Fru talman! Den här finansplanen är full av oblygt
socialdemokratiskt röstköpande. Man gömmer miss-
lyckanden med jobben, och man gör en ekonomisk
prognos som är orealistiskt uppblåst.
Låt mig emellertid börja med det goda som har
hänt, för det har hänt många goda saker med svensk
ekonomi. Det är bra att inflationen har blivit låg och
att de offentliga finanserna har förbättrats mycket
snabbare än någon trodde. Räntorna har kommit ned
på ett mycket dramatiskt sätt. Det är väldigt bra. Det
är mycket glädjande.
Men om man ser på räntorna kan man notera i
marginalen att den reala räntan faktiskt går upp i år
och nästa år. Det är den räntan som styr investering-
arna. Det är den räntan som styr människors verkliga
boendekostnader.
Så över till kritiken: eftersläpningen, prognoserna
och jobben. Det går bra för Sverige, skriver regering-
en. Men det kan inte vara ekonomiskt bra när ett land
har fallit från fjärde plats i välståndsligan till sextonde
plats, för att förra året falla från sextonde till artonde
plats, passerat av Finland och Irland. Det är OECD:s
statistik.
Antalet människor i riktiga jobb är färre 1998 än
vad det var när den socialdemokratiska regeringen
tillträdde 1994. Om man ser på de prognoser som
Göran Persson gjorde i sin första vårbudget 1995
hade han tre olika alternativ, dvs. bra, medel och låg,
över hur de nya jobben skulle kunna utvecklas fram
till år 2000. Jämfört med det sämsta alternativet ligger
Sverige i dag väsentligt under. Det är 43 000 jobb
färre än den sämsta prognosen Göran Persson gjorde
1995. Detta är en illustration av det misslyckande som
regeringen har som ryggsäck i fråga om jobben och
sysselsättningen. Det illustrerar de prognosmissar som
Göran Perssons regering har gjort vad beträffar job-
ben.
Nu betonar regeringen väldeligen tillväxten i rik-
tiga jobb. Men låt oss sätta in dessa tal i sitt samman-
hang. Med den utveckling av nya jobb som har varit
under mandatperioden och som ligger i prognosen,
skulle det ta ungefär tio år, fram till år 2010 eller mer,
innan man når målet full sysselsättning. Det är en
väldigt svag ökning i trenden. Det är helt oacceptabelt
att glädjas och yvas på det bjärta sätt som regeringen
gör över denna prognos.
I viktiga avseenden är prognosen orealistisk. Den
riskerar därför att invagga medborgarna, företagen
och myndigheterna i en falsk trygghet. I varje finans-
plan som denna regering har presenterat har man
börjat med samma uttalande: Sverige står inför en
konjunkturuppgång. Man sade detta för tre år sedan,
för två år sedan och för ett år sedan. Varje år står
Sverige inför en konjunktuppgång. Det är naturligtvis
inte sant, och det har inte varit sant.
När man nu för tredje året i rad läser detta blir
man litet betänksam. Vilken trovärdighet har denna
regering när regeringen för tredje året i rad ger samma
budskap, dvs. att Sveriges ekonomi är på uppgång?
Det som är mest bekymmersamt beträffande pro-
gnosen är att man har ingen lågkonjunktur framför sig
- trots att prognosen skall gälla fem år. Det är som om
världshistorien har ändrats beträffande Sverige och
lågkonjunkturen. Vi är numera befriade från lågkon-
junkturer i framtiden. Så är det naturligtvis inte. Alla
bedömare i OECD och andra länder gör bedömningen
att år 2000 eller år 2001 kommer en lågkonjunktur.
Men den finns inte med i regeringens prognoser.
Tvärtom! Man har en tillväxtprognos som ligger på ca
3 % per år. Vad är 3 %? Är det mycket eller litet?
Historiskt sett har Sverige under de senaste 25 åren
haft en tillväxttakt som är ungefär hälften, 1½ % per
år. Inte nog med att regeringen har avskaffat lågkon-
junkturen i framtiden - den finns inte i prognoserna -
dessutom har regeringen lyft upp tillväxtprognosen på
historiskt sett okända nivåer under så lång tid.
Det kommer naturligtvis fler lågkonjunkturer. Det
är detta som är det stora bekymret, att man inte nu
under de goda tiderna inser detta och tar tillfället i akt
och genomför de långsiktiga strukturreformer som är
absolut nödvändiga för att få en långsiktigt hög till-
växt och fler nya jobb.
Reformerna lyser med sin frånvaro. Jag tror att det
finns en stor risk att Sverige i nästa lågkonjunktur
kommer att drabbas av nya problem i de offentliga
finanserna och nya problem med växelkursen. Detta
är en stor risk. Sverige har de bland OECD-länderna
mest konjunkturkänsliga offentliga finanserna. Där-
med blir varje lågkonjunktur för Sverige ett potentiellt
krisår. Var finns beredskapen för detta? Den finns
inte. Problemet hur Sverige skall hanteras i nästa
lågkonjunktur är undangömt i finansplanen.
Regeringen beskriver vältaligt beträffande jobben
att den absolut avgörande frågan för fler jobb på lång
sikt är lönebildningen. Jag håller med om detta. Det är
desto mer förvånande att läsa att regeringen anser sig
inte ha något inflytande över denna centrala fråga.
Det ansvaret placerar regeringen helt och fullt på
parterna: Blir löneökningarna för höga, biter sig mas-
sarbetslösheten fast, det ansvaret vilar tungt för alla
som har ansvaret för svensk lönebildning.
Till denna grupp som har ansvaret över lönebild-
ning hör dock tydligen inte regeringen. Man kan i
finansplanen tydligt se hur regeringen bäddar för att
kunna säga om det går snett med arbetslösheten: "Ja,
men skyll inte på oss socialdemokrater. Det är inte
vårt fel. Det är parterna på arbetsmarknaden."
Detta är fullständigt snett i ett samhälle som Sve-
rige. Regeringen styr riket. Regeringen har ansvar för
att det finns sådana regler, lagar, ramverk på arbets-
marknaden så att parterna på arbetsmarknaden sluter
sådana avtal som gör att fler människor får riktiga
jobb.
Man skall inte mästra facket för att fylla en histo-
risk funktion att kämpa för högre löner. Man skall
ändra lagarna. Man skall ändra reglerna. Man skall
fatta beslut som gör att facket och arbetsgivarna gör
rätt ur samhällsekonomisk synpunkt.
Det är fel recept som Erik Åsbrink ibland använ-
der sig av, dvs. att säga att det skall vara si och så
många procent för att få en högre sysselsättning. Vi
lever i en värld med rörlig växelkurs. En ändring i
denna växelkurs med 2, 3 eller 4 % - vilket är helt
normalt över ett år - kan antingen utradera vinster i
företagen eller skapa övervinster. Regeringen skriver i
finansplanen en text med en innebörd som om Sverige
vore medlem av EMU med dess klippfasta växelkurs.
Det vore dock bättre om regeringen tycker att det är
bra att gå med i EMU, argumenterar för EMU och
inte bara pratar som om vi vore med i EMU.
Regeringen gör beträffande nya jobb inte ett
smack av det som OECD och bl.a. Folkpartiet länge
har sagt: Sverige måste för att få ned arbetslösheten
och få upp sysselsättningsnivån vidta en lång rad
långsiktiga åtgärder - men inte i statlig inkomstpolitik
- t.ex. lägre skatt på arbete, ändringar i arbetsrätten,
ändringar i arbetslöshetsförsäkringen just för att på-
verka lönebildningen - det som regeringen själv
identifierar som den centrala frågan.
Fru talman! Låt mig avsluta med att understryka
att Sveriges ekonomiska kräftgång inte är ödesbun-
den. Vi behöver inte fortsätta att falla ned i OECD:s
välståndsliga. Det går att påverka till det bättre med
hjälp av rätt politik. Svenska folket skall inte behöva
uppleva att fler och fler länder kör förbi oss i väl-
ståndsligan. Men för att det skall ske måste politiken
ändras på några viktiga punkter. Vi i Folkpartiet lyfter
fram jobben, företagsklimatet, mera stabila offentliga
finanser och medlemskap i EMU. I botten av detta
skall det ligga en realistisk ekonomisk prognos.
(Applåder)