Fru talman! Värderade åhörare! En riksdagsmajo-
ritet bestående av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet
och Miljöpartiet står bakom förslagen i budgetpropo-
sitionen vad gäller ekonomiska ramar för de olika
utgiftsområdena.
Vi kristdemokrater har i olika motioner, såväl
kommittémotioner som partimotioner, förordat en
annan inriktning av den ekonomiska politiken. Våra
förslag syftar till tillväxt, valfrihet och en marknadse-
konomi som är byggd på en god etisk och ekologisk
grund och som tar hänsyn till varje människas unika
värde.
Eftersom riksdagens majoritet har en annan in-
riktning på politiken deltar vi inte i det nu aktuella
beslutet om anslagsfördelningen inom utgiftsområ-
de 9.
Vi måste säga att vi oroas mycket av hur man i
dag lever upp till den portalparagraf som handlar om
bra vård till alla på lika villkor.
HSU 2000 visar att kommuner och landsting be-
höver rejält förstärkta resurser för att bl.a. minska
köerna inom sjukvården, ge en trygg och värdig äld-
reomsorg och god vård och omsorg till människor
med funktionshinder av olika slag. Vi vill därför
fokusera debatten om välfärd och hög standard till att
verkligen handla om god tillgång till vård och omsorg
till alla medborgare oavsett bostadsort, ålder, social
status eller ekonomiska förutsättningar.
Fru talman! Ett år har gått sedan valet - ett val där
man i olika opinionsmätningar strök under hur viktig
vård och omsorg var för alla medborgare, inte bara
dem som behövde den. Det är nämligen så att vård
och omsorg handlar om trygghet för oss alla, för
någon gång under vårt liv drabbas vi själva eller våra
närstående av sjukdom och ohälsa och behöver vård.
Sarah Wägnert, denna unga undersköterska som
ställde sig i fokus och blev den ropandes röst i öknen
för mera vård och omsorg, gick inte ut och sade: Nu
ska vi privatisera hela den svenska sjukvården. Nej,
hon talade om att vad vi behövde var mer omsorg,
värdighet för våra äldre och människor i vården. Det
var både händer och fötter och ett varmt hjärta.
Vi kristdemokrater har under året drivit frågan om
värdighetsgaranti på olika nivåer. Vi har talat om det
här i parlamentet, vi har drivit det inom kommuner
och landsting. I en del kommuner och landsting har vi
fått en majoritet för att upprätta värdighetsgarantier
och sådana har antagits. I andra menar man att det
inte behövs - det är så bra som det är. Fantastiskt,
säger jag. Det är helt otroligt att det finns områden
där man kan säga att det fungerar. Men om det ändå
fungerar, varför har man då inte vågat ge den här
garantin för framtiden? Naturligtvis på grund av
prestige och låsningar från olika partier.
Det har pågått en sanering inom den svenska
sjukvården under några år. Det är inte bara av ondo,
vill jag säga. Det ger också en ordentlig möjlighet att
utvärdera och att titta på vad vi kan göra bättre. Men
det som jag och kristdemokraterna oroas för, fru tal-
man, är att det är omvårdnaden, den oglamorösa vår-
den, som har fått ta stryk. Det är inte tekniken, det är
inte operationsmetoderna, det är inte den materiella
välfärden inom vården som har fått ta stryk, utan det
är omvårdnaden, den nära vården, vården omkring
människor som är svårt sjuka och som inte kan höja
sin egen röst - som vanligt i Sverige, skulle jag vilja
säga. Den materiella välfärden ges mycket högre
status än den icke-materiella.
Jag vill i dagens debatt lyfta fram de psykiskt sju-
ka i vårt land, de människor som mår dåligt till själen
och inte har möjlighet att få den hjälp som de behö-
ver, den tid som de behöver, den vårdnivå som de
behöver.
Jag vill lyfta fram de senildementa, de människor
som i dag lever på ett sätt som kanske ingen av oss
förstår. De har närstående som till ungefär 47 % har
fått en psykisk knäck på grund av pressen att leva
tillsammans med en senildement make, hustru eller
annan närstående.
Fru talman! När det gäller handikappbidragen till
de olika handikapporganisationerna upprör det mig
mycket att Demensförbundet, som är talespersoner
för både patienter och anhöriga, ska få mindre än
hälften så mycket som andra handikappgrupper. För
tillfället får man nämligen ungefär 100 kr per år och
medlem, medan övriga förbund faktiskt får 247 kr per
år och medlem. Jag vill fråga Susanne Eberstein: Är
det verkligen så att regeringen inte förstår att detta är
djupt orättvist och inte förenligt med vare sig rättvisa
eller den prioriteringsdiskussion som förs? Jag tror att
det här är sådana viktiga symbolfrågor att vi måste
våga ta den här debatten och lyfta den. Jag kan redan
nu av det skälet yrka bifall till reservation 18.
Jag tänker i dag på dem med osynliga handikapp,
dvs. de som har ett funktionshinder som man inte kan
se. Jag tänker också på de människor som vårdas i
livets slutskede. De orkar inte heller stå utanför på
Mynttorget med plakat, och de har inte någon om-
budsman eller något språkrör som för deras talan. Det
finns inget annat än det politiska systemet som kan
föra deras talan, så att de kan vara säkra på att garan-
teras god vård.
För några tiotal år sedan var det en hederskodex
att ingen skulle behöva dö i ensamhet. Det var själv-
klart för sjukvårdspersonalen att ringa in någon från
en personalpool som sattes in i det vanliga arbetslaget
för att frigöra någon som kände patienten väl, som
fick sitta och hålla handen. Nu är detta inte möjligt.
Att hålla budgeten anses viktigare än all form av
humanitet. Detta tycker jag är mycket olyckligt och
skrämmande, om vi ska ha en god vård för alla. Jag
tycker att det vore självklart att vi i möjligaste mån
skulle ordna det så att det fanns någon vid en svårt
sjuk människas sida.
Det är så lätt att en sådan här debatt handlar mer
om strukturförändringar, organisation, ekonomistyr-
ning och privatiseringar än om innehållet i vården.
Det får vi väl alla ta på oss skulden för. Självklart tror
jag att det är viktigt att diskutera både organisation
och olika strukturförändringar. Men målet får vi ald-
rig glömma. Det kan aldrig vara ett mål att privatise-
ra, det kan aldrig vara ett mål att genomföra organi-
satoriska förändringar - det är bara medel för att nå
målet att vi ska få en god vård.
Jag skulle vilja redovisa tre områden inom sjuk-
vårdspolitiken som jag skulle önska vore i fokus i
debatten, i det vardagliga politiska arbetet hos oss.
Jag tror att vi måste uppvärdera geriatrikens ställ-
ning. Den har alltför länge haft en låg status. Vi måste
se till att människor som är äldre också i fortsättning-
en får den anpassade vården och får del av den kun-
skap som finns på geriatrikens område.
Jag har också nämnt att ingen ska behöva dö i en-
samhet. - Det är min andra punkt.
Den tredje punkten är att vi måste garantera att det
finns flera vårdplatser inom olika områden, inte för
att vi kristdemokrater har sagt det tidigare utan för att
det är ett behov. Det är väldigt viktigt om man ska
kunna ge en god vård på lika villkor att man också
har rätt vårdnivå. Det är inte så att en senildement
som får lunginflammation har det bra på en intensiv-
vårdsavdelning någonstans i landet. För att man ska
få den allra bästa vården ska man få den på en vård-
nivå som är anpassad efter just behovet. Det går då
inte att vara fyrkantig och likrikta alla vårdformer.
Jag tänker på missbrukarvården, som är en så oer-
hört viktig vårdform, där man mer eller mindre har
hamnat i det diket att man tror att nästan all missbru-
karvård ska kunna ges i öppna vårdformer. Så funge-
rar det inte.
Fru talman! När vi nu är mitt uppe i den sista
sjukvårdsdebatten inför ett nytt millennieskifte vill
jag avsluta med: Låt oss tillsammans försöka att ut-
forma en vårdpolitik där den icke-materiella välfär-
den får en högre status. Vi människor består av en
själ som har en kropp. Ibland verkar det som att vi
tror att vi består av en kropp som har en själ.
Vi ställer naturligtvis upp på alla reservationer
som vi finns med på, men för tids vinnande yrkar jag
bifall bara till reservation 18.