Fru talman! Först vill jag säga någonting beröm-
mande. Det är utmärkt att regeringen nu följer Miljö-
partiets krav på att anslå mer pengar till kommuner
och landsting. Det är helt nödvändigt för att upprätt-
hålla en bra skola, en bra äldreomsorg och en bra vård
för alla - helt nödvändigt.
Vi har varit väldigt kritiska till de åtstramningar
som regeringen har genomfört gentemot kommuner
och landsting, bl.a. genom höjningen av egenavgifter-
na - höjningar som nu skall bli bestående, såvitt jag
förstår.
Regeringens påplussning för i år med 4 miljarder
kronor är i nivå med vad Miljöpartiet i höstas krävde.
Då avslogs det kravet, men vi får det tillgodosett nu,
och det är bra. Men det kommer att behövas ytterliga-
re påplussningar. De svarta hålen är stora. Trots det är
denna påplussning det mest positiva inslaget i vårpro-
positionen. Resten lider av mer eller mindre stora
brister.
Den allra största bristen är de viktiga och för
framtiden avgörande förändringar som inte finns med
i propositionen. Vi i Miljöpartiet ser tre sådana vikti-
ga strukturella eller mer grundläggande förändringar
som måste genomföras så snart som möjligt för att vi i
Sverige verkligen skall kunna bygga ett socialt och
ekologiskt hållbart samhälle.
För det första måste den generella arbetstiden
minskas. Sänkt arbetstid till 35 timmar per vecka
skulle ge minst 200 000 nya jobb på ett par tre års sikt
- detta under förutsättning att en större del av löneut-
rymmet intecknas och att staten, dvs. vi här i riksda-
gen, hjälper till genom att sänka arbetsgivaravgifterna
och egenavgifterna. Då kan både arbetsgivare och
hushåll med låga eller medelmåttiga inkomster klara
arbetstidsförkortningen utan högre kostnader eller
sänkt lön.
Sänkt arbetstid är också en viktig välfärdsreform
för ett socialt hållbart samhälle. Tiden är en knapp
resurs, framför allt för barnfamiljerna. Sänkt arbetstid
är en reform för barnens skull, men det är också ett
bra metod att fördela välfärden på ett rättvisare sätt. I
dag tvingas många människor, inte minst de nya
svenskarna, att ofrivilligt stå utanför arbetsmarknaden
och inte kunna bidra till sin egen försörjning. Det
skapar problem för den enskilde och samhället, och
det innebär stora ekonomiska förluster som i längden
är helt oacceptabla.
En arbetstidsförkortning skulle vara ett realistiskt
sätt att minska arbetslösheten och samtidigt höja liv-
skvaliteten och fördela välfärden mer rättvist. Frågan
är om regeringen alls vill inse behovet av arbetstids-
förkortning. Man skriver ju bort den i proposition
efter proposition, trots att man tillhör ett parti vars
partikongress har beslutat att man skall genomföra en
arbetstidsförkortning.
För det andra måste beskattningen på arbete sän-
kas. Arbetskraftskostnaden är hög, främst beroende på
att arbete belastas med inkomstskatt, arbetsgivaravgif-
ter, egenavgifter och ibland även med moms. Det som
är dyrt försöker man självfallet att minska ned på.
Följaktligen uppfattas det vanligen som rationellt att
minska antalet anställda och ersätta dem med maski-
ner och ökad energianvändning eller att helt enkelt
avstå från de tjänster som borde utföras. Är det då
underligt att arbetslösheten blir hög? Den höga be-
skattningen av arbete innebär också att många full-
tidsarbetande i vårt land har svårt att klara sin för-
sörjning på egen hand. Det här är ingen nyhet, det
diskuteras oerhört mycket. En lång rad utredningar
visar att många fler jobb skulle skapas och många fler
skulle kunna klara sin ekonomi om beskattningen på
arbete sänktes. Det är inte kunskapen som saknas,
utan viljan till förändring.
Regeringen betonar faktiskt i propositionen vikten
av att hålla nere arbetskraftskostnaderna när man på
massor av ställen framhåller hur viktigt det är att
lönehöjningarna hålls på en låg nivå för att man skall
få ned arbetslösheten. Indirekt säger ni då att också
sänkta kostnader för arbetskraft genom skattesänk-
ningar skulle ge fler jobb.
Men regeringen lägger nu tvärt locket på i de cent-
rala skattefrågorna, i vart fall till efter valet. Det kan
för övrigt vara intressant att jämföra med de principer
som tillämpades vid saneringen av statens finanser för
några år sedan. Då hette det att hälften av åtstram-
ningen skulle bestå av skattehöjningar och hälften av
besparingar. Det var ju en vettig hållning i det läget
som vi i Miljöpartiet stödde. Nu när ekonomin ljusnar
och det blir möjligt att lätta på den finanspolitiska
åtstramningen hör vi inte ett ord om sådana principer
från regeringen. Resultatet är bl.a. att den kraftigt
höjda fastighetsskatten på boende blir kvar tills vidare
och att de generellt höjda egenavgifterna förblir höga
och kommer att höjas ytterligare.
Det finns också en del fördelningspolitiskt märkli-
ga inslag i den skattepolitik som vi nu ser framför oss.
Att sänka skatten för dem som har högst inkomster
men inte för dem som har så låga inkomster att de inte
kan försörja sig själva är väl ändå en märklig fördel-
ningspolitik, tycker vi i Miljöparitet. Det borde vara
tvärtom. Inkomstskatten skall naturligtvis sänkas för
dem som tjänar sämre och som i större utsträckning
behöver behålla sina pengar för sin egen försörjning.
Fru talman! För det tredje måste beskattningen på
energi och miljö höjas. Sänkt skatt på arbete i den
mån den inte finansieras av lägre kostnader för arbets-
lösheten kan med fördel finansieras med höjd skatt på
energi och utsläpp som skadar hälsa och miljö.
För några veckor sedan fick vi den senaste rappor-
ten från World Watch Institute i Washington om
tillståndet i världen. Där visar man på hur fullständigt
ohållbar den höga energianvändningen är. Energire-
surserna på den här planeten töms rekordfort. Det
ökar snabbare än någonsin. Vi vet alla som sitter här i
riksdagen att höga miljöskatter är effektiva när det
gäller att minska utsläppen och få en effektivare
energianvändning.
Man kan alltså använda energi på ett bättre sätt
och få ut större nytta med mindre insats.
Så sent som förra året avslutades arbetet i den
parlamentariska Skatteväxlingskommittén, som just
tittade på hur skatt på arbete kan växlas mot mil-
jöskatter. Experterna där var fullständigt eniga om att
högre miljöskatter verkligen effektivt leder till mins-
kad miljöförstöring. Av utredningen framgick också
att skatteunderlaget, inom rimliga gränser, är tillräck-
ligt stabilt för att en växling skall fungera på sikt. Det
är nu inte så konstigt, eftersom varje industrisamhälle
behöver energitillförsel i ganska stora mängder. Alla
riksdagspartier utom Moderaterna enades om att en
sådan skatteväxling bör göras i minst samma omfatt-
ning som tidigare miljöskattehöjningar. Det betyder
att Socialdemokraterna, och därmed även indirekt
regeringen, faktiskt har förbundit sig att genomföra en
fortsatt skatteväxling för miljön.
På s. 33 i vårpropositionen står det: "Det finns nu
ingen anledning att av miljöskäl höja det totala uttaget
av energiskatter, även om enskilda skatter kan föränd-
ras." Detta går ju på tvärs med uppgörelsen i Skatte-
växlingskommittén. Vad menar ni, Erik Åsbrink?
Är ni socialdemokrater nöjda med den höga
nivån på energianvändningen, trots att den är ofören-
lig med en långsiktigt hållbar utveckling? Är det ac-
ceptabelt att klimatförändringarna och miljöförstö-
ringen i Östersjön osv. får fortgå? Dessa effekter
beror ju i hög grad på den höga energianvändningen.
Har ni övergett ambitionen att skatteväxla för miljön?
Eller hur skall vi tolka detta uttalande i propositio-
nen?
Sedan fortsätter ni på samma ställe i propositio-
nen: "Beskattningen av el i produktionsledet har dock
haft negativa effekter för den elintensiva industrin.
Den särskilda fastighetsskatten på vattenkraftverk
föreslås därför avskaffas. Detta kommer att innebära
sänkta elpriser för såväl industrin som för konsumen-
terna."
Men det här förslaget innebär ju att ni stimulerar
ökad energianvändning, vilket naturligtvis medför
ökad miljöbelastning. Det är dessutom tveksamt vem
som kommer att tjäna mest på en sådan skattesänk-
ning - det är ju inte osannolikt att det snarare leder till
ökade vinster hos kraftföretagen än till lägre kostna-
der för konsumenterna. Trycket på att bygga ut fler
vattenkraftverk kommer att öka och stora natur- och
miljövärden kommer att hotas om det här antas av
riksdagen. Vad menar egentligen regeringen med sitt
fagra tal om miljöomställning? Frågan måste ställas;
annars förändrar man i helt fel riktning.
Fru talman! Grunden för den väldigt ljusa bild av
ekonomin och beräkningarna i propositionen som
visar på minskad arbetslöshet är en sifferövning i
tillväxtkalkyler som enligt min bedömning ligger i
samma kvalitetsklass som förra finansministern Anne
Wibbles kalkyler i början på 90-talet. Regeringen
räknar med en rekordartad och utdragen högkonjunk-
tur som - av en ren tillfällighet, antar jag - toppar år
2000, dvs. samma år som regeringen skall uppnå en
halverad arbetslöshet. Detta gör man trots att andra,
oberoende konjunkturbedömare, som Konjunkturinsti-
tutet och OECD, förväntar sig en begynnande kon-
junktursvacka samma år, eller möjligen tidigare, och
definitivt inte någon rekordartad tillväxt i de nivåer
som regeringen nu räknar med.
Att det är just en sifferövning mer än en seriös och
realistisk kalkyl framgår för övrigt av regeringens sätt
att hantera det överskott som på papperet uppkommer
när höga tillväxttal krävs för att skriva bort arbetslös-
heten inför valet. Regeringen betecknar själv dessa
inkomster - som alltså är en direkt följd av den sys-
selsättningsökning som krävs för att klara arbetslös-
hetsmålet - för "osäkra". Längst ned på s. 20 i vår-
propositionen står det att det är osäkert om det verkli-
gen blir så här. Man vågar alltså inte räkna in dessa
pengar. Det är i och för sig bra att regeringen inte
utlovar nya ofinansierade utgifter eller skattesänk-
ningar, men därmed har ni också erkänt att den här
tillväxtberäkningen inte håller när det gäller arbets-
lösheten. Ansvarstagandet från er sida när det gäller
budgetpolitiken avslöjar oansvarigheten när det gäller
sysselsättningspolitiken.
Här står regeringen inför två möjligheter - eller
risker, om man så vill. Antingen tar man ansvar för
finanspolitiken även fortsättningsvis och gör klart att
de tillväxtsiffror som presenterats för de kommande
åren är för optimistiska och att vi därför måste räkna
med drygt 6 % öppen arbetslöshet år 2000, och inte
de 4 % som nu anges i propositionen. Eller också
håller regeringen fast vid sina rosenröda tillväxtfan-
tasier, och i konsekvens därmed måste den förklara
varför den inte vill använda pengarna, som i så fall
skulle komma in i statskassan. Vi har redan hört att
Johan Lönnroth vill använda dem, och det kommer
säkert också sådana krav från ert parti. Skall vi ha en
debatt om hur ytterligare pengar skall användas trots
att just dessa pengar inte finns?
Hur är det, Erik Åsbrink? Hur kan konsekvenserna
av samma antagande i det ena fallet vara helt säkert
och i det andra ytterst osäkert?
Slutligen, fru talman, måste också frågan om för-
delningspolitiken ställas. Så sent som i går kväll kom
ytterligare en larmrapport från de verkligt fattiga och
utsatta i världen, den här gången från södra Sudan,
där svält och barnadöd har slagit till igen. Men än en
gång vägrar regeringen att återställa enprocentsmålet
för bistånd till de allra fattigaste människorna på
planeten. Nu, när ekonomin i Sverige blir bättre,
borde vi kunna återta det ansvar som vi tidigare har
åtagit oss. Det är en ynkedom att Sverige inte kan
bidra med en enda procent av sina samlade inkomster
till att lindra de allra värsta orättvisorna.
Erik Åsbrink! Är det verkligen socialdemokratisk
politik att stillatigande åse den svält och fattigdom
som breder ut sig i stora delar av världen? Vore det
inte rimligt att prioritera de allra fattigaste också i den
svenska statsbudgeten?
(Applåder)