Herr talman! Jag förstår att Tomas Tobé blir upprörd när vi faktiskt försöker att driva en fråga framåt där ni saknar handlingskraft.
Jag måste vara ärlig och säga att jag trodde att det skulle hända mer i den här frågan! Efter att ha följt denna fråga väldigt länge måste jag säga att jag trodde att det skulle hända mer när man drog i gång arbetet och när statsministern var så tydlig.
Tomas Tobé gör en jämförelse med partnerskapslagen som är helt irrelevant, och jag tror att även Barbro Westerholm instämmer i detta. Det var inga partier som skrev fram den lagstiftningen. Det gjorde kansliet och dåvarande lagutskottet. Det kräver som sagt var sin man att göra detta, och jag tror ärligt talat inte att den kompetensen finns på något av våra kanslier, och den ska vi naturligtvis inte heller ha. Men det var ett helt annat hanteringssätt.
Vad som gör oss oroliga, varför vi vill driva fram frågan och varför den är så viktig, handlar om vilka lekkamrater Tomas Tobé har i det här sammanhanget. Man har förvisso en majoritet i regeringen, men den minoritet som finns sätter ned foten och är väldigt hårt emot och säger att de inte ens är beredda att kompromissa i dessa viktiga frågor. Då måste man ändå ställa frågan: Behöver man då inte köra på en majoritet som för det första faktiskt har dragit detta i långbänk och för det andra är väldigt osäker på om det över huvud taget kommer någon proposition?
Barbro Westerholm har på ett förtjänstfullt sätt tagit reda på på vilket sätt man kan gå runt dessa regler. Det tycker jag är jättebra, men är man beredd att gå så långt att man låter några av regeringens ledamöter reservera sig? Jag tycker man kan ställa sig den frågan själv. Jag tänker inte kräva att Tomas Tobé svarar på det, men det är så man måste tänka i det här sammanhanget.