Fru talman! Jag påstod inte att Maria Kornevik Jakobsson och borgerligheten borde ha ångest. Det sade jag inte i talarstolen. Men det var en bra idé! Jag tycker att ni borde ha lite ångest för att ni inte kommer att rösta som jag vet att många av er egentligen tycker innerst inne, att människor ska ha rätt att leva tillsammans på samma villkor oavsett sexuell läggning. Jag skulle sova lite oroligt om jag var tvungen att kompromissa med mitt samvete.
Flera av er har varit uppe och påpekat hur viktig den demokratiska gången är. Men varför tillämpade ni då inte samma sätt att arbeta, med ett långt remissförfarande och möjlighet för människor att komma till tals, när det handlade om a-kassan? Det är en fråga som berör människor in i grunden. Människors livsvillkor påverkades av de förslag ni hade. Men då var det väldigt bråttom. Pang, bom, ut på remiss, fatta beslut, beslutet gäller!
Är det inte så, om man ska vara riktigt sanningsenlig, att det här handlar om att ni har ett politiskt problem? Ni kan inte komma överens. Många av er vill ha en könsneutral äktenskapslagstiftning, och några av er vill absolut inte ha det. Hur ska ni kunna få till det, så att ni blir nöjda allihop?
Jag kan hänvisa till en artikel i en tidning i går, underskriven av en moderat, en centerpartist och en folkpartist. De som skriver säger att de tror att förslaget kommer att bli dåligt underbyggt och så vidare. De vill inte ha det, för deras partiers synpunkter kommer inte att vägas in. Det är just det som jag tror att ert stora problem kommer att vara. Ni är fyra partier som alla vill ha med sina synpunkter. Vad kommer ut av det om inte en undermålig kompromiss?