Fru talman! Folkpartiet har låtit fråga ganska
många människor vad de tror om regeringens möjlig-
het att pressa ned arbetslösheten. Ingen tror på detta.
9 personer av 10 tror att regeringen misslyckas. 1 av
100 tror att regeringen kommer att klara det. Det finns
alltså egentligen ingen som tror på regeringens politik
i denna den viktigaste inrikespolitiska frågan.
Från TCO och Företagarna kom det i går en väl-
digt skarp kritik. Regeringen och Centern ägnar sig åt
att finansiera arbetslösheten, i stället för att bekämpa
den. AMS gav i går en väldigt dyster prognos. Den
totala arbetslösheten stiger litet grand nästa år - näs-
tan 13 %. Människor känner oro och pessimism inför
framtiden.
Vi behandlar i dag budgetpropositionen för 1997.
Den innehöll som alla vet inga nya åtgärder för flera
jobb. Man kan faktiskt konstatera att regeringens
arbete har gått i baklås. På litet mer än ett halvår har
regeringen Persson pressats tillbaka till ett starkt
defensivt läge. Trumfkortet, som förut hette politisk
stabilitet, har smutsats ned av statsministern själv. Det
hade varit bättre om han hade ägnat mer tid åt att
skapa stabilitet i sin egen regering i stället för att
berömma stabiliteten i Kina.
Perssons regering har blivit en regering på reträtt.
Förslag har lagts fram och beslutats om i riksdagen
som har varit så dåligt underbyggda att man har
backat, dragit tillbaka och ändrat innan de ens har
trätt i kraft. Jag har några exempel.
Förslaget om halverad barnpension drogs tillbaka.
Beslutet om a-kassan togs tillbaka. Budgetdisciplinen
försvagades redan första gången riksdagen skall an-
vända den nya rambudgetprocessen. Kulturministern
har backat om museiflytt till Göteborg. Förslaget om
tjänstebilar har valsat fram och tillbaka i många om-
gångar. Det slutliga förslaget innebär att miljöminis-
tern helt kördes över. Förslaget om koldioxidskatt för
industrin har bordlagts på obestämd tid. Det mumlas
om beslutet om besparingar i bostadsbidrag. Det kan-
ske skall ändras. Propositionens förslag om pengar till
kommunerna ändrades genom ett hastigt penndrag.
Olika ministrar har helt olika åsikter. Arbetsmark-
nadsministern t.ex. gillar s.k. friår enligt dansk före-
bild; finansministern är en uttalad motståndare. Det
kunde vara bra att från Erik Åsbrink få något besked
för hela regeringen om den är för eller emot mera
betald ledighet i form av s.k. friår.
Energiförhandlingarna, som är väldigt viktiga för
Sveriges framtid och för jobben, har skötts så oskick-
ligt att bara linje 3-partier återstår.
Arbetsmarknadsministern slänger fram det ena
hugskottet efter det andra för att flytta arbetslösa
människor från den ena sortens åtgärder till den and-
ra. Plötsligt har hon nu hittat - hur nu det har gått till
- 600 miljoner kronor att stoppa in i AMU-gruppen.
Näringsministern upptäcker plötsligt på småföre-
tagsriksdagen att den förlängda sjuklöneperioden är
ett stort problem - han måste ha varit sällsynt blind
och döv dessförinnan - och säger att "Det skall vi se
över". Men sedan ändrar han sig tydligen igen, för nu
står ju Socialdemokraterna och Centerpartiet fast vid
förslaget.
I fråga om EMU har veligheten gjorts till huvud-
nummer. Där skall man föra debatt utan att ha någon
åsikt själv.
Pensionsreformen är ett enda stort frågetecken.
Socialdemokraterna har sitt tredje samråd i frågan,
men oklarheten består.
Det är inte att undra på att människor är oroliga
och besvikna. Den största besvikelsen gäller natur-
ligtvis arbetslösheten. För varje ny bedömning som
regeringen kommer med dröjer det allt längre innan
arbetslösheten minskar. Den senaste prognosen från
AMS tyder t.o.m. på att det blir en liten ökning av den
totala arbetslösheten nästa år. Inskrivningstiden, den
tid som människor är inskrivna på arbetsförmedling-
arna, blir längre och längre. Alltfler människor tving-
as vandra runt mellan olika sorters åtgärder och öppen
arbetslöshet utan att få ett reguljärt arbete. Mängden
åtgärder är så omfattande att AMS självt varnar för
undanträngningseffekter, dvs. de åtgärder man har
förstör reguljära jobb.
I den första budgetpropositionen som den social-
demokratiska regeringen lade fram i januari 1995
skulle den öppna arbetslösheten i år, 1996, vara 6 %.
Den totala arbetslösheten skulle vara mindre än 11 %.
Om man skall tro AMS, och regeringens prognos
ligger rätt nära deras bedömning, verkar den nu bli
8 % i öppen arbetslöshet och nästan 13 % totalt, dvs.
två procentenheter högre. Det är ett enormt misslyck-
ande för regeringens politik. I januari 1995 trodde
man att arbetslösheten nästa år, alltså 1997, skulle
sjunka med en hel procentenhet. I stället stiger den
kanske något. Sysselsättningen skulle öka, trodde man
då. I verkligheten sjunker den med kanske upp till
30 000 arbeten i år. Detta är ett totalt misslyckande.
Kommunerna har jätteproblem. Den finurlighet
som regeringen visade när man helt sonika tog över
från Riksrevisionsverket och räknade upp inkomstut-
vecklingen för att kunna ge kommunerna mer pengar
räcker inte alls. I går kom det redovisningar av bris-
terna i äldreomsorg, barnomsorg och skola. Kommu-
nerna saknar nära 13 miljarder kronor, säger de, vilket
motsvarar ungefär 40 000 arbeten. HSU 2000 har
redovisat liknande beräkningar för landstingen. Inri-
kesministern blir omedelbart väldigt nervös och utlo-
var nya pengar, t.ex. genom bibehållen värnskatt, flytt
av AMS-pengar eller på något annat sätt - det är
oklart hur. Mängder av gamla och sjuka människor
hamstrar läkemedel eftersom de inte tror att de kom-
mer att ha råd att köpa sådana efter nyår.
Detta är, fru talman, inte bilden av ett välfärds-
samhälle.
Jag tror att det centrala misstag som regeringen
och Centern gör är att de bortser från att arbetslöshe-
ten bara kan minska om det kommer till flera reguljä-
ra arbeten. Arbetslösheten minskar bara om det blir
flera nya jobb. I år blir det färre jobb. Ännu valåret
1998 kommer färre människor att kunna försörja sig
på eget arbete än förra året, 1995. Målet att halvera
arbetslösheten till sekelskiftet blir bara mer och mer
avlägset.
Folkpartiet har i sin partimotion och i den med
Moderaterna och Kristdemokraterna gemensamma
reservationen fört fram hur vi anser att den ekonomis-
ka politiken skall läggas om för att med låg inflation
och sunda offentliga finanser skapa förutsättningar för
fler jobb.
I en sådan politik för jobb genom företagande vill
jag peka särskilt på några saker.
För det första gäller det skatterna. Folkpartiet är
inte det parti som i alla lägen ropar på lägre skatter,
men det blir faktiskt alltmer uppenbart att de skatter
som socialdemokrater, vänsterpartister och centerpar-
tister i olika blandningar har höjt är starkt bromsande
för företagens expansion och för tillkomsten av fler
jobb. Under de senaste två åren har skatteinkomsterna
ökat med ungefär 150 miljarder kronor. Ni må tala
hur ofta ni vill om hur bra företagsskatter Sverige har
- det är uppenbart fel eftersom resultatet är dåligt. Vi
får ju inte den önskade expansionen i företagen och
de nya jobb som vi behöver. För några dagar sedan
talade nio socialdemokratiska kommunstyrelseordfö-
rande om att, och jag citerar från TT: "Skatterna hotar
jobben nu." Det handlar om 10 000 jobb i deras
kommuner som står på spel bara genom de höjda
elskatterna. Ett annat exempel är den förlängda sjuk-
löneperioden. LO, SAF och Företagarna har gemen-
samt protesterat mot detta hot mot framför allt de
mindre företagen, men ni struntar i detta. Jag tycker
att det är oförsvarligt. Ni skapar arbetslöshet genom
er skattepolitik.
Folkpartiet har föreslagit en rejäl sänkning av ar-
betsgivaravgifterna för tjänstesektorn. Då skulle man
skapa helt nya marknader för verksamheter som i dag
är för dyra att köpa. Det fungerar inte att bara skyffla
runt skatterna - att höja en skatt och sänka en annan -
därför att i slutändan bärs alla skatter i en liten öppen
ekonomi av löntagarna. Löntagarna betalar hela kala-
set i form av en stor skattekil på arbete. Vill man ha
fler arbeten måste skattekilen bli mindre.
För det andra gäller det lönebildningen, den
svenska ekonomins akilleshäl. Den frågan har man nu
skyfflat över på parterna, precis som socialdemokratin
alltid har gjort. Detta är en undanmanöver i hopp om
att slippa obehagliga beslut. Folkpartiet har lagt kon-
kreta förslag om förändringar i t.ex. arbetslöshetsför-
säkringen för att skapa bättre förutsättningar för en
lönebildning i takt med produktiviteten.
För det tredje gäller det energipolitiken i denna
politik för jobb genom företagande. Energipolitiken
är helt obegriplig i dag för dem som månar om Sveri-
ge som investeringsland och därmed om nya jobb.
Den är också helt obegriplig från miljösynpunkt. Om
ni envisas med tanken att stänga en reaktor nu och
skapa osäkerhet om de andra tillfogas svensk industri
och svenskt näringsliv stor skada. Detta är omvittnat i
en gemensam tidningsartikel från Metall, Kommunal
och Industriförbundet.
För det fjärde gäller det EMU, valutaunionen, ett
område där regeringen genom sin obeslutsamhet till-
fogar Sverige skada. Den väsentliga skillnaden mellan
att vara med och att vara utanför i fråga om ekono-
misk politik är rätten att devalvera, att sänka värdet på
den svenska valutan. Att ha kvar denna rätt kostar i
form av högre räntor. Det drabbar hushåll, det drab-
bar företag och det drabbar staten. Det blir färre in-
vesteringar och färre nya jobb.
För det femte vill jag nämna utbildningspolitiken.
Utbildning och arbete är de långsiktigt viktigaste
fördelningspolitiska områdena. Men det måste vara
kvalitet i utbildningen, och det måste löna sig för
individen att utbilda sig. Där brister det uppenbart i
dag.
Fru talman! Jag tror att både Jan Bergqvist och
Erik Åsbrink, kanske också Per-Ola Eriksson, är
medvetna om att regeringen och Centern ägnar sig åt
att finansiera arbetslösheten i stället för att bekämpa
den. Kostnaden för denna politik går ut över de ar-
betslösa som inte får några jobb och - och det är
viktigt - de många som får sämre kommunal välfärd
på grund av kommunens skenande kostnader för so-
cialbidrag. Hur länge tänker ni envisas med en sådan
politik, som befäster arbetslösheten? När kommer det
några förslag om jobb genom företagande? Hur högt
skall arbetslösheten behöva stiga innan ni reagerar?
Fru talman! Jag vill också ta upp frågan om fas-
tighetsskatten. Det är skatterevolt på gång runt om i
landet just på grund av fastighetsskatten. Massor av
människor ligger sömnlösa om natten av oro för att
inte kunna bo kvar på grund av extremt stora skatte-
ökningar.
Samtidigt har Socialdemokraterna och Centerpar-
tiet avsatt nära 600 miljoner kronor för att sänka
skatten på starköl. Jag tycker att vi skall vänta ett år
med denna skattesänkning på starköl och använda de
frigjorda pengarna till att lindra markvärdets genom-
slag i fastighetsskatten. Om ett år skall det ju finnas
en översyn av fastighetsskatten, vilket även majorite-
ten vill ha, och det borde vara självklart att utreda
först och besluta sedan, inte tvärtom, som ni gör nu.
Fru talman! Jag har här ett yrkande och en lagtext
för detta förslag: Vänta med skattesänkningen på
starköl, och använd pengarna till att lindra fastighets-
skatten. Förslaget är budgetneutralt, och det spräcker
inga ramar eller liknande. Just det här förslaget kan
faktiskt väldigt många partier, alla utom Socialdemo-
kraterna och Centern, ställa sig bakom.
Är det verkligen så att alla centerpartister tycker
som Per-Ola Eriksson, att starköl är viktigare än bo-
staden? Är det verkligen så att alla socialdemokrater
här i kammaren tycker som Jan Bergqvist, Sören
Lekberg, Arne Kjörnsberg, m.fl., att det är viktigare
att sänka skatten på starköl än att sänka skatten på
boendet? Det borde gå att få majoritet här i kammaren
för att under ett år, i avvaktan på översynen, lägga de
här pengarna på lägre fastighetsskatt i stället för lägre
skatt på öl.
Nu går det av tekniska skäl inte att lägga fram
detta yrkande. Riksdagsordningen förhindrar det.
Förklara det, Jan Bergqvist och Per-Ola Eriksson, ni
som stoppade förslaget i utskottet. Vad säger ni, Per-
Ola Eriksson och Jan Bergqvist, till de boende i skär-
gården, på östkusten, på västkusten och i andra områ-
den med utsatta fastighetsvärden, som har fått extrema
skatteökningar? Vad säger ni till dem? Eller vågar ni
inte träffa dem?
Fru talman! Jag står givetvis bakom alla reserva-
tioner som jag har undertecknat, men för tids vinnan-
de yrkar jag bifall endast till reservationerna 1, 4, 14,
34, 39 och 48.
(Applåder)