Fru talman! Det är med en viss vördnad som man går fram till talarstolen och replikerar på Barbro Westerholms anförande i dessa frågor, måste jag säga. Barbro Westerholm har, tillsammans med några få ledamöter här i riksdagen under historiens gång, ett särskilt värde för oss HBT-personer. Andra är Margareta Winberg och Mona Sahlin - det finns kanske någon mer. Men det är speciella personer. Barbro Westerholm tillhör den skaran.
I det här fallet tycker jag att Barbro Westerholm har en lite underlig argumentation. Jag förstår att man, när man sitter i en regeringskoalition, ibland måste vänta och se. Men tycker inte Barbro Westerholm, i synnerhet med tanke på Barbro Westerholms kunskap om hur det offentliga Sverige hanterar saker och ting, att det är en extremt lång bänk som man har satt detta ärende i?
Jag tycker att vi åtminstone borde kunna vara överens om att det här inte är det normala sättet. Det är tre månaders remisstid, kanske någon månad till. Man ska hantera Lissabonfördraget under tre månader, till exempel, och det är betydligt mer avancerat än vad denna lagstiftning är.
Barbro Westerholm uttrycker att hon inte har någon oro för att det inte kommer någon proposition. Hon säger samtidigt att man inte behöver vara enig. Jag tycker i det sammanhanget att det hedrar Barbro Westerholm att hon inte bara hänvisar till det konstruktiva samarbetet.
Det finns faktiskt en öppenhet här från regeringen att kunna hitta en lösning där man inte behöver ha med sig varje del när det handlar om kd:s nejsägande.
Jag blir ändå orolig när hon säger att dörren i det här fallet inte är stängd. Måste regeringen komma till kammaren och säga att det inte blir någon proposition för att Barbro Westerholm ska agera som hon gjorde 1994? Jag satt själv på läktaren och lyssnade på Barbro Westerholm 1994 och har stor respekt för det.