Fru talman! Det går bra för Sverige, säger Erik
Åsbrink. Jag funderar en del på vad de som lyssnar på
denna debatt eller tittar på TV tycker. Det är ganska
olika.
Låt oss se på en person som ägde aktier 1980. Det
var inte så många på den tiden. Jag såg en uppgift om
att värdet på den svenska börsen har 16-dubblats
sedan dess. De flesta som ägde aktier då och behållit
dem har blivit rika. De upplever säkert att det går bra
för Sverige.
Däremot är jag inte lika säker på att de 750 000
som är beroende av socialbidrag i det här landet upp-
lever det så. Jag är inte säker på att alla människor i
Sverige upplever att det går bra för Sverige.
Det finns något änglalikt över finansministern -
något kerubliknande. Jag kommer att tänka på den
berömda historien om fiskarna och brödet som mång-
faldigades.
Jag tycker att finansministern har en sagolik för-
måga att i fråga om denna mycket strama budget, som
handlar om att minska de offentliga utgifterna och där
inte ett öre läggs på totalt sett, ändå få det låta som att
det är en väldelig julklappsutdelning. Han lyfter fram
på ett mycket skickligt sätt alla de positiva sakerna
men talar väldigt litet om de mycket stora besparing-
arna i denna budget. Det är en oerhört kraftfullt åt-
stramande finanspolitik som förordas i vårpropositio-
nen. Det handlar om att amortera i storleksordningen
10 000 kr per invånare i Sverige på statsskulden.
Vi anser i Vänsterpartiet att det är absolut nöd-
vändigt att använda överskotten offensivt, att satsa på
jobben. Det är det som långsiktigt skapar en stabil
offentlig ekonomi. Det är ett Sverige i arbete. Alla
skall vara i arbete.
Hur skall det gå till litet mer konkret? Arbetslös-
heten kostar, har man räknat ut, i storleksordningen
15 000 kr per invånare, alltså ännu mer än vad som
skall amorteras på statsskulden. Det handlar om att
försöka mobilisera alla dessa pengar för att skapa nya
jobb.
Jag skall försöka att kortfattat i fem punkter lägga
fram vad Vänsterpartiet föreslår för att få fler i arbete.
Den första punkten handlar om omfördelning -
rättvisare fördelningspolitik skapar fler jobb. Jag läste
en annons alldeles innan jag kom in där Göran Pers-
son och Margot Wallström ställer den retoriska frå-
gan: Tror du att barnens framtid blir bättre av sänkta
skatter? Nej, det tror inte jag. Då ställer sig genast
frågan: Varför sänker ni då skatter för oss högin-
komsttagare? 6 000 kr om året skall vi få i sänkta
skatter i och med den avvecklade värnskatten. Även
om man behåller värnskatten i de högsta regionerna
kommer Erik Åsbrink och jag att få en skattesänkning
med 6 000 kr om året. Varför inte se till att dessa
pengar i stället går till barnen, vården, skolan och
omsorgen?
Nu säger socialdemokratin: Vi lovade att ta bort
värnskatten. Men är det så att ni har uppfyllt alla
löften? Har ni inte brutit någonting av det ni lovade i
valrörelsen 1994? Ni har väl tvingats att alltid ta hän-
syn till nya omständigheter? Är det rimligt att i det
läge som vi har i dag sänka skatten på de allra högsta
inkomsterna samtidigt som låginkomsttagarna inte får
ett öre i skattesänkning?
Ni gör en fördelningsanalys i vårpropositionen.
Där talar ni om att de rikaste har fått betala mer och
bära tyngre bördor. Men det är skillnad på att lägga
en börda på en elefant och på en liten åsna. Man kan
naturligtvis beskriva det på litet olika sätt. Ni säger
t.ex. att kvinnor och män fått bära lika stora bördor
för budgetsaneringen. Jag såg en uppgift om att kvin-
norna ligger på en 3 000 kr lägre månadslön än män-
nen i genomsnitt. Det betyder att en given summa
pengar som man tar från en kvinna i genomsnitt inne-
bär relativt sett en betydligt tyngre börda. Det är all-
deles uppenbart att alla de åtgärder som vidtagits för
att sanera budgeten drabbat kvinnor, unga och barn-
familjer hårt. De har drabbats relativt sett hårdare.
Jag måste få säga till Bo Lundgren som säger nå-
got som vi hört förut, att Sverige behöver sänkta
skatter. Jag föreslår att ni ändrar valaffischen. Sverige
behöver sänkta skatter och höjda egenavgifter, skall
det stå. Ni skall ju höja egenavgifterna, eller hur, i
samband med pensionsuppgörelsen? Lägg nu till
detta, Bo Lundgren, och tala om hela sanningen. Det
handlar inte om att sänka skatter utan om att omförde-
la från progressiva skatter till egenavgifter som slår
hårdast mot dem som har lägsta inkomster.
När det gäller fördelningspolitiken är det också
mycket viktigt att det görs någonting åt hyrorna. Erik
Åsbrink tar till sig äran av att bostadskostnaden för
villaägare med tanke på den sänkta räntan har sjunkit
med kanske 2 000 kr. Det är väldigt bra. Men bo-
stadspropositionen blev mycket innehållslös för oss
hyresgäster. Jag pratar ofta med mina grannar om
detta. Man har inte känt någonting som helst av de
t.o.m. sänkta hyror som det ibland flaggats om från
regeringen. Här måste det göras någonting för att
ordna en någorlunda rättvisa. Gör någonting så att
hyrorna går ned!
Sammantaget skapar omfördelningen jobb därför
att höginkomsttagaren lägger genomsnittligt sett mera
pengar på hög, låginkomsttagaren tvingas använda
dem till efterfrågan och köpkraft. Därför är det pro-
duktivt med rättvisan.
Den andra punkt som vi föreslår är den gamla väl-
kända saken: Mer resurser till skolan, vården och
omsorgen. Det är jättebra att 4 miljarder tillkommer.
Jag vill påminna om att det trots detta försvunnit
140 000 jobb netto under 90-talet från den offentliga
sektorn. Sedan 1994, då s-regeringen kom till, har det
försvunnit 30 000 jobb. Fortfarande kommer det vara
färre i jobb i den offentliga sektorn år 2000 än 1996.
Det går inte, Erik Åsbrink, att beskriva allt det här
som en expansion - 72 miljarder får ni det till på
någon sida i propositionen. Fortfarande minskar den
offentliga sektorn som andel av ekonomin. Skolan,
vården och omsorgen får relativt sett en krympande
del. Räkna nu ut, både Per-Ola Eriksson och Erik
Åsbrink, vad som behövs för att det verkligen skall bli
rejält flera lärare och sjuksköterskor. Där är Per-Ola
Eriksson och jag helt överens om att det är det som
behövs, inte en massa politiker som visas i TV sittan-
de vid sängkanten inom äldreomsorgen.
Carl B Hamilton upprepar OECD-statistiken där
Sverige har ramlat ned till 18 plats. I den statistiken
räknas den offentliga servicen bort. Jämför man BNP,
som omfattar också den offentliga konsumtionen,
ligger Sverige på fjärde plats inom EU och en bit
längre ned inom OECD. Det handlar alltså om helt
andra storleksordningar. Innebörden av Carl B Hamil-
tons siffror måste väl vara att han räknar bort lärar-
jobb och sjuksköterskejobb. De är inga riktiga jobb.
De räknas bort ur statistiken. De ingår inte i välfärden
över huvud taget. T.o.m. för en folkpartist är det en
ganska starkt högervriden ståndpunkt.
Den tredje punkten är aktivare näringspolitik för
miljöomställning och kretsloppsanpassning. Där
skulle man önska sig att regeringens miljöprogram var
mera sammanhållet och långsiktigt. En del av miljö-
fondspengarna delas ut i kommunerna. Vi var med en
gång om att förhandla fram fonden, och den är bra.
Men tyvärr har man litet grand av änglaupplevelsen
eller jultomteupplevelsen igen, att regeringen delar ut
olika ibland ganska kortsiktiga och ogenomtänkta
projekt i kommunerna. Vi skulle behöva ett långsik-
tigt hållbarare miljöprogram. Energiuppgörelsen är
bra, men vi behöver gå vidare. På trafikområdet är det
orimligt att satsa alla dessa miljarder på Dennispake-
tet, samtidigt som kollektivtrafiken inte har tillräckli-
ga resurser i storstäderna.
En arbetstidsreform är nödvändig. Regeringen sä-
ger att det finns ett utrymme för arbetstidsförkort-
ningen. Men ni har ingenting konkret att komma med
när det gäller att minska övertidsarbetet och omförde-
la arbetstiderna. Vi kommer att presentera i vår mo-
tion ett program för 35-timmarsveckans genomföran-
de.
Vi har låtit oss inspireras av bl.a. motsvarande
program i Frankrike, och vi kommer att tala väldigt
mycket om detta i valrörelsen. Det är absolut nöd-
vändigt att genomföra ett konkret reformprogram med
både lagstiftning och avtal.
Vi har sett affischer runt om i landet där en LO-
kvinna och en LO-man säger: Vi räddade Sverige.
Här säger Erik Åsbrink att regeringen räddade Sveri-
ge med Centerns hjälp. Per-Ola Eriksson säger att
Centern räddade Sverige.
LO:s uppfattning om saneringspolitiken har legat
ganska nära Vänsterpartiets uppfattning. Jag vill fråga
Erik Åsbrink hur han upplever denna affisch. Vem är
det egentligen som säger detta? Vem anser LO rädda-
de Sverige? Menar LO att det var samarbetet med
Centern som räddade Sverige? Eller menar LO rent
av att de två på affischen är vänsterpartister som säger
att det var Vänstern som räddade Sverige? Det vore
kanske för bra för att vara sant, men jag skulle vilja
höra: Vem räddade Sverige, Erik Åsbrink? Är det
bara er egen skicklighet? Litet tur har ni väl ändå haft.
Det är bra att blockpolitiken är död, säger Erik
Åsbrink. Jag tror att det finns ganska starka faror i
det. Om vi i Sverige får samma utveckling som i USA
och England, att de stora partierna rör sig mot mitten
och fångar in den etablerade medelklassen med en
politik som ligger mycket nära varandra, kan många
unga, arbetslösa människor se politiken som ett spel
som de upplever att de inte är berörda av. Vänster-
partiets ambition är att visa upp ett tydligt alternativ
till vänster. Vi påstår inte att vår politik är bra för alla.
Vår politik drabbar många grupper. De välbeställda
med höga inkomster får betala mer i skatt. Vi kommer
att omfördela. Men vi tror att det i längden enbart är
en sådan tydlig vänsterpolitik som är hållbar.
(Applåder)