Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till
utskottets hemställan i socialutskottets betänkande
nr 1 och avslag på samtliga reservationer och motio-
ner.
Det går bättre för Sverige i dag än på många år.
Därför kan vi i dag debattera en proposition och ett
betänkande som andas en framtidstro som vi inte har
varit vana vid på senare år. Saneringspolitiken, som
var smärtsam men nödvändig för att rädda välfärden,
blev framgångsrik. Välfärdssystemen visade sig vara
robusta och välfärdstjänsterna bibehålla en hög kva-
litet.
Samtidigt måste vi erkänna att maskor har repats
upp i välfärden under dessa år. Fler människor än
tidigare faller igenom trygghetssystemen, och ännu
fler kommer inte in i folkhemmets vardagsrum. Detta
kan vi nu förändra till det bättre tack vare en stark
ekonomisk utveckling.
Vi har redan gjort en del förbättringar. A-kasse-
och sjukpenningersättningen höjdes vid förra års-
skiftet till 80 %. Samtidigt återställdes pensionerna
till 100 % av basbeloppet, och bostadstillägget för
pensionärer höjdes. Inom ett par år kommer också det
nya ålderspensionssystemet att rulla i gång. Barnfa-
miljernas situation förbättras stadigt tack vare högre
barnbidrag och föräldrapenning. Men av störst bety-
delse för många barnfamiljer är att arbetslösheten i
denna grupp sjunker stadigt. I år har över 100 000
nya arbeten skapats, vilket överträffar situationen på
slutet av 80-talet, när ekonomin var näst intill över-
hettad. Detta lägger grunden för ökad rättvisa och
trygghet.
Som socialdemokrat vill jag se en stark utveck-
ling av vår generella välfärd, som vilar på folkhem-
svisionen. I denna vill vi förena trygghet med frihet,
solidaritet med individualism, makt med ansvar och
rättigheter med skyldigheter. Vi har strävat efter
trygghet när man skaffar barn, trygghet om man
skulle bli sjuk eller arbetslös och trygghet när man
blir gammal, och det är med denna trygghet som vi
ska våga utmana det nya århundradet.
Nu tänkte jag tala lite om sjukhusvården och
sjukvården, som har varit uppe i debatten här i dag.
Många människor berättar för mig om sina positiva
upplevelser av vår svenska sjukhusvård. Marie-
Louise, t.ex., som är kontorist, hade efter en längre
tids besvär med synen uppsökt en ögonspecialist som
omgående ställt diagnosen gråstarr. Inom mindre än
tre veckor fick hon tid hos ögonkirurgen, och redan
på operationsdagen kunde hon lämna sjukhuset för att
ett par dagar senare börja arbeta igen.
Detta var inte möjligt för 20 år sedan. Då operera-
des drygt 10 000 patienter per år med långa efter-
vårdstider. I dag opereras mer än 50 000 patienter.
Sjukvården skördar framgångar på en rad andra
områden. Antalet höft- och knäledsoperationer och
kranskärlsoperationer har också ökat dramatiskt un-
der detta decennium. Särskilt glädjande är att de
största framstegen har gjorts när det gäller dessa ope-
rationer på äldre patienter över 75 år. Framgångarna
sker alltså inte på bekostnad av att äldre patienter
diskrimineras genom att placeras sist i operationskön.
Detta är jämlikhet i praktiken.
Dessa exempel visar på en bråkdel av sjukvårdens
framgångar. I ett internationellt perspektiv är svensk
sjukvård världsledande - både vad gäller den medi-
cinska standarden och framför allt i sin kapacitet att
möta människors behov av vård.
Allt står tyvärr inte rätt till inom sjukvården. Dag-
ligen blir jag påmind om operationsköer, stressig
arbetsmiljö och svårigheter att rekrytera personal.
Operationsköerna beror till stor del på vad man skulle
kunna kalla för sjukvårdens framgångskris, dvs. kö-
erna beror inte på att man inom sjukvården gör mind-
re, utan på att ambitionerna och förväntningarna ökar
hos både patienter och läkare.
Allvarligare är emellertid att många människor
upplever att sjukvårdens omvårdnad har försämrats.
Det gäller framför allt äldre patienter, som ibland
bollas mellan landsting och kommuner utan någon
som helst värdighet och respekt. Detta är ingen fram-
gångskris utan troligen en direkt konsekvens av 90-
talets saneringspolitik, som slimmade organisationen
och minskade mängden personal drastiskt.
Sjukvårdens framgång är ingen slump och inte
heller ett resultat av marknaden, utan frukten av vår
demokrati och politiska beslut som vi har tagit i den-
na kammare. Låt oss ta med oss dessa erfarenheter
när det nya årtusendet börjar. Det är vårt ansvar.
Regeringen visar att den tar detta ansvar. I bud-
getpropositionen föreslår regeringen att staten ska
satsa 9 miljarder kronor på sjukvården under en fyra-
årsperiod med början år 2001. Den ska presenteras
under år 2000. Handlingsplanen ska utarbetas genom
ett utvecklingsavtal med Landstingsförbundet och
Svenska Kommunförbundet. Handlingsplanen ska
bygga vidare på sjukvårdens framgångskoncept. En
viktig utgångspunkt handlar om att sjukvården ska
utgå från allemansrättens principer. Alla medborgare
ska erbjudas god vård på lika villkor efter behov, och
den ska finansieras solidariskt. Verksamheten ska stå
under demokratisk insyn och kontroll.
I den nationella handlingsplanen kommer tre om-
råden att lyftas fram som särskilt viktiga att förstärka.
De är primärvården, äldrevården och psykiatrin. Ef-
tersom äldre och psykiskt funktionshindrade är bero-
ende av en väl fungerande lokal sjukvård innebär
handlingsplanen en kraftig satsning på primärvården.
Ett viktigt inslag i det arbetet är bl.a. förbättrad sam-
verkan mellan sjukvårdshuvudmännen.
Handlingsplanen ska också innehålla en satsning
på mångfald av driftsformer i primärvården. I det
arbetet har regeringen slagit fast en grundläggande
princip: Sjukhusen ska inte drivas med privat
vinstintresse. Jag stöder denna princip av två skäl.
Dels är privat sjukhusvård dyr, dels är risken uppen-
bar att en privatisering av sjukhus leder till att dagens
generella sjukvård raseras.
Jag har förstått att moderaterna i denna kammare
vill något annat. Jag är dock osäker på vad övriga
borgerliga partier har för uppfattning i de här frågor-
na. Vid förra årets budgetdebatt lovprisade modera-
terna den vårdgaranti som de moderatstyrda storstads-
regionerna hade infört och sade triumferande att detta
skulle innebära att en tredjedel av Sveriges befolk-
ning skulle komma att få den trygghet som det inne-
bär att veta att man kan få vård i tid. Den
26 november infördes operationsstopp i det moderat
styrda Västra Götaland. Vårdgarantin gällde bara tio
månader. I stället för att sätta patienternas intresse i
fokus har den moderatledda majoriteten lagt all kraft
på att privatisera och konkurrensutsätta sjukvården.
Syftet är tydligt för oss. Genom att privatisera
sjukvården, skapa ekonomiska problem i den gemen-
samma sektorn och smutskasta politiken i allmänhet
vill moderaterna öppna fältet för en marknadsanpas-
sad sjukvård.
Embryot till detta systemskifte finns i moderater-
nas sjukvårdsmotion. Där föreslås en hälsoförsäkring,
som ersätter landstingsskatten. Till en början ska
försäkringskassan sköta administrationen av försäk-
ringen, men sedan ser moderaterna gärna att försäk-
ringskassorna konkurrerar dels inbördes om kunder,
dels med privata försäkringskassor som ska ha möj-
lighet att erbjuda det där lilla extra utöver det som
ingår i grundpremien. Detta är inte märkligare än att
folk har olika bilar eller t.o.m. flera bilar, som det
moderata landstingsrådet Ralf Ledél sade när han
skulle förklara innebörden av förslaget.
Att moderaterna hänförs över dessa nyliberala
idéer förvånar mig inte, men att folkpartister och
kristdemokrater låter sig imponeras gör mig djupt
bekymrad. Var finner kristdemokraterna den närvär-
me som Alf Svensson talade så medryckande om
under valrörelsen för ett år sedan i det moderata sys-
temskiftet? Och hur kan det socialliberala jämlikhet-
sideal som Folkpartiet förtjänstfullt drivit förenas
med vinstdrivande privat sjukhusvård som modera-
terna vill ha? Eller har skiljelinjerna er emellan sud-
dats ut? Dessvärre är det intrycket jag får när jag ser
hur era partikolleger agerar i storstadsregionerna.
Fru talman! Det är min förhoppning att vi här i
dag i kammaren ser startskottet för en diskussion om
hur vi återigen kan nå en bred enighet i riksdagen om
svensk sjukvårdspolitik, en sjukvårdspolitik som
syftar till att ge alla, oavsett social och kulturell bak-
grund eller ekonomiska förutsättningar, en högkvali-
tativ sjukvård som vi betalar solidariskt och styr ge-
mensamt.