Fru talman! För det första vill jag korrigera en sak. Jag sade att den överenskommelse som min partiledare står bakom kommer också jag som partiets representant i civilutskottet att stå bakom.
För det andra: Om det är våld i relationer kommer andra aspekter in. Det finns en sedvanlig ordning där ett par som kanske har funnit att det är struligt att hålla kvar relationen har en tid på sex månader för att fundera ytterligare och kanske få stöd och hjälp med att reda ut livssituationen. Det tycker jag är bra. Men finns det våld i relationerna träder helt andra skyddsmekanismer in. Då måste man se det på ett annat sätt.
För det tredje gömmer jag mig inte bakom ett barnperspektiv. Jag tycker att det är rent oförskämt att påstå det. Det är faktiskt min drivkraft i det politiska arbetet. Jag har själv både barn och barnbarn, och jag är fullt medveten om att framtidens samhälle inte ligger i vad vi i den här kammaren tycker och säger utifrån våra behov i samtidens samhälle.
Vi ska ha inriktningen på hur våra barn kommer att få det. Vilket samhälle kommer det att bli om vi bryter upp en rådande ordning och struktur varom mycket har kretsat hittills? Familjer har ansvar för barnbarn och tidigare generationer. Vi har ett helt system och en struktur i vårt samhälle som är uppbyggt på vissa grundläggande delar. Med detta har jag inte uttalat något som helst värde i det enskilda fallet och i det enskilda kärleksförhållandet. Jag har uttalat mig om vad lagstiftarna ska ha ansvar för och inte om vad som händer i sovrummet hos folk.
Därför hävdar jag med bestämdhet att barns möjligheter till kontakt med sina biologiska föräldrar är A och O. Föräldrar har alltid ansvar för sina barn, och barn har alltid rätt att förvänta sig omsorg av sina föräldrar.