i framtiden. Det borde Sve-
rige ha kunnat uttala klart och tydligt i den Natout-
vidgningsdebatt som har pågått de senaste åren.
Mot den bakgrunden vill jag yrka bifall till reser-
vation 2 till utrikesutskottets betänkande.