Fru talman! Jag har med stort intresse lyssnat på
inläggen från de olika partiernas företrädare. Det
finns ju både likheter och olikheter. Ett drag som
återfinns hos flera av talarna, inte minst på den bor-
gerliga kanten, är den oerhört dystra bild som ges av
Sverige och av den svenska ekonomins utveckling -
den svartmålning som jag tycker att man ger prov på.
Jag frågar Bo Lundgren och er andra: Varför är ni
så dystra, när det ändå går bra för Sverige? Det går
bättre för Sverige nu än tidigare. Ni kan ju sätta fråge-
tecken för de prognoser som vi gör. Men det räcker
med att konstatera vissa händelser som redan har
inträffat, vilka är oomtvistliga.
Det är ett faktum att räntan har halverats jämfört
med på regeringen Bildt-Wibbles tid. Är det inte
glädjande att så har skett? Det innebär ju, som jag
nämnde förut, att en person med en halv miljon kro-
nor i lån har fått lägre kostnader efter skatt med 1 900
kr i månaden - pengar som kan användas för andra
angelägna ändamål. Det innebär att företagen finner
det mer lönsamt att investera, bygga ut och anställa
fler människor. Är inte detta någonting att gemensamt
glädja oss åt?
Vi kan konstatera att vi sedan 1994 har fått unge-
fär 100 000 nya jobb i den privata sektorn. Det är inte
tillräckligt. Jag vill gärna se fler, och det kommer att
bli fler. Men nog är det glädjande med en sådan upp-
gång. Är det inte glädjande att vi bara under det se-
naste året har ungefär 100 000 färre människor i ar-
betslöshet? På ett år har den öppna arbetslösheten
minskat med över två procentenheter. Vi har redan
tagit ett stort kliv på väg ned mot de 4 % som vi ef-
tersträvar för år 2000. Är inte det bra?
Är det inte glädjande att vi redan i år har kunnat
höja barnbidragen för landets alla barnfamiljer? Är
det inte glädjande att vi i två steg 1999 och 2000 kan
förbättra pensionerna för alla pensionärer? Är det inte
glädjande att vi redan 1997 och 1998 har kunnat
tillskjuta mera pengar till skolan, vården och omsor-
gen? Kan vi inte gemensamt känna en glädje över
detta?
Jag vet att de kommande åren med all sannolikhet
innebär en ännu mera gynnsam utveckling. Vi har här
hört mycket om skönmålning, glädjeprognoser osv.
Man jämför med andra prognosmakare. Visst finns
det vissa skillnader mellan våra bedömningar och
andras bedömningar. Det vore konstigt annars. Men
skillnaderna är inte så förfärligt stora. Det är inte så
att regeringen tecknar en rosenröd bild och att alla
andra prognosmakare tecknar en nattsvart bild. Skill-
naderna är för det mesta ganska små.
Vad vi diskuterar är inte om arbetslösheten skall
minska eller ej, utan hur mycket arbetslösheten kom-
mer att minska under de kommande åren. Där finns
det litet olika uppfattningar, men alla är överens om
att arbetslösheten kommer att minska och att syssel-
sättningen kommer att öka.
Alla är överens om att de offentliga finanserna
fortsätter att förbättras och att vi går mot överskott.
Även här kan det finnas smärre skillnader, men
färdriktningen är alldeles entydig och klar. Den för-
bättring som redan har skett fortsätter under de kom-
mande åren.
Alla är överens om att vi får en god ekonomisk
tillväxt de kommande åren, att produktionen ökar, att
investeringarna ökar och att den privata konsumtionen
stiger. Om detta råder en bred enighet, även om siff-
rorna kan skilja sig åt i detaljer.
En annan intressant iakttagelse gäller synen på
ökade insatser för vården, skolan och omsorgen. Här
efterlyser jag fortfarande besked från några partier.
Jag hörde på Ekot i dag Carl B Hamilton, som sade
att man från Folkpartiets sida kan gå med på ökade
tillskott i år, men att man vill ta sig en funderare på
hur det skall bli de kommande åren. Ta er gärna en
funderare, men jag tror att det är klokt att ge ett klart
och tydligt besked till Sveriges befolkning och inte
minst till era egna kommunalpolitiker, som skall möta
verkligheten runt om i landet.
Kristdemokraterna vill naturligtvis vara med på
vagnen. Jag hörde våldsamma attacker från Mats
Odell om att vi från regeringen inte gör mer och inte
är snabbare. Det kan man ju tycka. Det är inte första
gången detta sker. Jag är ändå litet förvånad över att
de våldsamma attackerna riktas mot ett parti - Social-
demokraterna - som satsar mera konkret i praktisk
handling på ökade resurser till vården, skolan och
omsorgen. Inte ett ord av kritik finns att rikta mot
Moderaterna - det parti som Mats Odell så förfärligt
gärna vill regera tillsammans med - trots att Modera-
terna går emot dessa höjningar. De är tydligen allde-
les för små och senfärdiga. Var ligger logiken i detta?
Om det är vården, skolan och omsorgen som skall
prioriteras borde polemiken rimligtvis riktas framför
allt mot det parti som mer än något annat går emot de
förbättringar som vi arbetar för.
Den frågan måste ställas både till Folkpartiet och
till Kristdemokraterna. Vad är det som är viktigast?
Är det viktigaste att förstärka resurserna för våra barn
i skolan, för de gamla i äldreomsorgen och för alla
människor som är beroende av en väl fungerande
sjukvård? Är det detta som är det viktigaste, eller är
det viljan att regera tillsammans med moderaterna?
Är det detta som går före?
Ni skall, om det skulle gå så illa, sätta er i för-
handlingar med Moderaterna - ett parti som även
efter de senaste månadernas tillbakagång fortfarande
är mer än dubbelt så stort som Folkpartiet och Krist-
demokraterna tillsammans. Med vilken kraft kan ni
föra fram era argument för vård, skola och omsorg?
Jag är litet osäker på var Folkpartiet står. Hur skall ni
klara den debatten i förhandlingar med ett parti som
är mycket större och starkare och som säger att skat-
tesänkningar är viktigare än allting annat och måste gå
före en bättre kvalitet i vården, skolan och omsorgen?
Dessa frågor vill jag ha ett svar på i dagens debatt.
Svarar ni inte på frågorna i dag kan ni vara övertyga-
de om att de kommer att följa er under hela året, ända
fram till valdagen. Var snäll att ge svenska folket
besked. Är det viktigast att satsa på vården, skolan
och omsorgen eller att regera tillsammans med mode-
raterna?
(Applåder)