Herr talman! Ärade ledamöter! Åhörare! I dag kan vi få en historisk dag. Vi ska i dag debattera frågan om införandet av en könsneutral äktenskapslagstiftning. Detta är ytterligare en fråga som den borgerliga regeringen drar i långbänk. Även om den borgerliga regeringen fortsätter att inte agera i frågan kan vi faktiskt fatta beslut, och den här dagen kan bli en historisk dag.
En majoritet i riksdagen vill införa en könsneutral äktenskapslagstiftning och därmed ge homosexuella och heterosexuella par samma möjlighet att ingå äktenskap. Det krävs fyra röster från borgerliga ledamöter som tar sitt ansvar för frågan och röstar med sin övertygelse och mot att frågan fortfarande drivs och påverkas i långbänk.
Den socialdemokratiska regeringen tillsatte tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet i januari 2005 en särskild utredare, biträdd av två referensgrupper med uppdrag att ta ställning till om par av samma kön ska kunna ingå äktenskap.
Utredningen som antog namnet Äktenskaps- och partnerskapsutredningen redovisade i mars 2007 sitt arbete i betänkandet
Äktenskap för par med samma kön - Vigselfrågor
. Efter att utredaren hade lagt fram sitt arbete beslutade den borgerliga regeringen att frågan inte var prioriterad.
Man satte först remisstiden till november 2007 men förlängde den sedan till januari. Varför så lång tid? Varför kunde man inte ha ett vanligt remissförfarande? Om man hade haft det hade frågan kunnat behandlas under hösten 2007 och lagen hade kunnat träda i kraft från och med januari 2008 som utredaren hade föreslagit. Varför denna långbänk? Varför kunde inte de borgerliga agera i den här frågan som man med kraft har gjort i så många andra frågor? Varför denna långbänk?
Nu ser vi att frågan har förhalats, och den fortsätter att förhalas. Statsministern har vid en frågestund den 31 januari i år lämnat besked om att det kommer en proposition om könsneutrala äktenskap och att propositionen förmodligen kommer att läggas fram någon gång senare i år.
Samtidigt florerar en massa rykten som säger att det beredningsarbete som pågår i regeringen är en kompromiss mellan de olika partierna. Min fråga till de borgerliga ledamöterna är: Vad innebär kompromissen? Är det en kompromiss mellan Moderaternas ståndpunkt och Kristdemokraternas, eller är det en kompromiss mellan Folkpartiet och Centern? Vad innebär denna kompromiss? Jag är ytterst orolig för att det förslag som så småningom - kanske 2008, kanske 2009, kanske inte alls - trillar ut från Regeringskansliet innehåller något helt annat än det som jag skulle vilja se.
Varför kan inte regeringen tala ur skägget? Om det pågår ett beredningsarbete i Regeringskansliet är det väl inga problem. Då är det bara att avisera att propositionen kommer i september, december eller kanske inte alls under 2008. Om beredningsarbetet pågår kan det ju inte vara så svårt att säga när propositionen kommer.
En annan fråga som jag också vill ha svar på är varför det har tagit så lång tid. Vad är problemet? Vilka delar i utredningen måste beredas ytterligare? Det är en fråga som jag har ställt tidigare och inte fått svar på. Jag hoppas att jag får det i dag.
Ytterligare en fråga som jag kommer att ställa ett antal gånger från talarstolen i dag är: Vad innebär den kompromiss som det pratas om? Är det ett nytt förslag, eller är det bara ett förslag som inte har beretts helt färdigt? Det skulle jag vilja ha svar på under dagens debatt.
Under den socialdemokratiska regeringen fanns det många borgerliga ledamöter, framför allt från Centerpartiet och Folkpartiet, som var kritiska till hur frågan behandlades. Många höjde rösten och sade: Det har inte hänt tillräckligt mycket. Var är de rösterna nu? Var är alla de som stod på barrikaden för ett antal år sedan och sade att frågan måste genomföras? Nu finns det ett utredningsförslag. Det utredningsförslaget har remissbehandlats. Vart har den kritik som har funnits från Centerpartiet och Folkpartiet och även från moderata ledamöter tagit vägen? Varför har det blivit tyst? Är frågan plötsligt inte lika viktig?
Jag vill också gå vidare med den kritik som mina borgerliga kolleger lägger fram. Man kritiserar Socialdemokraterna och våra stödpartier för att vi inte gjorde någonting under den förra mandatperioden. Det är fel. Vi socialdemokrater har alltid drivit jämlikhetsfrågorna, och vi har under de senaste åren drivit frågorna om homosexuellas rättigheter på ett antal olika områden. Det var vi socialdemokrater som, tillsammans med Folkpartiet och Centerpartiet, var initiativtagare och drev igenom partnerskapslagstiftningen. Det är också vi som har ställt krav på att borgerliga vigselförrättare ska vara både vigselförrättare enligt äktenskapsbalken och registreringsförrättare enligt partnerskapsbalken. Det var vi som tillsatte utredningen om införandet av en äktenskapslagstiftning.
Det är bara några av de frågor som vi socialdemokrater har drivit tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet för att stärka de homosexuellas rättigheter.
Herr talman! Vad är det då som de borgerliga ledamöterna och den borgerliga majoriteten vill införa? Vad är det som man har drivit de senaste åren och driver framöver? Det är egentligen ingenting. De borgerliga ledamöterna har inte åstadkommit någonting på ett antal områden. Man har pratat väldigt mycket och ställt väldigt många krav. När man nu har chansen att faktiskt göra någonting och driva ett antal frågor och visa handlingskraft händer ingenting. Det står helt stilla. Varför är det så? Varför har vi inte fått se en proposition? Varför får vi inte ens veta vilket datum propositionen kommer? Varför har frågan dragits i långbänk? Jag skulle gärna vilja ha svar på de frågorna under de kommande anförandena.
Jag vill bemöta en återkommande fråga innan den kommer. Jag är helt övertygad om att vi under de kommande replikskiftena och under debatten i dag kommer att få höra den gång på gång.
I den lunta med citat som jag har samlat på mig under åren är det en alltid återkommande fras. Jag har plockat ut ett citat som jag tänker analysera lite noggrannare, nämligen den argumentation som borgerligheten använder sig av. De säger: Socialdemokraterna har styrt i tolv år. Under den tiden har man inte gjort någonting alls.
Vi socialdemokrater har ju drivit de här frågorna, men det går sakta i vissa avseenden. Det är jag den siste att erkänna.
En annan argumentation som lyfts fram har jag hämtat från Olof Lavessons blogg. Där kommenterar han det brev som oppositionen skickade ut till ett antal borgerliga ledamöter för två veckor sedan. Olof säger så här om brevet: Det är så oerhört banalt och tramsigt. I tolv år satt ni vid makten och gjorde inte ett skapande dugg. Mona Sahlin har sprungit runt som en vilde i Pridetåg och på QX-galor och ställt upp på mingelbilder och förrättat partnerskap. Fagra tal, mycket snack, men absolut ingen hockey.
Är du avundsjuk, Olof Lavesson, på att vi socialdemokrater har ett så oerhört stort engagemang i frågan att vår partiledare lägger så mycket kraft på frågan och driver den? Är det avundsjuka?
För mig handlar det om opinionsbildning och att driva de frågor som man känner för och tror på. Det gör vi socialdemokrater tillsammans med de partier som har samma åsikt. Vi sitter inte och väntar bara för att några vill att en fråga ska gömmas undan och inte tas upp över huvud taget.
Olof Lavesson fortsätter: Samtidigt har vi äntligen fått en statsminister som går ut och lovar en könsneutral äktenskapsbalk. En proposition från regeringen är under framtagande och vi kan förhoppningsvis fatta beslut redan till hösten eller möjligtvis till våren.
Men vi har inte fått något beslut, och vi har inte hört när denna proposition ska komma. Framför allt vet vi inte vad denna kompromiss som det talas så mycket om handlar om. Jag är ganska orolig för det uttalande som statsministern gjorde eftersom det inte var tydliggörande. Det skapade bara mer skugga över hur denna fråga ska behandlas i framtiden.
Herr talman! Ett annat argument som jag är oerhört trött på och som jag också vill bemöta är det argument som Olof Lavesson och även många andra använder sig av, det vill säga: Men Socialdemokraterna har ju styrt i tolv år, och under dessa tolv år har man inte gjort någonting.
Det är sant att vi har styrt i tolv år, och vi hoppas och tror att vi kommer att få styra under väldigt många år till i framtiden. Men hur länge ska detta vara den borgerliga majoritetens enda argument? I fråga efter fråga säger man: Den socialdemokratiska regeringen har inte gjort någonting under så många år.
För oss socialdemokrater är detta en viktig fråga och har varit det under en väldigt lång tid.
Vi tillsatte en utredning 2005. Jag hade för egen del hoppats att vi hade kunnat tillsätta utredningen lite tidigare. Men Socialdemokraterna är ett stort parti. Vi har en demokratisk process, och vi har många medlemmar. Därför lyfte vi fram frågan när den var mogen. Därigenom fattade partikongressen ett tydligt beslut om att vi ville införa könsneutrala äktenskap. Utifrån det har vi tillsatt en utredning. Nu när vi har fattat beslutet vill vi driva frågan med kraft, och vi vill fatta beslut nu och inte vänta.
Tycker inte Olof Lavesson att man ska invänta vad partimedlemmarna i respektive parti tycker? Det tror jag faktiskt att han tycker. I så fall hade det, om vi hade haft en borgerlig majoritet under den senaste mandatperioden, inte tillsatts någon utredning över huvud taget. Moderaterna fattade nämligen inte beslut förrän 2007. Med en borgerlig majoritet vid rodret hade utredningen alltså knappt tillsatts. Vad är argumentationen här? Det undrar jag.
Herr talman! De borgerliga ledamöterna har en hög svansföring i frågan, men som jag har visat finns det inte mycket substans i det som sägs. Nu har vi en utredning som har remissbehandlats. Den är klar, och vi kan i stort sett fatta beslut här och nu. Varför ska man fortsätta och splittra regeringen? Vore det inte bättre att vi faktiskt tar tag i frågan i dag och fattar beslut i frågan och på så sätt ger regeringen möjlighet att ägna sin tid och kraft åt andra saker nu när denna fråga verkar ta så oerhört mycket kraft och tid att man inte ens kan leverera ett datum för när propositionen ska komma?
Jag vill än en gång uppmana centerpartister, folkpartister och moderater att rösta i enlighet med sin övertygelse och göra det i dag och göra dagen till en historisk dag för homosexuellas rättigheter i Sverige.
Herr talman! Återigen tillbaka till den borgerliga argumentationen. Vi socialdemokrater står fast vid det kongressbeslut som vi har fattat, och vi tänker driva denna fråga med kraft.
Om man gör en historisk tillbakablick finns det ett antal andra milstolpar i historien som också lite grann ger en fingervisning om hur de olika borgerliga partigrupperna har ställt sig i olika frågor när det gäller kampen för homosexuellas rättigheter och hur den kampviljan egentligen har sett ut.
Därför vill jag redovisa röstsiffrorna vid införandet av partnerskapslagstiftningen. Jag tycker att det ger en tydlig fingervisning om hur de olika partigrupperna då ställde sig till den frågan. Det var den 7 juni 1994 som var en historisk dag. Denna dag kan bli lika historisk. Det var 171 ledamöter som röstade för och 141 ledamöter som röstade emot. Jag har tagit med de större partierna men inte tagit med några av de partier som har lämnat riksdagen och lämnat några andra utanför.
I det första partiet, Socialdemokraterna, var det 128 röster för och ingen emot. I Vänsterpartiet var det 12 röster för och ingen emot. I Folkpartiet var det 21 röster för och 8 emot - väldigt bra. I Centerpartiet var det 4 röster för och 20 emot. I Moderaterna var det 2 röster för och 72 emot. Jag tycker att dessa röstsiffror talar sitt tydliga språk när det gäller vilka partier som har slagits för de homosexuellas rättigheter i samhället.
Tittar vi på debatten här i dag är det precis samma sak. Det finns några partier som står upp för frågan, vill driva frågan och kommer att driva frågan tills den har nått i hamn.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 i civilutskottets betänkande 15.
Jag ska avsluta med mina tre frågor som jag hoppas att jag kommer att få svar på här i dag.
För det första: När kommer den proposition som vi alla väntar så mycket på?
För det andra: Varför har frågan dragits i långbänk, och varför har vi inte kunnat få svar på vilka delar som behöver beredas ytterligare?
För det tredje: Vad innebär denna kompromiss som det talas om? Den gör mig orolig.
(Applåder)
I detta anförande instämde Caroline Helmersson-Olsson, Hillevi Larsson, Fredrik Lundh, Carina Moberg, Christina Oskarsson, Helén Pettersson i Umeå, Ameer Sachet, Mona Sahlin och Börje Vestlund (alla s), LiseLotte Olsson och Alice Åström (båda v) samt Peter Eriksson och Jan Lindholm (båda mp).