Fru talman! Jag ska börja med det sista som Ingrid
Burman tar upp, och det gäller yttrandefriheten i
privat sektor. Jag vill påstå att det finns många sjuk-
vårdsanställda inom den offentliga vården som inte
vågar eller får säga vad de tycker. Jag förmodar att
Ingrid Burman vet att jag har verkat i den offentliga
sjukvården i hela mitt liv. Offentlig sjukvård är ingen
garanti för yttrandefrihet.
Jag tror att privatiseringen bidrar till att vi får en
högre kvalitet på all svensk sjukvård. Om det hade
varit så att den offentliga vården hade löst alla pro-
blem hade kanske inte jag heller kommit dithän. Men
nu har den inte gjort det. Man klarar inte av att lösa
alla problem. Därför tror jag att det behövs alternativa
driftsformer. Men vi ska komma ihåg att det ändå är
våra gemensamma pengar som finansierar den privata
vården. Det är bara det att det är andra människor
som sköter själva verksamheten. Så detta är ingenting
som är bekymmersamt för mig.
Angående Demensförbundet vill jag ställa frågan
till Ingrid Burman: Anser Ingrid Burman att vi ska få
diskutera den frågan här i kammaren, eller anser hon
att just dessa saker ska beslutas av regeringen? Jag
har en känsla av att det är viktigt att det görs i den här
kammaren, eftersom den kan betraktas som ett signal-
system.
När det gäller vården i livets slutskede ska jag
korrigera Ingrid Burman. Det är inte lätt att veta allt.
Regeringen har tillsatt en kommitté, där jag själv
sitter med, som arbetar med denna fråga, och det är
jätteviktigt att den lyfts fram. Det finns människor
som nu befinner sig i detta läge. Nyligen har det an-
tagits budgetar i kommuner, landsting och här i riks-
dagen. Vi vet att det behövs mer resurser. Det är
därför som jag lyfter fram denna fråga, och jag kom-
mer att fortsätta att göra det.