Herr talman! För drygt ett år sedan stod jag här i talarstolen och predikade kärlekens lov när vi debatterade äktenskap, partnerskap och samboende. Det är just det som jag har lust att göra i dag igen. Det är väl det som detta betänkande handlar om?
Vi vill välja att leva med den som vi älskar oavsett vilken sexuell läggning som vi har, och vi borde alla få göra det på samma premisser och på samma villkor. I dag är det inte så. Vi har en familjelagstiftning som fungerar som ett modernt apartheidsystem. Två olika lagar, partnerskapslagen och äktenskapsbalken, reglerar samma fenomen, nämligen två vuxna människors samlevnad.
Jag och Vänsterpartiet vill inte dela in människor. Men så länge äktenskapet är en exklusiv klubb för heterosexuella kommer kärleksförhållanden mellan två personer av samma kön aldrig att möta samma respekt och acceptans som ett förhållande mellan en kvinna och en man.
För mig och Vänsterpartiet är detta väldigt enkelt. Att ha särskilda lagar beroende på människors sexuella läggning är diskriminerande. Partnerskapslagen var ett mycket viktigt steg när den kom, men i dag är den en särlagstiftning som delar upp människor i två olika grupper utifrån en grund som helt saknar relevans.
Den heterosexuella kärnfamiljen med mamma, pappa och barn är fortfarande normen, trots att vi som lagstiftare vet att det i dag finns många andra typer av familjekonstellationer. Därför måste äktenskapsbalken göras om så att den blir könsneutral.
Vänsterpartiet förespråkar alltjämt en könsneutral äktenskapslagstiftning där alla äktenskap blir borgerliga, och den som så önskar får lägga till religiösa ceremonier efter eget val - ett så kallat civilt äktenskap.
Men i det här läget, eftersom Äktenskaps- och partnerskapsutredningen inte har lämnat något sådant förslag, prioriterar vi att få till stånd en könsneutral äktenskapslagstiftning så snart som möjligt. Det kan bli möjligt om alla de som tidigare har stått upp för lika rättigheter oavsett sexuell läggning vågar stå för det i dag och trycka på rätt knapp här i dag.
I fjol när jag stod här i talarstolen var jag tydlig med att jag var orolig för att utredningens förslag skulle förhalas och dras i långbänk. Tyvärr kan jag säga: Vad var det jag sade? Men jag gör det inte med någon skadeglädje.
Regeringens hantering av frågan visar att det blev just så. Det var ett extra långt remissförfarande som än så länge inte mynnat ut i någonting alls, möjligtvis i tomma löften.
Förresten: Det som det har mynnat ut i och som har hänt är att det har gjort många människor besvikna. Jag vet homosexuella par som trott att de skulle få möjlighet att gifta sig, vigas, i sommar men som fortfarande får finna sig i att tillhöra kärlekens B-lag.
I stället för att vänta på något som kanske kommer i höst - statsministern har sagt att det förmodligen kommer att läggas fram en proposition i ärendet senare i år - tycker jag att vi ska låta riksdagen avgöra frågan här i dag. Alla vet vi att det är möjligt eftersom det i riksdagen egentligen finns en majoritet för en modern äktenskapslag för alla. För mig är det obegripligt att de som tidigare har varit för allas rätt att behandlas lika oavsett sexuell läggning nu plötsligt verkar nöjda med att något kanske kommer någon gång i höst. Och lika obegripligt är det för mig att ni låter en liten minoritet i högerregeringen få bromsa och förhala en möjlighet att visa att ni tror på att allas kärlek är lika mycket värd.
Jag ser klara risker med att invänta en eventuell proposition. Hur kan vi i dag vara säkra på att det i den utlovade propositionen verkligen finns förslag om samma lagstiftning för alla som vill gifta sig. Precis som föregående talare är jag väldigt orolig för vad den här så kallade kompromissen kommer att innehålla.
Jag undrar om ni på den borgerliga kanten som egentligen vill ha en könsneutral äktenskapslag tror att det över huvud taget är möjligt att lägga fram en proposition så länge Kristdemokraterna sitter tillsammans med er i regeringen. Och hur kan den här kompromissen se ut? Vad riskerar en kompromiss mellan ja och nej att bli - någonting urvattnat? Kanske - det är väl det som ligger mellan ja och nej.
Hur ser det ut? Hur kan man kompromissa om en sådan sak som allas rätt att bli lika behandlade? Jag skulle bli väldigt glad om ni kunde ge ett svar om hur ni tänker kring det här.
Jag kan förstå att det är svettigt att i dag ingå i högeralliansen, för inom den finns ju hela spektrumet - från ledamöter som själva har skrivit motioner om att de vill ha en könsneutral äktenskapslagstiftning till ledamöter som tror att en könsneutral äktenskapslagstiftning är ett tecken på att världens undergång är nära. Hur ska ni få till det? Hur har ni tänkt att det ska gå att få en lösning så att ni kan göra människor inom spektrumet nöjda? Jag undrar också hur det känns för er i dag när ni måste rösta mot er övertygelse.
För ett par veckor sedan ställde jag en fråga till Göran Hägglund. Jag frågade om han tyckte att det var dags att ändra på äktenskapsbalken. Han sade då ganska tydligt att han tyckte att ordningen i dag med en partnerskapslag och en äktenskapsbalk var bra.
Det jag då kan tycka är lite anmärkningsvärt är att Kristdemokraterna nu plötsligt värnar om partnerskapslagen, som de var totalt emot då den genomfördes. Väntar ni kanske på att tiden och utvecklingen ska hinna i kapp Kristdemokraterna så att även de inser att all kärlek mellan vuxna människor bör och ska behandlas lika? Hur länge ska vi vänta på det, kamrater?
Vi som i dag kommer att rösta ja har i diverse utspel från regeringssidan blivit kallade populister. Det har sagts att vi bedriver ett cyniskt politiskt spel. Jag skulle gärna vilja ha en förklaring från er om vad som är cyniskt och populistiskt i att ta två människors önskan om att gifta sig på allvar. Är det cyniskt att försöka ändra lagen så att den värnar om allas lika rättigheter?
Nej, jag undrar var det cyniska politiska spelet egentligen äger rum. Jag tror att det finns någonstans i maktens korridorer, där ni gör allt för att inte behöva visa den splittring som finns. Ni är till och med beredda att vika er i er hjärtefråga - allt för att hålla ihop högerregeringen.
Fru talman! Jag kommer tillbaka till kärleken, som jag valde att inleda mitt anförande med. Är inte all kärlek lika mycket värd? Varför ska två personer som älskar varandra inte få ingå äktenskap om de så önskar? Ska inte två människor som älskar varandra kunna visa det öppet? Ska inte alla frivilliga kärleksrelationer mellan två vuxna människor ha möjlighet till lika skydd och stöd från samhällets sida? Ska inte alla familjer och alla barn räknas på samma sätt?
Svaret är enkelt. Antingen röstar vi i dag för en lag som ger alla rätt att gifta sig, eller också drar vi ut på saken och fortsätter att ha det moderna apartheidsystem som i dag råder i Sverige.
Jag yrkar bifall till reservation 1.
(Applåder)
I detta anförande instämde Alice Åström (v), Caroline Helmersson-Olsson, Hillevi Larsson, Fredrik Lundh, Carina Moberg, Christina Oskarsson, Helén Pettersson i Umeå, Ameer Sachet, Mona Sahlin och Börje Vestlund (alla s) samt Peter Eriksson (mp).