Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation 4.
Det är glädjande att näringsministern är här. Vi
hälsar honom välkommen. Det är roligt att debattera
ett så här viktigt ämne med näringsministern här.
I denna inledande del av debatten ska vi debattera
vägar och vägtrafik och i synnerhet finansieringen
och budgeten.
Innan jag fördjupar mig i vad vi kristdemokrater
är oeniga med regeringspartierna om, vill jag lyfta
fram vad alla partier utan undantag eller reservationer
har skrivit om väghållningsanslaget på s. 33 och 34 i
betänkandet.
Alla är överens om att Kristdemokraternas bud-
getalternativ för väghållningsanslaget är det mest
ambitiösa av alla partiernas alternativ med 3 miljarder
kronor utöver regeringens förslag för nästa år.
Vidare skriver ett enigt utskott: "För det första in-
stämmer utskottet i den bedömning oppositionsparti-
erna i sina motioner gör av den rådande vägstandar-
den . underhållet av vägnätet" har inte "kunnat
hållas på en acceptabel nivå. Detta har medfört att
vägstandarden på många håll i landet försämrats. I
vissa fall har nedslitningen gått så långt att vanliga
underhållsåtgärder inte längre räcker utan ett åter-
ställande kräver mer omfattande och betydligt kost-
sammare rekonstruktionsinsatser."
"Enligt Vägverkets senaste prognos beräknas an-
talet dödade i trafiken i år komma att ligga runt 600
. istället för att närma oss fjärmar vi oss från ett
förverkligande av nollvisionen."
"Självfallet vore det önskvärt att vägsektorn för
upprätthållande av en god vägstandard kunde tillföras
ännu större resurser än dem regeringen nu föreslår."
Detta har alla partier, även socialdemokrater,
vänster och miljöpartister, skrivit utan att reservera
sig. Alla delar kristdemokraternas bedömning av
vägstandarden, anser att vägnätet inte håller en ac-
ceptabel nivå, att återställandet av vägarna kommer
att bli betydligt mer kostsamt, att vi fjärmar oss från
nollvisionen och att det behöver tillföras mer resurser
till vägarna än vad näringsministern och regeringen
gör. Då uppstår ju frågan: Varför gör ni inget? Hur
kan man dela oppositionspartiernas analys, skriva
under på behovet av resurser och sedan avvisa våra
budgetalternativ med ett beklagande? Det hade varit
roligare och bättre om vi hade kunnat rädda fler män-
niskoliv, få bättre transporter och bättre infrastruktur.
Speciellt anmärkningsvärt är Karin Svensson
Smiths citat från repliken precis innan detta anföran-
de, nämligen att hon tyvärr inser att det kommer att
behövas mer pengar till detta. Vad syftar hon på att
hon "tyvärr" inser? Är det att hon helst inte vill inse
men gör det med beklagande, eller beklagar hon att
det behövs mer pengar eller beklagar hon att hon inga
pengar har och kanske t.o.m. aktivt har stoppat att det
finns mer pengar i de förhandlingar som har föregått
propositionen? Vi kanske får svar på det senare i
debatten.
Såväl regeringens proposition som utskottets be-
tänkande återkommer på flera ställen till att anslagen
inte räcker till för att uppfylla befintliga investerings-
planer hos Vägverket. Detta är mycket olyckligt. Att
minska investeringarna i infrastrukturen straffar sig i
längden. Regeringens uppfattning är ändå att de fast-
ställda infrastrukturplanerna ska kunna genomföras
med viss tidsförskjutning och annan prioritering. Ett
konkret exempel - som vi kristdemokrater gång efter
annan lyfter fram - är hur illa hanteringen av E 4
utanför Markaryd har skötts och som vi återigen vill
uppmärksamma i trafikdebatten. Efter en långdragen
planeringsprocess med Vägverket, kommunen och
flera hundra mark- och fastighetsägare inblandade,
flyttade regeringen plötsligt projektmedlen till en
annan plats. Vägverket som planerat att bygga bort en
farlig sträcka stod plötsligt utan medel, och ombygg-
naden har nu fördröjts återigen väsentligt. Om inte
Vägverket kan påbörja projekteringen måste de, en-
ligt uppgifter vi har inhämtat, börja om hela mil-
jöprövningsprocessen. Berörda människors förtroen-
de för statsmakten och myndigheterna har inte ökat,
tvärtom minskat, efter en sådan händelse. Regeringen
borde nu se till att Markarydsombyggnaden kommer i
gång med hög prioritet.
Ett sätt att få en stabil ekonomisk grund för in-
frastrukturinvesteringar tror vi kristdemokrater är
alternativa finansieringssätt av typen PPP, public-
private partnership. I budgetpropositionen skrev
regeringen att regeringen ansåg det mycket angeläget
att man skyndsamt prövade möjligheterna till alterna-
tiv finansiering av infrastrukturprojekt och avsåg att
studera för- och nackdelar med alternativ finansiering
av vissa infrastrukturprojekt.
Det var för ett år sedan. Av detta har inget blivit i
årets budgetproposition heller.
Riksdagen beslutade också att godkänna regering-
ens förslag att pröva fyra olika PPP-projekt. Vi be-
gärde att tio projekt skulle startas, och vi gav också
exempel på projekt som vi ansåg lämpliga:
- Riksväg 40 mellan Jönköping och Borås.
- E 4 Sundsvall Syd.
- E 4 förbifart Uppsala.
- Malmbanans norra omlopp.
De som jag nu nämnt är redan föreslagna av rege-
ringen. Dessutom finns följande projekt:
- Utbyggnad av E 6 i norra Bohuslän.
- Det finns flera olika projekt för E 22 Norrköping-
Malmö, t.ex. Gårdstånga-Vä, genomfart Ble-
kinge.
- Väg E 20 i Västergötland, bl.a. sträckan norr om
Skara upp mot Örebro län.
- E 4 förbifart Markaryd.
Vi vet också att trafiksituationen i Stockholm be-
höver åtgärdas med en förbifart väster samt med
utökad spårkapacitet vid Riddarholmen.
Trots riksdagsbeslut och trots regeringens ambi-
tioner att pröva fler PPP-projekt så går det alldeles för
långsamt. Är det Vänsterpartiet som har blockerat
processen? Om och om igen har vårt krav på handling
klingat ohört. När ska näringsministern gå från ord
till handling?
Inte bara PPP-projekten visar Björn Rosengrens
oförmåga att gå från ord till handling, utan också den
aviserade infrastrukturpropositionen. I ett par års tid
har Björn Rosengren pratat om att en infrastruktur-
proposition ska komma. Först aviserades den till den
17 mars i år, sedan nämndes datumet den 22 mars,
sedan skulle propositionen komma till hösten. I bör-
jan av september var budet att den kommer i vinter.
Senaste beskedet är att den kommer i april 2001. Kan
vi nu lita på att det inte blir fler fördröjningar? Kom-
mer verkligen propositionen i april 2001? Kan nä-
ringsministern komma med en utfästelse i debatten,
så att vi inte om igen får uppleva att den skjuts framåt
och att den kommer ännu senare?
Sedan har vi en säker trafik. Riksdagen har fattat
beslut om nollvisionen. Alla partier står bakom den.
Det innebär att målet är att ingen ska dödas eller
skadas svårt i trafiken. Som ett led i arbetet för noll-
visionen har Vägverket utarbetat ett nationellt trafik-
säkerhetsprogram, som sedan har antagits av rege-
ringen, där konkreta och kvantitativa trafiksäkerhets-
mål har ställts upp. Målet för innevarande år, år 2000,
var högst 400 dödade och högst 3 700 svårt skadade i
trafiken. Som nämnts har målet inte nåtts, och kom-
mer inte att nås, utan 50 % fler kommer att ha dött
när året är slut.
Detta är ett oerhört tragiskt misslyckande för oss
alla, i all synnerhet för det budgetalternativ som inte
har kunnat tillföra mer pengar för att få en säkrare
trafik. Det är resurser, vägunderhåll och säkrare vägar
som behövs.
Nu gäller det att återupprätta nollvisionen och
formulera ett trafiksäkerhetsprogram med nytt och
relevant innehåll. Där vill vi kristdemokrater bidra
med satsning på ökad bilbältesanvändning, ökad
cykelhjälmsanvändning, ökad polisnärvaro för has-
tighetsövervakning, differentierad och flexibel has-
tighetsbegränsning, en trafikmiljö som är en vit zon
beträffande alkohol, en förlåtande trafikmiljö, frivillig
vidareutbildning i samband med körkortsförnyelse
och ett opinionsarbete för ändrade attityder till trafik-
säkerhet samt de tidigare nämnda investeringarna i
vägnätet.
Jag vill understryka att regeringen saknar en tro-
värdig alkoholpolitik. Vi kan nämna i sammanhanget
att omkring 7 000 personer årligen dör i förtid på
grund av de skador som alkoholen medför och att
omkring 200 000 barn lever i familjer där en eller
båda föräldrarna är alkoholberoende. Detta märks
också inom trafikutskottets ansvarsområde där en av
de viktigaste punkterna för ökad trafiksäkerhet är just
nykterheten. Det är fruktansvärt att veta att var femte
person som omkommer eller skadas allvarligt i trafi-
ken gör det i alkoholrelaterade olyckor. Varje dygn
kör omkring 14 000 bilförare i berusat tillstånd i
trafiken.
Vi efterlyser en kampanj för nykterhet i trafiken.
Vi vill ha ett obligatoriskt införande av alkolås för
dem som dömts för rattonykterhet, och vi vill ha det
infört nu. Tekniken finns. Möjligheterna finns att
omedelbart sätta detta i verket. Jag skulle så små-
ningom vilja höra näringsministern utveckla varför
det ännu inte har kommit och när vi kan få det.
För gruppen alkoholiserade förare är det nödvän-
digt med speciella behandlingsprogram och tvingande
åtgärder, som t.ex. detta alkolås, för att hindra dem att
köra onyktra. Tanken har länge diskuterats och ut-
retts, och den har fått stöd av fler partier än Kristde-
mokraterna i riksdagsbehandlingen. Nu är tiden mo-
gen att döma trafikonyktra förare att installera alkolås
i sin bil om de önskar fortsätta.
Av dem som kör rattfulla saknar dessutom 60 %
körkort. Kunde vi komma åt dem så att de inte kunde
starta sin bil skulle mycket vara vunnet. Det går;
tekniken medger det i dag.
Cirka hälften av alla berusade och drogpåverkade,
dvs. 4 000 av varje kategori, kör bil varje dag, och
årligen dödas ca 100 människor och skadas ca 2 500.
Det bör kosta det svenska samhället minst 5 miljarder
kronor.
Kristdemokraterna anser att elektroniska körkort,
som omöjliggör en obehörig användning av bil, bör
införas för att finna effektiva medel att stoppa dessa
individer som är bortom möjligheten att ta ansvar för
sitt beteende.
En annan trafiksäkerhetsfråga - det är dessutom
en miljöfråga - gäller att få bort de gamla farliga och
miljöovänliga äldre bilarna. Sverige har näst Grek-
land Europas äldsta bilpark, och trots nybilsförsälj-
ningens uppgång kommer det att dröja många år,
oavsett om det blir en lagstiftning om producen-
tansvar eller ej, innan vi får bort de gamla osäkra och
orenade bilarna från vägarna. Därför föreslår vi en
kraftigt höjd skrotningspremie för bilar äldre än 1989
års modell, då katalysatorn blev obligatorisk. Enligt
den utredning som gjordes om skrotningspremien -
SOU 1997:126 - torde en kraftig höjning även under
en begränsad period innebära att många gamla bilar
med dåliga säkerhets- och miljöegenskaper försvinner
ur trafiken ganska snabbt. Vårt förslag är att höja
skrotningspremien till 3 000 kr för bilar äldre än 1989
års modell under en period av fem år. För att inte
hämma nybilsförsäljningen bör inte hela summan
läggas på nybilspriset enligt dagens princip. Eftersom
man begränsar perioden med höjd premie bör detta
kunna vara möjligt.
Karin Svensson Smith gjorde en liknelse och tala-
de om att vi för säkerhetens skull vill ha fler och
bättre utbyggda vägar. Hon liknade det vid skolan
och menade att detta var orimligt. Inte bygger man
större skolor därför att det är trångt. Karin Svensson
Smith vill ju ha färre bilar på vägarna och färre last-
bilar. Ska vi tolka det som att ni vill ha färre lärare
och färre personbilar? Vill Karin Svensson Smith
verkligen att det ska bli glesare såväl i klassrum och
förskolor som på vägar? Är det färre människor i
rörelse över huvud taget som det handlar om?
Vi vill också påminna om att det inte är bilen som
det är fel på när det handlar om utsläpp och avgaser.
De finns redan i dag teknik för att se till att vi inte får
dessa utsläpp som är betungande för miljön. Det är
bränslet det är fel på. Det är fel att vi använder fossilt
bränsle. I den utsträckning vi använder fossilt bränsle
är det reningen det är fel på.
En fråga som hör ihop med trafiksäkerhet och
miljö och också med kulturella intressen och närings-
livsintressen är vägskyltningen. Jag vill säga ett par
ord om det. Regelsystemet är för stelt. Det tas inte
tillräcklig hänsyn till lokala intressen. Överklagande-
ordningen är också otillfredsställande. Där anser vi att
länsrätten borde vara sista instansen, och det är också
på den punkten som vi reserverar oss, som jag nämn-
de i inledningen av mitt anförande.
Avslutningsvis vill jag säga att det viktigaste är
budgeten. Den går utanpå allting annat. Allt blir fut-
tigt - även vägskyltningen - i kontrast till behovet av
att bygga bort problemen och osäkerheten på vägarna.
Vi kristdemokrater har avsatt 50 miljarder kronor de
närmaste tre åren. Det är 9,5 miljarder kronor mer än
regeringen.
Trafikutskottets ledamöter är utan reservationer
överens om att resurserna behövs. Nu går bollen över
till Björn Rosengren och hans förhandlingar med
stödpartierna. Delar näringsministern trafikutskottets
bedömning? Behövs det mer resurser? Varför finns
de inte?