Kommunikationer

Fru talman! Låt mig liksom Lars Björkman börja

med att välkomna att näringsministern deltar i den här

debatten i dag - här kommer han. Vi sätter värde på

att han denna gång prioriterar att vara med när riks-

dagen diskuterar de här viktiga frågorna.

Det är nu ett och ett halvt år sedan den här riksda-

gen slog fast målen för transportpolitiken i vårt land.

Det var i maj 1998, och riksdagen beslutade på för-

slag av regeringen att målet för transportpolitiken ska

vara att "säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv

och långsiktigt hållbar transportförsörjning för med-

borgarna och näringslivet i hela landet."

Jag tycker att det finns starka skäl att under denna

första del av vår debatt i dag erinra om vilka gemen-

samma mål som vi har för vårt arbete på trafikområ-

det. Det finns trots allt en ganska stor samsyn mellan

partierna om de långsiktiga målen, precis som Tuve

Skånberg var inne på tidigare. Vi har på flera områ-

den olika meningar mellan partierna om på vilket sätt

vi ska närma oss målen, och det är naturligtvis så att

debatten här i dag i hög grad kommer att fokusera på

det som vi inte är eniga om, liksom på hur väl vi

tycker att regeringen sköter uppgiften att närma sig

målen för transportpolitiken.

I samband med målbeslutet i maj 1998 antogs

också fem olika delmål, nämligen att transportpoliti-

ken för det första ska bidra till ett tillgängligt trans-

portsystem. För det andra ska den bidra till en hög

transportkvalitet. För det tredje ska den bidra till en

säker trafik med det långsiktiga målet att inga döda

eller svårt skadade ska finnas i trafiken, alltså nollvi-

sionen. För det fjärde ska den bidra till en god och

hälsosam livsmiljö för alla. Och för det femte ska den

bidra till en positiv regional utveckling.

För att bedöma hur långt vi har kommit i arbetet

mot våra mål kan det finnas skäl att med jämna mel-

lanrum stämma av hur det står till och om vi är på rätt

väg, om uttrycket tillåts.

För att jag nu inte ska anklagas för att partipoliti-

sera detta har jag gått till regeringens egen budget-

proposition där man på s. 25 i tabell 4.2 ger en sam-

lad bedömning av måluppfyllelsen för transportpoli-

tiken. Dessvärre framgår det av denna redovisning att

det på de områden där regeringen har preciserat

etappmål för de fem olika delmålen inte ser så bra ut,

för att uttrycka det väldigt försiktigt.

På tre av fyra områden anger regeringen själv att

vi inte uppfyller etappmålen. Det gäller områdena

transportkvalitet, trafiksäkerhet och klimatpåverkan

under miljömålet. Endast när det gäller hälsoeffekter

inom ramen för miljömålet hävdar regeringen att

etappmålet uppfylls med fattade beslut. Än värre är

det att vi inte ens har en utveckling i riktning mot

etappmålet när det gäller trafiksäkerhet, precis som

flera redan har berört, och inte heller när det gäller

klimatpåverkan, enligt regeringens samlade bedöm-

ning. I fråga om delmålet tillgänglighet skriver man

att vi har fått längre bilrestider och ökade förseningar

inom tåg och flyg. Med det menas, om jag läser rätt,

en negativ utveckling, och likadant är det i fråga om

den regionala utvecklingen.

Målen för transportkvalitet uttryckta i form av

krav på infrastrukturens standard bedöms enligt rege-

ringen inte nås med de pengar som man anslår i gäl-

lande stomnäts- och länsplaner för perioden 1998-

2007. Och eftersläpningen i tilldelningen av medel i

förhållande till dessa planer leder till att uppfyllelsen

av målen blir än mer avlägsen. Målet blir än mer

avlägset, skriver alltså regeringen, inte jag och inte

Centerpartiet utan regeringen själv.

Mot den här bakgrunden är det naturligtvis oer-

hört angeläget med infrastrukturpropositionen, och

det är många med mig som har efterlyst den. När

kommer den emotsedda infrastrukturpropositionen?

Jag hoppas att Björn Rosengren i dag har med sig

något besked om den saken. Jag kan inte begripa att

regeringen ger så olika besked vid olika tidpunkter

och kuperar svansen i omgångar. Det gör ju bara

smärtan dubbel när man inte kan få ett långsiktigt och

klart besked. Säg att den kommer i september 2001

om den kommer då i stället för att säga att den nog

kommer till våren!

Centerpartiet delar i allt väsentligt den bild av lä-

get inom transportpolitiken som regeringen har gett.

Det är bl.a. därför som vi har sett det som nödvändigt

att tillföra 2,4 miljarder ytterligare till vägsektorn och

700 miljoner kronor till järnvägen. Därmed kommer

vi faktiskt upp till samma nivå som kristdemokrater-

na, även om Tuve Skånberg försökte säga att de var

bäst i klassen. Centern och kristdemokraterna tillför

ungefär lika mycket pengar därför att vi prutar på

andra sektorer inom ramen för det hela.

Det är framför allt för att förbättra standarden på

våra vägar och för att ge bättre förutsättningar för en

fortsatt positiv utveckling av järnvägstrafiken som vi

anslår detta. Men inte heller det här räcker för att ta

igen det som de senaste åren har förlorats när det

gäller försämrad vägstandard och avstannande inves-

teringar på väg- och järnvägsområdet. Från Center-

partiets sida är vi fast beslutna om att inte medverka

till att förfallet på våra vägar får fortgå, utan vi vill nu

gå till offensiv för att under inledningen av det nya

millenniet ta igen det som har förlorats och vårda

vägkapitalet, så att en god standard kan återskapas

snarast möjligt.

Får jag i det här sammanhanget ställa en fråga till

moderaterna? Lars Björkman betonade väldigt starkt i

sitt inlägg att det nu är dags att satsa mera på stor-

stadsområdena. Storstäderna måste få mer pengar.

Det är alldeles nödvändigt, säger Lars Björkman. Hur

går det ihop med andra moderater som säger att det är

för mycket pengar till storstadsområdena? Det läser

man ju i enskilda motioner till denna riksdag. Vad är

det som gäller, Lars Björkman? Är det mera pengar

till storstäderna, eller är det det finmaskiga vägnätet

som ska prioriteras?

Hur har det kunnat gå så här illa med trafikpoliti-

ken i stort? Riksdagen bestämde ju i mars 1997 om en

långsiktig inriktning för investeringar i trafikens in-

frastruktur. Beslutet innebar att 190 miljarder skulle

användas under tioårsperioden 1998-2007.

Regeringen lovade i proposition 1997/98:62 angå-

ende infrastrukturen för kommunikationer att möta

den redan för tre år sedan mycket allvarliga situatio-

nen genom att "tidigarelägga åtgärder i de nationella

och regionala planerna så att eftersatt underhåll kan

börja tas igen, rekonstruktionen av vägnätet kan for-

ceras liksom satsningar på höjd bärighet."

Det är nästan exakt samma ord som återfinns i

årets budgetproposition. Men inte heller nu finns det

anledning att tro på löftena eftersom man inte skickar

med tillnärmelsevis så mycket pengar som behövs.

Med en välvillig läsning av budgetpropositionen kan

man få det till att regeringen, Miljöpartiet och Väns-

terpartiet tillför cirka en halv miljard till drift och

underhåll och en hygglig extraslant till regionala

investeringsplaner, men totalt sett är det alldeles otill-

räckligt för att man på allvar ska kunna börja ta igen

de senaste årens försummelser.

En försiktig uppskattning när det gäller de 190

miljarder som angavs i riksdagsbeslutet 1997 tyder på

att åtminstone 5 miljarder kronor för lite pengar har

anvisats under de första tre åren. Detta har slagit

väldigt hårt mot länsplanerna runtom i landet. Följden

har blivit en starkt förvärrad situation som bl.a. har

lett till att vi i trafikutskottet den senaste tiden har fått

ta emot ett stort antal uppvaktningar och brev som

berättar om hur illa det står till med vägnätet runtom i

landet.

Det är som jag ser det en skam för Sverige att vi

låter vägarna runtom i vårt land förfalla och brytas

ned. Från alltfler håll har vi fått larmrapporter om att

vägnätet bokstavligt talat håller på att falla samman.

Under det senaste året har jag själv rest runt i lan-

det och träffat väldigt många människor: företagsre-

presentanter, kommunala företrädare och folk från

Vägverket. Nästan överallt möts jag av samma be-

kymrade ansiktsuttryck. Man närmast vädjar till oss i

trafikutskottet och mig som vice ordförande i utskot-

tet att göra någonting åt situationen. Inte minst

skogsnäringens situation är mycket allvarlig när

vägstandarden gör att man inte kan få fram virke till

industrin. Detta har accentuerats ytterligare av de

stora mängder regn som kom i somras och som

kommit igen nu i höst. På vissa håll i t.ex. Värmland

är situationen akut.

Men redan före regnandet kom en larmrapport

från företrädare för de fem nordligaste länen, där vi

kunde läsa hur det står till i norra Sverige. På 460 mil

väg är underhållet så eftersatt att vägnätet riskerar att

brytas ned. Forskningsinstitutet Skogforsk i Uppsala

har konstaterat att skogsnäringen i vårt land riskerar

att förlora 900 miljoner kronor per år om inte vägnä-

tet förbättras. Vägverkets representanter anser sig på

många håll bara klara drygt hälften av de behov av

vägunderhåll som finns.

Regeringen medger eftersläpningen men hoppas

att man ska kunna ta igen det med en viss tidsför-

skjutning, som man uttrycker det. För vår del framstår

denna eftersläpning som oacceptabel och mycket

skadlig för vägkapitalet, främst i skogslänen. Den

drabbar enskilda, små och stora företag, skogsnäring-

en, skolskjutsar och många andra.

Vad säger Hans Stenberg som vägföreträdare i

trafikutskottet när han möter sina kamrater hemma i

Västernorrland? Vad säger Björn Rosengren när han

är hemma i Norrbotten till alla de människor som ser

det tilltagande förfallet?

Som jag ser det är det samhällsekonomiskt van-

sinne att rulla framför oss ett allt större behov av

drift, underhåll och reparationer. Det är lika illa som

att i åratal missköta det löpande underhållet av hus

och hem. Man kan tjäna en slant kortsiktigt men för-

lorar mångdubbelt på längre sikt.

Centerpartiet arbetar för att hela Sverige ska ges

goda möjligheter att leva och utvecklas. Det är därför

vi, inte bara i retoriken utan också i praktiken, i våra

budgetförslag avsätter mer pengar till vägar och

vägunderhåll än vad regeringen och dess samar-

betspartier gör. I vårt budgetalternativ för år 2001

anslår vi således 2,4 miljarder mer än regeringen och

samarbetspartierna för att kunna ta ett rejält grepp och

förbättra vägstandarden, höja bärigheten, tjälsäkra

vägarna och rekonstruera vägkroppar som körts sön-

der. Det behövs också mer pengar för drift och un-

derhåll, liksom för att påskynda bortbyggandet av de

värsta flaskhalsarna på riksvägar och Europavägar.

E 4 genom Uppland och södra Norrland är bara ett

exempel på större vägar som behöver rustas.

När nu riksdagen den 22 november fastställt den

budget och de budgetramar som ska gälla för 2001

markerar vi våra förslag i det särskilda yttrande som

finns på s. 165 i trafikutskottets betänkande. I ett

antal reservationer har jag markerat Centerpartiets

syn på en rad olika frågor som berörs i betänkandet.

Låt mig under de sista minuterna, fru talman, kort

kommentera några av de ämnen som berörs i dessa

reservationer.

Först vill jag säga några ord om Posten. För att

människors vardag ska fungera väl är en god postser-

vice av stor betydelse. Den senaste tidens turbulens

kring postservicen i allmänhet och den framtida kas-

saservicen i synnerhet har skadat Postens anseende.

När Posten nu är i färd med att sälja ut Postgirot och

avveckla de flesta av de egna postkontoren är det ett

oavvisligt centerkrav att medborgarna kan garanteras

fullgod postservice med delvis nya lösningar. Den

modell med post i butik som etablerats på många håll

kan vara en godtagbar lösning, inte minst om öppet-

tiderna blir längre.

Sedan vill jag säga några ord om den digitala in-

frastrukturen och IT-frågorna, som också berörs i

betänkandet. Centerpartiet har ju myntat begreppet

digital allemansrätt. Med det menar vi att det är ett

samhällsintresse och ett samhällsansvar att den digi-

tala infrastrukturen byggs ut så att den kan nå ut till

alla i vårt land, inte bara de större städer där många

olika företag redan är i full färd med att bygga.

Menar vi något med att skapa likvärdiga utveck-

lingsmöjligheter i hela vårt land är det avgörande

viktigt att inte de mindre städerna, landsorten och

skogslänen lämnas i sticket när det gäller den digitala

infrastrukturen. Näringsminister Björn Rosengren har

skruvat upp förväntningarna dramatiskt genom löften

om att 97-98 % - näringsministern kan bekräfta att

det är rätt uppfattat - av alla svenskar snart ska ha

bredband i vardagsrummet. Desto större blir fallet när

löftena nu kommer på skam och det framstår som

uppenbart att stora delar av svenska folket lämnas

utanför utvecklingen. Efter den rapport från Peter

Roslund som kom i förra veckan är det nu uppenbart

att det inte blir 97-98 % utan i bästa fall runt 80 % av

befolkning och företag i landet som täcks in och

kommer att få del av det vi kallar bredband.

Vad säger näringsministern - om han lyssnar på

mig ett ögonblick - till alla de människor och företag

som nu inte täcks in av en digital allemansrätt utan i

stället drabbas av den digitala segregationen?

Vad säger näringsministern när vi inte närmar oss

utan fjärmar oss från de transportpolitiska målen och

människor, företag och kommuner tvingas leva vidare

med alla dessa dåliga vägar?

Vad säger näringsministern om den infrastruktur-

proposition som gång på gång utlovats men som nu

inte tycks komma förrän i bästa fall hösten 2001?

Det är positivt att näringsministern finns här i dag.

Vi är många som väntar på besked och förklaringar

på en rad olika områden.

Fru talman! Självfallet står jag bakom alla de re-

servationer jag har skrivit under, men för tids vinnan-

de yrkar jag här bifall bara till reservationerna 42, 18,

9 och 4.