Fru talman! Finansministern tyckte att vi var några
dysterkvistar. Men det är inte så konstigt. Regeringen
och denna riksdag har satt som överordnat mål arbets-
löshetens eliminering och fler jobb. På denna punkt
har regeringen misslyckats och misslyckats grundligt.
Det är färre personer i Sverige som har ett riktigt jobb
i dag än när regeringen tillträdde. Det är detta som är
grunden för vår kritik. I och med att det är så få som
har riktiga jobb spiller det över i att vi vår mer in-
stabila offentliga finanser. Vi har för få skattebetalare
och för många bidragsmottagare.
Den andra orsaken till kritiken är att Sverige slä-
par efter. Men jag skall glädja finansministern med ett
litet beröm så att han kanske blir på litet bättre humör.
Jag tycker att det är utmärkt att regeringen har höjt
biståndet. Det är någon liten tiondel, men det är
mycket bra att regeringen har tagit detta steg.
Låt mig också göra en liten tankemässig renhåll-
ning. I den här debatten hör man väldigt ofta att de
pengar som anslås på något sätt är Göran Perssons
egna pengar. Det är inte så. Det är skattebetalarnas
pengar. Det är heller inte Margareta Winbergs pengar,
och det är heller inte Erik Åsbrinks egna pengar. Det
vore bra om vi kunde slippa denna felaktiga kletiga
intimitet att beskriva skattepengar som om de skulle
tillhöra enskilda statsråd eller enskilda partier. Bäste
skattebetalare! Det är dina pengar som Göran Pers-
son, Margareta Winberg och Erik Åsbrink lägger fram
förslag om, ingen annans pengar.
En annan fråga är historien. Jag skall beröra den
mycket kort. En internationell valutakris brakade loss
i augusti 1992, och Sverige drogs med. Innan den
krisen hade en person suttit i nio år i Finansdeparte-
mentet som statssekreterare eller som statsråd. Han
hette Erik Åsbrink. Innan valutakrisen bröt loss hade
Anne Wibble suttit i nio månader som statsråd i sam-
ma departement. Jag överlämnar åt åhörarna och åt
dem som ser denna debatt att fundera på vem som har
störst ansvar för den efterkommande krisen. Var det
den som hade suttit i ledningen för Finansdepartemen-
tet i nio år dessförinnan, eller den som suttit i nio
månader?
Det som jag är mycket bekymrad över är att det är
uppenbart att LO eller någon blockerar åtgärder för
att få lönebildningen att fungera bättre. Regeringen
identifierar själv lönebildningen som den kritiska
faktorn men abdikerar från uppgiften att göra någon-
ting åt denna utan lämnar frågan till parterna på ar-
betsmarknaden. Det är inte acceptabelt. Man bagatel-
liserar därigenom arbetslösheten som problem. Förut-
om alla andra internationella fiender - EMU, Nato
och USA-skepticism - har man nu också fått OECD
som en fiende. Man tar avstånd från dess rekommen-
dationer vad beträffar arbetsmarknaden och dess
analys vad beträffar konjunkturkänsliga offentliga
finanser.
Fru talman! Det är detta som är orsaken till mitt
bekymmer: att finansministern inte bryr sig om efter-
släpningen och inte bryr sig om strukturreformer på
arbetsmarknaden. Det gäller i första hand. Det finns
också andra saker.