Herr talman! Jan Bergqvist har alltid gått mitt i le-
det i socialdemokratins långa marsch från Keynes och
Wigforss till Maastricht och Göran Persson. På
70- och 80-talen försvarade han den aktiva finanspo-
litiken med den fulla sysselsättningen i högsätet. I
Riksbanksutredningen 1993 förde han som reservant
ett mer nyanserat resonemang kring den nödvändiga
avvägningen mellan den nya högerns idéer och de
klassiska idéerna om den fulla sysselsättningen.
Nu har Jan Bergqvist förvandlats till något av en
fundamentalist. Med oerhört förenklade argument
sågar han Vänsterpartiets förslag. Han menar att vi i
Vänsterpartiet har överträtt det heliga utgiftstaket och
att det därmed inte är värt att resonera med oss. Sve-
rige är på gränsen till deflation, Jan Bergqvist. Är det
inte ens möjligt att föra ett nyanserat resonemang
kring nödvändigheten av att göra avvägningar i kon-
junkturpolitiken och att sätta arbetslöshetsbekämp-
ningen före inflationsbekämpningen?
Till sist har jag en mycket konkret fråga. Går det
inte att fördela om, t.ex. genom höjda skatter och
sänkt grundavdrag i den statliga beskattningen för
höginkomsttagare, i stället för att finansiera 80 %-
nivån genom höjda avgifter till a-kassan, vilket för-
delningspolitiskt är mycket sämre?