Fru talman! Johan Löfstrand pratar om att dra i långbänk. Tolv år, Johan Löfstrand, är att dra i långbänk. Det var de tolv åren ni satt vid makten. Det var de tolv åren ni gick i paraderna. Det var de tolv åren ni gjorde utfästelserna, och det var de tolv åren då ni inte levererade. Det är en långbänk.
Den 15 januari gick remisstiden ut för Hans Regners utredning. Den 16 januari berättade statsministern att det kommer en proposition. Vi skriver april. Och Johan Löfstrand pratar om att dra i långbänk.
Ni har inte ens tagit fram några skarpa förslag under denna tid. Det finns inga lagstiftningsförslag på bordet. I stället vill ni, liksom jag, att regeringen ska återkomma med förslag. Ni vill att regeringen ska göra det regeringen redan gör. Det finns ett gammalt ordspråk, Johan Löfstrand, som säger att tomma tunnor bullrar mest. I det här fallet är det tomma tunnor som slår in öppna dörrar.
Vem är det som stoppar processen? För mig är det inte att stoppa processen att säga att vi är överens, att det kommer en proposition, att den ska vara väl underbyggd och att det ska vara en bred majoritet i Sveriges riksdag. Johan Löfstrand och jag må bägge vilja införa en könsneutral äktenskapslagstiftning, men det finns en viktig sak som skiljer oss åt, nämligen att medan Johan Löfstrand vill göra det med minsta möjliga majoritet vill jag göra det med största möjliga majoritet.