Kommunikationer

Fru talman! Kommunikationer är något positivt.

Människor önskar och har behov av att kunna nå

andra och att umgås såväl fysiskt som på annat sätt.

Utvecklingen har varit enorm. För 100 år sedan rörde

vi oss några hundra meter per person och dag. I dag

är den fysiska rörligheten i genomsnitt hundra gånger

större, fyra eller fem mil per dag. Till det kommer att

vi röstmässigt och synligt kan umgås med i praktiken

hela världen i samma ögonblick som vi talar, ser eller

hör, det må vara i det egna kvarteret eller på andra

sidan jordklotet.

Dagens ärende och årets huvudbetänkande för tra-

fikutskottet är omfattande. Den ekonomiska ramen

omfattar nästan 25 miljarder kronor för kommande

budgetår och berör en rad verksamheter på väg och

på spår, i luften och på sjön. Därtill kommer den allt

viktigare nya tekniken på IT-området. De statliga

tele- och postverksamheterna har publika roller, och

för medborgarna handlar det om såväl kollektiva

insatser som möjligheter till enskild kommunikation.

För Folkpartiets del har vi lagt tyngdpunkten på

det stora behovet just nu, nämligen upprustningen av

landets vägar, de vägar som har blivit eftersatta ge-

nom alltför kraftiga ekonomiska nedskärningar och

brist på nystart av vägbyggen.

Utifrån ett liberalt synsätt är infrastruktur och tra-

fikpolitik viktiga delar i samhällets s.k. ryggrad och

blodsystem. Att Sverige sedan mitten av 1800-talet

har haft en positiv välfärdsutveckling kan till stor del

kopplas till handel, kommunikation, industriella

framsteg, m.m. Människors materiella välfärd har

ökat och där har goda kommunikationer haft en avgö-

rande roll. Arbetspendling har underlättats, och det

har förbättrat förutsättningarna att bo där man vill och

att ha sitt arbete någon annanstans. Trafikpolitiken

har därmed en stor regionalpolitisk betydelse, en

betydelse som Folkpartiet har uppmärksammat sär-

skilt i sitt nya regionalpolitiska program Bo där du

vill.

Att få en upprustning av det befintliga vägnätet,

men att också kunna få en del nya stråk ser vi som

angeläget, och därför har vi kraftigt räknat upp vä-

ganslaget - något som för övrigt alla oppositionspar-

tier har gjort - med i storleksordningen 2 à 3 miljar-

der kronor. Det innebär att oppositionen har en bety-

dande offensiv i vägfrågorna. Där har regeringen inte

kommit loss från sin hårda nedprutning som har på-

gått under flera år.

Det intryck man får är att stödpartierna har getts

utrymme i sin negativa hållning till vägbyggandet,

framför allt i sitt motstånd mot människors behov av

dagliga bilresor, trots vetskapen att den helt domine-

rande transportfunktionen sker via väg och oftast med

egen bil.

Det räcker att påminna om att persontransporterna

till 80 % sker med egen bil, och när det gäller gods-

trafiken har - trots betydande ansträngningar att före-

språka annat färdmedel - det inte gått att hejda ex-

pansionen på lastbilssidan. Statliga utredningsinsti-

tutet SIKA gör bedömningen att godsökningen också

i ett tioårsperspektiv framåt i realiteten nästan ute-

slutande kommer att hanteras via vägnätet.

Man kan beklaga att järnvägen inte haft möjlighet

att hävda sig i den konkurrensen. Men det går inte,

som en del partier och politiker gör, att bortse från

verkligheten och drömma sig bort i ett samhälle som

inte existerar. Det är heller inte möjligt att påverka de

mer eller mindre fantasifulla önskemål man har.

Den utlovade infrastrukturpropositionen, som

skulle kommit redan i mars, har nu hamnat i ett poli-

tiskt vakuum. Den var utlovad för ett år sedan, men

hela frågan har skickats till en arbetsgrupp, ledd av

vägminister Björn Rosengren, som har fått ett halvårs

beting att åstadkomma någonting. Tala om långbänk!

Utifrån den höga trafiktäthet som vi har, inte

minst i södra och västra Sverige och runt våra stor-

städer, skulle en expansion av vägbyggandet vara

mycket angelägen. Det finns en rad flaskhalsar i tra-

fiksystemen och det bidrar också till en sämre trafik-

säkerhet.

Vi har i vårt förslag nämnt vissa sträckor som be-

höver bli huvudväg, men också motorvägsstandarden

är angelägen ur både ekonomisk och rationell syn-

punkt. Även ur trafiksäkerhetssynpunkt borde några

stråk uppmärksammas särskilt. Det är t.ex. den tra-

fiktunga riksväg 45, där inlandsvägen bör få status av

Europaväg. Vidare är det den trafiktäta väg 44, där

särskilt avsnittet Trollhättan-Uddevalla är speciellt

farligt, med svåra och ödesdigra olyckor, flera med

dödlig utgång och ännu fler där människor har ska-

dats svårt.

När det gäller storstadslederna menar vi att det

krävs en ny överenskommelse mellan staten och

regionala och lokala aktörer. Därför är det oerhört

centralt att den nya beredningen får "rätt" ledning.

Folkpartiet har i sin budget en satsning på 4 miljarder

över en tvåårsperiod, som tillsammans med ordinarie

anslag till Vägverket och en satsning på PPP-

finansiering skulle kunna få fart på infrastrukturin-

vesteringar i såväl Stockholm som Göteborg.

Det här står inte i något slags motsatsförhållande

till att vi nu lyfter fram det enskilda vägnätet, som

måste värnas, och dess stora betydelse för näringsliv

och människors möjlighet till arbete, bosättning,

friluftsliv, m.m. Därför har vi tydligt markerat sats-

ningen på vägupprustning. Vår ökning av väganslaget

med i storleksordningen 12-15 % mer än regeringen

satsar markerar att vi finner detta så angeläget att vi

har förordat de här extrapengarna.

I flera år har Folkpartiet förordat en alternativ fi-

nansiering av infrastrukturprojekt, s.k. PPP. Vi hade

så sent som förra året glädjen att notera att regeringen

var på väg att följa oss i de tankegångarna. Man utta-

lade sig då mycket positivt för en sådan finansiering.

Detta i avsikt att komma snabbare fram med angeläg-

na vägprojekt.

I årets budgetproposition nämns inte något posi-

tivt om alternativ finansiering, trots uttalanden som

gjordes i den budgetproposition vi har för innevaran-

de år. Och det finns anledning att resa frågan om det

här är en sinnesförändring hos regeringen och social-

demokraterna eller om det enbart är hänsyn till stöd-

partierna, dvs. de som vill förhindra en god vägupp-

rustning. Eller är det priset för att garantera en riks-

dagsmajoritet och därmed förhoppningen att rege-

ringstaburetterna ska stå stadigare? Men frågan är så

principiellt viktig att den kräver sitt svar här och nu.

Ska en långsiktig upprustning av vägnätet ske, där

självfallet stora nybyggnader måste ingå, kommer det

inte att räcka med enbart de statsanslag vi förfogar

över. Erfarenheterna från PPP-modellen - inte minst i

Finland - är av den arten att vi i Sverige mera resolut

skulle gå in för en sådan kompletterande ekonomisk

ordning. Det handlar ju inte om några kortsiktiga

utgifter, utan här är det fråga om investeringar i något

som kommer att ha en lång livslängd. Vägarna skulle

också färdigställas snabbare, vilket skulle vara gynn-

samt för näringslivet och det allmänna kommunika-

tionsväsendet - trafiksäkerheten inte att förglömma.

Därför är debatten viktig och det skulle vara välgö-

rande med besked från regeringspartiet om var man

befinner sig i sin hållning till en satsning enligt denna

PPP-modell.

Fru talman! Det finns två stora publika frågor i

årets betänkande. Den ena är den som jag nyss har

uppehållit mig vid, vägfrågorna. Den andra är den

verksamhet som i princip har alla landets invånare

som dagliga kunder. Då talar jag om Postens stationä-

ra kassaservice och lantbrevbäringen.

Det råder i dag en oklarhet kring statliga Posten

AB. Från praktiskt taget alla partier har det väckts ett

stort antal motioner, där man ger uttryck för en stor

oro för en försämrad kassaservice.

Oklarhet råder också om Postens betalningsser-

vice, detta efter att Posten för snart ett år sedan sålde

postgirot till Svenska girot. Den affären avsågs att

vara verkställd vid det årsskifte som kommer om bara

ett par tre veckor.

Konkurrensverket har fortfarande inte kunnat ge

ett besked om Postens avyttring av postgirot. Den

prövningen beräknas inte vara avslutad förrän in på

nästa år. Därtill kommer att Posten har sagt upp sitt

avtal med Nordbanken från den 1 april 2001 utan att

det har klargjorts hur nödvändiga bankkontakter där-

efter ska lösas. Oklarheter råder också om statens

framtida krav på Posten. Avtalet mellan staten och

Posten löper för övrigt ut redan om drygt ett kvartal.

Riksdagen har visserligen informerats om de krav

som regeringen har ställt på Postens förändringsar-

bete. Någon information om kostnader och konsek-

venser för den postala verksamheten och ekonomin

har inte redovisats. Det råder dessutom en stor osä-

kerhet kring bl.a. definitionen av vissa centrala post-

politiska begrepp.

Jag hade en stor interpellations debatt här med

Björn Rosengren för snart två månader sedan. Han

försäkrade då att inga postkontor ska stängas förrän

ett bättre alternativ till dagens service är på plats och

att det ska garanteras att Postens kontorsnät ska vara

rikstäckande och innebära grundläggande kassaser-

vice även i framtiden.

Trots denna regeringsförsäkran kvarstår oklarhe-

terna när det gäller såväl servicegrad som kostnad och

möjligheten att förverkliga dagens nivå på det som

man med god anständighet kan kalla för grundläg-

gande kassaservice. Utskottsmajoriteten har nöjt sig

med detta och sätter tydligen stor förhoppning till det

som postministern säger vara förbättringar. Ingen kan

i dag utläsa eller leda i bevis vad som händer.

Det påstås att nya serviceställen ska klara allt

detta. Men det finns ingen garanti för vad som händer

om ett serviceställe förlagt till en budtik kanske råkar

ut för ekonomiska svårigheter som innebär nedlägg-

ning av butiken. Därmed försvinner också ett sådant

serviceställe.

Jag träffade några lanthandlare här i förra veckan.

De kom från Torsby och Möklinta. Ett par kvinnliga

lanthandlare var från Åtvidaberg och en var från

Nämndö i Stockholms skärgård. De påtalade entydigt

med vad deras kolleger affärsmän i städerna har på-

talat, nämligen den ökade rånrisken. Antalet rån

kommer att explodera då dessa serviceställen kommer

att ha mycket stora kassaflöden i butikerna som inte

har det säkerhetssystem som postkontoren har. Det

finns inte heller något uttalat om vad den kassaservice

som erbjuds kommer att kosta.

De som i dag tycker att det är hög avgift för en di-

rektinbetalning i postkassa i dag - 20 kr - kommer ju

närmast chockartat att konstatera att det är mer än det

dubbla vid direktinbetalning i bank - för närvarande

ofta ca 50 kr, eller som en kund uttryckte det: Den här

gången var portot högre än fakturan.

Nu invänder en del att postärenden i kassa kan

skötas via den nya tekniken. Antalet transaktioner har

ökat mycket med IT-förmedling samtidigt som di-

rektinbetalning i postkassa har minskat under senare

år. Det är en statistiskt sett korrekt iakttagelse, men

ser vi till antalet människor som är berörda är det

fortfarande en minoritet som sköter sin kassaservice

över Internet. Men det är en stor majoritet av svenska

folket - inte minst pensionärer - som använder sig av

postens traditionella serviceutbud. De kan inte tänka

sig att gå över till en annan hantering. Man har inga

IT-verktyg eller också har man så få transaktioner att

det inte är särskilt meningsfullt att låta sig betjänas av

en ny och modern teknik.

Fru talman! Jag tror att postledningen - och ren-

tav också postministern - har låtit sig bländas av den

nya teknikens möjligheter. Därmed inte sagt att den

inte för många medborgare är användbar i det prak-

tiska dagliga livet.

De besked som har givits från postledning och an-

svarigt departement har skiftat under året, och perso-

nalfrågorna har inte skötts på ett sätt som man har

kunnat förvänta sig. Det är dock välgörande att rege-

ringen lägger vikt vid lantbrevbäringens fortlevnad.

Lantbrevbäringen är postens flaggskepp, och det är

angeläget att denna goda service inte förfuskas.

Nu har det kommit ett nödrop från Värmland, men

det rör sig inte om översvämning den här gången.

Folkbladet och Nya Wermlandstidningen kan inte

delas ut på lördagar eftersom kostnaden är för hög.

Västvärmland drabbas inte bara av översvämning, nu

ser det också ut att bli nyhetstorka.

Folkpartiet ser lantbrevbäringen som ett viktigt

led i en god regional medborgerlig service, och vi vill

värna om den - särskilt med tanke på hur staten under

senare år har försummat att ge allmänheten i lands-

orten och i glesbygden det servicestöd som kan anses

nödvändigt, för att inte säga anständigt, en försum-

melse som har bidragit till den allt starkare urbanise-

ring som vi i dag upplever.

Vi från Folkpartiet är glada över att Centerpartiet

har ställt upp på att i särskild ordning yrka på stöd för

att kassaservicen ska kunna upprätthållas. Vi hoppa-

des att kristdemokraterna skulle vara med, men vi är

kanske mest förvånade över att Vänsterpartiet - som

talar om människors enskilda behov i sådana här

frågor - inte har opponerat sig. Man nöjer sig med

den förnöjsamhet som utskottsmajoriteten har. En rad

socialdemokratiska motionärer har ju uttryckt sin oro.

De ska bli intressant att se om de tar till orda här

under dagen.

En fråga måste ändå ställas till moderaterna som

har föreslagit att statens kostnad för att upprätthålla

lantbrevbärarservice helt skulle plockas bort. Jag tror

att det krävs en förklaring av Lars Björkman om hur

man har tänkt sig att lantbrevbärarservicen ska klaras

om man inte vill tillskjuta det statliga kostnadsansvar

som är rimligt. Att bara klippa bort ett statsstöd på

nära en kvarts miljard kronor kan självfallet inte ske

utan vådor. Jag förstår för övrigt inte moderaternas tal

om att det är ett förtäckt statsbidrag. Det är viktigt att

få en förklaring i denna debatt.

Fru talman! När det gäller andra angelägna områ-

den på kommunikationsområdet återkommer vi sena-

re till dem. Det rör sig om så skilda verksamheter

som luftfart, färjor, sjöfart, järnväg, Gotlandstrafik -

för att nämna några tunga trafikområden. Utskottet

uttalar några principiellt viktiga saker. Det sägs att en

ökad klarhet vunnits om framtida ekonomiska för-

pliktelser. Men i samma andetag tas det berömmet

tillbaka då utskottet beträffande upphandling av sam-

hällsåtagande säger att det "inte är helt tydligt".

Beskrivningen av i vilken utsträckning som stats-

budgeten är intecknad för att betala räntor och amor-

teringar är "begränsat till närmaste budgetår". Särskilt

krävs en ökad tydlighet om de långsiktiga utfästelser-

na om järnvägsnätet. Tar man i betraktande den för-

siktiga ton som regeringspartiet använder är kritiken i

sak mycket stark. Kan det vara underlaget - eller brist

på underlag - för t.ex. Botniabanan som faller ut-

skottet i tankarna? Riksdagen måste framdeles vägra

att ställa upp på så bedrövligt dåliga underlag som

skedde beträffande den investeringen.

Det nya budgetsystemet kan nog vara bra. När det

gäller finansieringen av infrastrukturinvesteringar

behöver det emellertid förbättras. Riksdagen har

under senare år fattat beslut om flera stora och myck-

et dyra infrastrukturprojekt. Det gäller Botniabanan,

Citytunneln och Södra länken i Stockholm. Samtliga

dessa projekt lånefinansieras. De har därför inte ome-

delbart belastat statsbudgeten, men räntekostnader

och amorteringar kommer senare. Regeringen har

föreslagit riksdagen att dessa projekt ska genomföras

och lånefinansieras.

Riksdagen har sagt ja till detta. Man har egentli-

gen inte sagt nej till någonting annat. En sådan situa-

tion är ohållbar. En av riksdagens viktigaste uppgifter

är att väga angelägna samhällsbehov - t.ex. in-

frastrukturinvesteringar, pensioner och barnbidrag -

mot varandra.

Fru talman! Till sist: Jag vill påstå att det mest

efterfrågade just nu beträffande infrasturktur är vägar

och postservice. Detta är för medborgarna brännande

frågor som detta betänkande behandlar.

Det är dessutom vitala delar i en fungerande regi-

onalpolitik, en politik som har fått stor support såväl i

riksdagen som i den allmänna debatten. Då behövs

det både handling och väl underbyggda, tydliga för-

slag.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna nr

18, 26, 35, 39 och 44.