Fru talman! Att få god vård och vård i tid borde
vara en självklarhet. Så är det inte i dagens Sverige.
Vårdköerna är det mest synliga tecknet på att sjuk-
vårdssystemet inte fungerar.
Det är alltid långa köer när en socialdemokratisk
regering styr sjukvården. Så var det innan den bor-
gerliga regeringen införde vårdgarantin och så blev
det efter att den togs bort av socialdemokraterna.
Vi får inte glömma bort att bakom varje kösiffra
finns en människa, en människa med värk, en männi-
ska med oro och en människa med ängslan. Det är ett
misslyckande att människor tvingas vänta månad
efter månad på att få en nödvändig operation eller
behandling.
Vi måste göra allt som står i vår makt för att den
som blir sjuk ska få vård och få vård snabbt.
Många tycks tro att man sparar pengar på att låta
människor stå i kö. Men det är ju precis tvärtom. Det
är ett mänskligt och ett samhällsekonomiskt slöseri av
stora mått att låta människor stå i kö.
Det är inte kostnaderna för att ge vård som är det
största ekonomiska problemet; det största ekonomis-
ka problemet är kostnaden för ickevård. Det är dyrare
att tvinga sjuka att stå i kö än att ge vård och göra
dem friska.
Vi moderater vill att vi nu ska koncentrera kraf-
terna på att de sjuka ska få vård när de behöver den.
Vi vill omedelbart införa en nationell vårdgaranti som
innebär att man får vård i tid. Klarar inte det egna
landstinget av att ge vård, ska man kunna få vården
utförd av ett annat landsting eller hos en privat vård-
givare. Det är patientens rätt. Vi står på den sjukes
sida.
Vi vill stärka patientens ställning ytterligare. Vi
vill införa en obligatorisk hälsoförsäkring som om-
fattar alla oavsett hälsotillstånd och betalningsförmå-
ga. Då kopplas landstingsgodtycket bort. Oavsett var
man bor i landet kan man ställa samma krav på vår-
den. Den obligatoriska hälsoförsäkringen kan inte gå
till landstingets fladdermusinventeringar eller bidrag
till ABF. Den går till sjukvård, och det är också pati-
entens rätt.
Med en obligatorisk hälsoförsäkring stärks pati-
entens ställning genom att resurserna följer patienten.
Vårdgarantin kan därför ses som ett första steg på
vägen mot en obligatorisk hälsoförsäkring eftersom
pengarna följer patienten till den vårdgivare hon väl-
jer. Med en hälsoförsäkring kommer kvaliteten att
öka genom att man kan välja till god vård och välja
bort dålig vård. Resurserna för vård, läkemedel, sjuk-
försäkring, rehabilitering och förtidspensionering
skulle sammantaget användas på ett bättre sätt än i
dag.
Internationellt ser vi en tendens att alltfler länder
söker sig mot obligatoriska hälsoförsäkringar, såväl
länder med skattefinansierad sjukvård som länder
med privatfinansierad sjukvård. Jag menar att det
skulle vara en bra utveckling också för Sverige och
för de sjuka och för dem som vill arbeta i sjukvården.
Fru talman! Vi moderater har nu tillsammans med
våra borgerliga bröder och systrar det politiska hu-
vudansvaret för sjukvården för ungefär hälften av
landets befolkning. Det gäller de delar av landet där
läget var som värst med långa köer och många mil-
jarder i underskott och där kravet på förändringar var
som störst.
Beskedet från väljarna var entydigt: sjukvården
måste bli bättre. Det arbetet är nu i full gång. Det är
ingen lätt uppgift, och den underlättas inte av att
socialdemokraterna lämnat efter sig dessa stora skul-
der i köer och miljardunderskott. Det är en utmaning
som moderaterna runtom i landet tagit sig an både
med stort allvar och med stort ansvar.
Vi visade 1991-1994 att det gick. Den gången var
regeringen ett stöd och uppmuntrade förändring,
förnyelse och initiativ. Men nu är det betydligt svåra-
re. Vi har en regering som ser som sin uppgift att
förhindra, begränsa, stoppa och säga nej.
Den här regeringen undergräver systematiskt eko-
nomin för borgerligt styrda kommuner och landsting.
I valrörelsen blev det ett mantra att satsa på vård,
skola och omsorg. Men det var uppenbarligen mest
prat.
I år tar regeringen 3,7 miljarder kronor bara från
Stockholms läns landsting. En grupp socialdemokra-
tiska riksdagsledamöter har, på fullt allvar, förefaller
det, krävt att särskilda bestraffningsåtgärder ska infö-
ras mot Skåne för att man där inte gör precis som
socialdemokraterna vill.
Kanske lyckas socialministern skada sjukvården
med sina återkommande attacker på försöken att
utveckla sjukvården till mer moderna arbetsformer.
Vi vet att det finns många läkare, sjuksköterskor,
sjukgymnaster och annan vårdpersonal som vill ut-
veckla vården, som själva vill ta ansvaret och driva
vården i egen regi. Men jag är rädd för att många
idéer går förlorade när statsministern och socialmi-
nistern ständigt hotar och säger att de tänker förbjuda
företagsidén.
Eftersom socialministern inte deltar i denna debatt
där vi ska fatta beslut om budgeten inom det sociala
området får jag ställa mina frågor till Susanne
Eberstein, som är socialdemokraternas främste före-
trädare i dag. Varför vill ni förhindra utveckling?
Varför är det så fel, Susanne Eberstein, om en verk-
samhet som är välskött går med vinst? Överskott
måste väl vara bättre än en verksamhet som går med
underskott?
Av sjukhusen i Stockholm är det ett som fungerar
särskilt väl. Där trivs personalen, och många patienter
söker sig dit. Vården är så effektiv att sjukhusbolaget
ger ett litet överskott, trots att det får exakt samma
ersättning för patienterna som de övriga sjukhusen.
Nu vill politikerna i Stockholm, och borgerliga
politiker i andra delar av landet, t.ex. Skåne - jag
tänker på Simrishamns sjukhus - lära av framgångar-
na med sjukhusbolaget S:t Göran. Bolagsformen
förefaller också bättre än landstingsbyråkratin för att
organisera vården. Men då slår man till: "Nej, ni får
inte ändra något. Usch, fy. Allt är så bra som det är.
Nu slår vi till med en lag mot förnyelse och förbätt-
ring."
Det är faktiskt genuint omöjligt att förstå vad som
driver socialministern när han då och då kastar sig in i
debatten med det enda syftet att förhindra förnyelse
och utveckling av svensk sjukvård. Jag tror inte att
han vill de sjuka illa. Jag tror inte att det gäller de
socialdemokratiska riksdagsledamöterna heller.
Jag har funderat rätt mycket på detta. Jag kan inte
förstå annat än att det handlar om er vilja till makt
och kontroll, att kunna styra och ställa. Det som hän-
der om det blir valfrihet för patienterna och möjlig-
heter för personalen att utveckla sina idéer, ändra
sådant de tror kan göras bättre, är att politikerna för-
lorar makten. Den flyttas till dem som är berörda, till
dem som kan och måste kunna.
Det blir som med friskolorna. Plötsligt behöver
medborgarna inte stå med mössan i hand utan de kan
bestämma själva. De kan välja det som är bra i stället
för att tvingas stå ut med det som inte fungerar.
Socialdemokraterna vill ha allt som det var förr,
dvs. statlig TV, kommunal enhetsskola, statliga tele-
verk - och vi ser vad det innebär i dessa dagar - och
vårdköer. Det ska vara socialdemokratiska politiker
som styr och ställer, som bestämmer det mesta. Ni är
helt enkelt rädda för att makten ska gå ifrån er. Ibland
tror jag att era försök att stoppa förnyelsen runtom i
landet handlar om en genuin, och naturligtvis befo-
gad, rädsla för att den borgerliga politiken kommer
att lyckas om den får genomföras i lugn och ro. Det är
djupt allvarligt om partitaktiken får gå före omtanken
om de sjuka och de gamla.
Jag tror att det snart blir omöjligt att hålla emot
kraven från patienter och vårdpersonal. Precis som
det blivit omöjligt att hålla fast vid socialdemokratisk
politik på så många andra områden, t.ex. friskolorna,
fri radio och TV, EU-medlemskap, pensionssystemet,
kommer ni så småningom att acceptera förnyelsen av
vården också. Frågan är bara hur mycket skada ni
hinner ställa till med under tiden.
Fru talman! Den socialdemokratiska politiken för-
söker vara alla goda gåvors givare till alla. Det leder
till ett högt skattetryck, med omfattande rundgång av
pengar från dem som betalar skatt till samma männi-
skor för att de inte har råd att klara sig själva eftersom
skatten är för hög.
Vi svenskar betalar världens högsta skatter, men
det blir alltmera uppenbart att vi inte har världens
bästa välfärd. I stället för att stat och kommun gör det
som bara stat och kommun klarar vill socialdemokra-
tisk politik att stat och kommun ska ägna sig åt allt,
lägga sig i och styra det mesta.
Socialdemokraterna ägnar mycket kraft åt att be-
skatta men också att subventionerna alla. Socialpoli-
tiken träffar inte i första hand de som behöver hjälp
och stöd utan alltför ofta de som politiken gör bero-
ende av stöd. Ett exempel är socialdemokraternas
tandvårdsförsäkring, som ställer många låginkomst-
tagare och pensionärer på bar backe om de behöver
mera omfattande hjälp - samtidigt som man subven-
tionerar bastandvård för det stora flertalet. Vi mode-
rater föreslår ett högkostnadsskydd som innebär att de
som har de största behoven av tandvård får ett or-
dentligt stöd.
Den nuvarande regeringen har dessutom konsek-
vent fört en politik som särskilt drabbat de handikap-
pade. Steg för steg har man urholkat den handikapp-
reform som den borgerliga regeringen genomförde.
Vi har lika konsekvent motsatt oss dessa försämring-
ar, samtidigt som vi har slagits för att man får behålla
sin personlige assistent även efter fyllda 65 år.
Fru talman! Socialdemokraterna talar om solida-
ritet, men de vägrar se att den stat som griper om allt
och försöker göra allt missar det som borde vara vik-
tigast. Högre skatter och fler bidrag är inte nyckeln
till bättre välfärd. Det är en väg som har prövats och
som har misslyckats.
När staten blir alltför stor, blir den också alltför
svag. Vi moderater vill ha en stat som klarar de åta-
ganden den tar på sig och levererar de tjänster som
människor har rätt att kräva. I denna vår strävan är
vårt budgetförslag ett tydligt steg i rätt riktning.
Fru talman! Vi står naturligtvis bakom alla de re-
servationer vi har till detta betänkande, men jag yrkar
för tids vinnande bifall bara till reservation 1 under
mom. 6.