Fru talman! "Det går bra för Sverige." Så inleder
regeringen sin vårproposition. Erik Åsbrink har där-
med kommit att bli en politikens Raskenstam. Han
vill genom sin rosenröda beskrivning av Sverige in-
vagga oss i tron att vi lever i den bästa av världar.
Och likt andra sol- och vårare förespeglar han oss en
ännu ljusare framtid - om vi bara fortsätter att betala
världens högsta eller ännu högre skatter. För Sveriges
medborgare är verkligheten en annan: Fortsatt mas-
sarbetslöshet, ett nytt världsrekord i skatter som också
gett rekord i bidragsberoende och svikna politiska
löften.
För två år sedan sade Erik Åsbrink i sitt första an-
förande i riksdagen som finansminister: "Sverige har
fått en finansminister som hatar arbetslösheten." Se-
dan dess har 20 000 fler blivit arbetslösa - i dag är
ungefär 560 000 personer öppet arbetslösa eller i
någon form av åtgärder. Regeringen räknar själv med
att färre kommer att vara sysselsatta i år jämfört med
1995 - det första året i den socialdemokratiska man-
datperioden.
De kraftiga skattehöjningarna för framför allt låg-
och medelinkomsttagare har lett till att en nyfattigdom
håller på att växa fram. Hushållen får allt svårare att
kontrollera sin egen ekonomi. Marginalerna blir
mindre, och för många räcker inte lönen efter skatt
till. Det har lett till att bidragsberoendet har ökat
kraftigt. Uppemot 800 000 människor i Sverige fick i
fjol socialbidrag.
Trots att Sveriges medborgare betalar världens
högsta skatter urholkas välfärden i den begränsade
meningen de offentliga välfärdssystemen. De sjuk-
vårdsköer som bantades bort under den borgerliga
regeringen börjar nu åter svälla. Skolans förmåga att
ge tillräckliga kunskaper ifrågasätts. Vården och om-
sorgen av de äldre brister många gånger i kvalitet och
värdighet. Det är en skam för de socialdemokrater
som har ansvaret i regering och kommuner att de inte
förmår ge medborgarna valuta för sina skattepengar.
Regeringens prognoser för de kommande åren är
emellertid bara förhoppningar, förhoppningar som
dessutom tydligt präglas av socialdemokratisk valfe-
ber. De bygger inte på att Sverige har genomfört en
nödvändig omläggning av politiken. Tvärtom - skat-
tehöjningarna på arbete och investeringar består. De
skärps t.o.m. genom höjd marginalskatt - ett löftes-
brott vilket Erik Åsbrink är väl medveten om på
samma sätt som löftet om att inte höja fastighetsskat-
ten bröts och löftet om att inte höja skatten med mer
än 3,7 miljarder och att det inte skulle drabba någon
fattig också sveks. Arbetsmarknadsregleringarna
ligger också kvar, och någon omläggning av arbets-
marknadspolitiken blir det inte. Det framgår av vår-
propositionen.
Ändå räknar regeringen med högre tillväxt de
kommande åren än OECD, EU och många andra
konjunkturbedömare. Kommunförbundet gjorde i
mars i år följande bedömning: "Totalproduktionen,
det vill säga BNP, bedöms växa med omkring 2,5
procent 1998 och 1999. Tillväxttakten begränsas
därefter till 1,5-2 procent." Det är en väsentligt an-
norlunda bild än den som regeringen försöker teckna.
Regeringens förmåga och dess prognoser måste be-
dömas efter hur utvecklingen faktiskt blivit under de
senaste åren. Trots optimistiska förutsägelser blev
tillväxten bara 1,3 % 1996 och 1,8 % i fjol. Syssel-
sättningen minskade. Sverige föll tillbaka ytterligare i
OECD:s välståndsliga genom att passeras av Irland
och Finland. Inom EU har Sveriges medborgare nu
sämre standard än medborgarna i alla medlemsländer
utom Spanien, Portugal och Grekland.
Erik Åsbrink: Varför blev det sämre 1997? Och
varför har arbetslösheten ökat trots att vi 1996 fick en
finansminister som enligt egen utsago hatade arbets-
lösheten?
Den socialdemokratiska regeringens misslyckande
är störst och allvarligast när det gäller sysselsättning-
en. Arbete är grunden för välstånd och trygghet - för
den enskilde och för hela samhället. Den som drabbas
av arbetslöshet får sämre ekonomi, ofta bristande
självkänsla och många gånger sociala problem. Till
det kommer den enorma kostnaden för arbetslösheten
för oss alla. Genom att färre tvingas försörja fler blir
skatterna högre, samtidigt som produktionen blir
mindre. Enligt en utredning av några forskare vid
högskolan i Växjö kostar arbetslösheten varje svenskt
hushåll uppemot 40 000 kr i genomsnitt varje år.
Den svaga sysselsättningsutvecklingen försämrar
också förutsättningarna att klara viktiga gemensamma
åtaganden. Kostnaderna för arbetslösheten tränger ut
andra uppgifter, och när skatteunderlaget urholkas blir
det svårare att finansiera de offentliga kärnuppgifter-
na. Kommunalskatterna blir högre än de skulle behö-
va vara.
Det är därför häpnadsväckande att vårpropositio-
nen saknar varje ansats att skapa tillräckligt goda
förutsättningar för de hundratusentals nya jobb som
måste växa fram under kommande år. Sverige behö-
ver sänkta skatter och mindre regleringar. Propositio-
nen präglas i stället av traditionell socialdemokratisk
politik - stora utgiftsökningar, 18 miljarder kronor
utöver vad som redan utlovats, i stället för nödvändi-
ga skattesänkningar. Den socialdemokratiska rege-
ringen kommer därför inte att kunna bryta den negati-
va utvecklingen. Även om konjunkturuppgången kan
leda till en kortsiktig förbättring är utvecklingen säm-
re än i andra länder. Erik Åsbrink sade i sin inledning
att när regeringen nu kan minska den öppna arbets-
lösheten - när regeringen kan halvera den, vilket de
flesta inte tror på, bara han själv och regeringen möj-
ligen - beror det på att de nya jobben växer fram.
Men om finansministern slår upp s. 30 i bil. 1 till den
proposition som han just har överlämnat till riksdagen
och läser vad som är förutsättningen för att kunna
uppnå detta mål kan han läsa följande:
"Arbetskraftsutbudet hålls samtidigt tillbaka av att
antalet utbildningsplatser ökar ytterligare, vilket får
till följd att - - -."
Det gäller att hålla sig till sanningen, och den är
att ni har misslyckats skändligen vad gäller syssel-
sättningen. Det beror naturligtvis på att ni avvisar
rekommendationer från internationella organisationer,
från EU och från flertalet ekonomer om lägre skatter
på arbete, om flexiblare lönebildning och om en
mindre reglerad arbetsmarknad. Priset för detta beta-
las av de arbetslösa och av oss alla, framför allt låg-
och medelinkomsttagare, som får betala den sämre
utveckling som blir följden.
Skatterna höjs kraftigt också i år - höjda egenav-
gifter för låg- och medelinkomsttagare och höjda
energiskatter. Nästa år höjs skatten på arbetsinkoms-
ter genom högre marginalskatt, som Erik Åsbrink
själv sade. Dolt i olika utredningar - det är ju val i
höst - väntar bl.a. höjd fastighetsskatt och höjd ben-
sin- och dieselskatt. Visserligen tvingas man i några
fall backa och i begränsad utsträckning lindra redan
genomförda och betydligt större skattehöjningar för
företagande. Man har också sänkt skatten för miljar-
därer och tänker göra det även för utländska experter.
Men, Erik Åsbrink, varför är ni så rädda för att sänka
skatten för låg- och medelinkomsttagare i Sverige, för
dem som har de minsta marginalerna och som betalar
världens högsta skatt?
Fru talman! Det måste bli ett slut på de ständiga
skattehöjningarna, men det räcker inte. Skatterna
måste under kommande år sänkas rejält så att dagens
bidragsberoende och små marginaler för låg- och
medelinkomsttagare byts mot självständighet och
oberoende. Det gäller kommunalskatten. Det gäller ett
förvärvsavdrag som kompenserar för egenavgifterna.
Det gäller grundavdrag för barn. Det gäller sänkt
fastighetsskatt. Sänkt skatt på arbetsinkomster ger
också fler nya jobb men det krävs ytterligare åtgärder
som river hindren för de nya jobben.
En reform som är nästintill självfinansierande och
som skulle kunna genomföras snabbt är att sänka
skatten för hushållstjänster. Det skulle ge tiotusentals
nya jobb. Det skulle göra svarta jobb vita. Det skulle
också öka jämställdheten. Regeringen har emellertid
blockerat en sådan reform som bl.a. föreslagits av oss
moderaterna samt av Folkpartiet och Kristdemokra-
terna. Det gäller också att eliminera dubbelbeskatt-
ningen och överbeskattningen av företagen. En annan,
liten men betydelsefull, åtgärd skulle vara att sänka
dieselskatten vad gäller arbetsredskap.
Dessutom måste arbetsmarknaden avregleras.
Sverige kan inte gå in i 2000-talet med en arbets-
marknadslagstiftning som har sitt ursprung i det för-
flutna. Det måste bli lättare att anställa. Ramarna för
lönebildningen måste ändras; detta för att åstadkom-
ma större flexibilitet.
Genom att fler arbetar och färre behöver försörjas
av andra blir det möjligt att sänka skatten ännu mer.
På så vis kan vi moderater återskapa ett Sverige där
det är både en rättighet och en skyldighet att kunna
försörja sig själv - ett Sverige där man också kan vara
trygg i förvissningen om att det när den egna förmå-
gan inte räcker till finns ett oavvisligt gemensamt
ansvar för att ingen far illa och för att det alltid ges
nya möjligheter. Sverige kan bli ett välfärdssamhälle i
ordets verkliga mening men det förutsätter en ny
regering och en ny ekonomisk politik!
(Applåder)