Herr talman! Finansministern ifrågasatte om peri-
oden 1991-94 var bra för vården. Det behöver han
inte göra, det var den. Under den perioden bantades
de vårdköer som växte fram före valet 1991 bort. Nu
när ni har slopat vårdgarantin växer vårdköerna igen.
Därför kommer vi, om vi får ansvaret efter valet i
höst, att införa en ny och bredare vårdgaranti. Det kan
inledningsvis innebära en del kostnader. Men på litet
längre sikt är det klart att köerna kostar. Det är ingen
som tjänar pengar på vårdköer, och till det kommer
det mänskliga lidandet. Erfarenheterna av perioden
1991-94 var alltså väldigt positiva.
För att det inte skall bli några missförstånd vill jag
passa på att säga till Johan Lönnroth: Vi hade gärna
sett att de egenavgifter som vi vill se för ett delat
ansvar för pensionssystemet skulle balanseras fullt ut
genom motsvarande höjning av bruttolönen. Det in-
nebär ju plus minus noll för individen eftersom ege-
navgifterna är avdragsgilla.
Nu vill inte socialdemokraterna ha det systemet.
Det innebär att det blev på deras villkor. Vi fick något
annat i stället. Vi fick egenavgifter utan löneväxling.
Därför föreslår vi en motsvarande sänkning av skatten
på arbetsinkomster genom ett förvärvsavdrag. Det
kommer vi att föreslå den 29 april för att balansera
detta. Då har vill löst den delen oss emellan.
Herr talman! Problemet för många kommunpoliti-
ker är att Sverige har en socialdemokratisk regering.
Om man tittar på utvecklingen av socialbidragen och
kostnaderna för arbetslöshetsåtgärder i kommunerna
så motsvarar det vad regeringen nu vill ge kommu-
nerna. Hade det inte varit bättre i så fall att låta kom-
munerna ha en mindre negativ utveckling av socialbi-
dragen, mindre kostnader för arbetslösheten och ett
bättre skatteunderlag för att fler har arbete? Det förut-
sätter i och för sig ett vettigare skatteutjämningssys-
tem än det vi har, som innebär att kommunerna fak-
tiskt råkar illa ut om människor går från arbetslöshet
till arbete. Ett sådant system är ju fruktansvärt fel. Det
måste ändras på.
Kommunerna skulle vinna på en sådan politik. De
skulle vinna på en politik där lägre skatter på ar-
betsinkomster gör att det behövs mindre socialbidrag.
De skulle vinna på en politik som innebär att lägre
skatter på arbete ger fler jobb och ett större skatteun-
derlag. För en del innebär detta att man klarar kostna-
der och åtaganden, för andra ett bättre utrymme för
skattesänkningar i kommunerna.
Det intressanta i den diskussion jag hade med Erik
Åsbrink var vad han och socialdemokraterna är be-
redda att göra. Utgångspunkten för mig var, och är,
att Sverige har världens högsta skattetryck men ändå
inte världens bästa välfärd. Widar Andersson, som
såvitt jag vet fortfarande är sakkunnig hos statsminis-
tern, skrev i ett inlägg i Dagens Nyheter häromdagen
att det är fullt möjligt att driva en bra grundskola på
de ekonomiska villkor som gäller i dag. Skolans pro-
blem är inte brist på pengar, lydde rubriken. Jag har
också citerat Vårdförbundets ordförande, som säger
att man kan få bättre sjukvård till samma eller lägre
kostnad.
Då är den stora frågan: Varför säger landets fi-
nansminister nej till att förändra systemet? Varför
vänder han skattebetalarna ryggen och slår vakt om
systemen? Sänk skatten för minskat bidragsberoende
och fler jobb! Det ger också bättre förutsättningar att
upprätthålla vård, omsorg och skola.