Fru talman! Regeringens förslag till dramatiska
nedskärningar på miljöområdet, till utarmning av
välfärden, till ökade ekonomiska orättvisor och till
fortsatt hög arbetslöshet kommer att beslutas av riks-
dagen i morgon kväll, om inte någonting oväntat
händer här. Den hårda kritiken har inte hjälpt. Kriti-
ken kommer från de arbetslösa, som blivit ännu fler,
från barnfamiljer som drabbas av ytterligare bespa-
ringar och kostnader, från ungdomar som riskerar att
oförskyllt hamna utanför den ordinarie arbetsmarkna-
den i hela sitt liv, från människor med mycket små
och krympande ekonomiska tillgångar, från fastig-
hetsägare med små inkomster som tvingas flytta på
grund av höjd skatt, från miljövårdare som ser att de
felaktiga besparingarna orsakar ökade miljöproblem,
en ökande miljöskuld.
Det är bara på en punkt som riksdagens majoritet
av socialdemokrater och centerpartister har gått med
på en förbättring. Miljöpartiets krav att inte genomfö-
ra de försämringar i a-kassan som genomdrevs i riks-
dagen i somras och skulle börja gälla från den 1 janu-
ari 1997 har gått igenom i både arbetsmarknadsutskot-
tet och finansutskottet. Det sägs visserligen att det
bara är ett uppskov i väntan på att ett samlat förslag
till förändringar i a-kassan skall tas fram nästa år, men
vi vill ändå hoppas att åtminstone just dessa försäm-
ringar, som skulle ha tvingat bort många arbetslösa
från a-kassan och ökat beroendet av socialbidrag,
aldrig mer kommer igen. Det var ett dåligt och oge-
nomtänkt förslag, och det borde aldrig ha lagts fram i
riksdagen.
Dessvärre är denna förbättring förknippad med en
ny försämring. För att betala denna förbättring har
Socialdemokraterna och Centern förordat att man
skall höja den statliga avgiften från a-kassorna med
60 %, vilket ni vanliga löntagare kommer att märka i
form av att ni får betala högre avgifter till er a-kassa.
Det är en indirekt skattehöjning på arbete.
Fru talman! Sysselsättningskrisen består. De av
oss som har jobb tvingas jobba hårdare och effektiva-
re och mer. De av oss som inte har jobb blir samtidigt
fler. Sysselsättningen minskar. Sverige har i dag en
total arbetslöshet på närmare 13 %, och ytterligare
7 % är förtidspensionerade. Vi fick i går en ny pro-
gnos från AMS som berättar att massarbetslösheten
kommer att bestå, kanske t.o.m. öka. Alla dessa ar-
betslösa försörjs genom höga och ökande skatter,
främst på oss som arbetar. Vi delar inte på jobben,
men vi delar definitivt på kostnaderna för arbetslöshe-
ten.
Vi i Miljöpartiet har gång på gång pekat på det
absurda i denna ordning. Fram till 80-talets början
minskade arbetstiden i takt med att produktiviteten
ökade. Men därefter har 40-timmarsveckan gjorts till
en politiskt helig princip, som majoriteten vägrar att
ändra på. Under senare år har vi i själva verkat ökat
arbetstiden, samtidigt som arbetslösheten skjuter i
höjden! Vi i Miljöpartiet kräver att arbetstiden kortas.
Sänk arbetstiden till 35 timmar per vecka, och börja
samtidigt sänka skatt och avgifter på arbete! Då får
hundratusentals arbetslösa jobb, och vi som redan har
jobb kan ändå behålla ungefär samma nettoinkomst.
Genom att kostnaderna för arbetslösheten minskar
kan vi bekosta skattesänkningen på arbete.
En förkortning av arbetstiden har också andra sto-
ra positiva effekter, som borde vara lockande. Vi får
alla mer tid till våra barn, våra föräldrar, våra vänner
och egna fritidsintressen, vare sig de är idrott, politik,
musik eller någonting annat kreativt. Vi får större
möjligheter att vara kreativa på våra egna villkor. Vi
kan skaffa oss ytterligare förutsättningar för ett rikare
liv, och också för ett ökat företagande, som i sin tur
ger bättre ekonomi för oss alla. Vi får större möjlighe-
ter till välfärd i ordets bästa bemärkelse.
Det här motarbetar ni socialdemokrater i riksda-
gen och regeringen. Ni säger nej, trots att er egen
partikongress har beslutat att ni skall arbeta för sänkt
arbetstid. Ni säger nej, trots att ni heligt och dyrt lovat
att sänka arbetslösheten, faktiskt halvera den till se-
kelskiftet. Och snart kommer den socialdemokratiske
finansministern Erik Åsbrink här i riksdagens talarstol
att i strid mot all logik hävda att sänkt arbetstid omöj-
ligen kan ge nya jobb. Frågan är om någon som lyss-
nar på debatten tror på det här. Frågan är om Erik
Åsbrink själv tror på det.
Fru talman! Drygt 80 % av skatterna ligger på ett
eller annat sätt på arbete. Jag kan ta ett exempel. Om
man vill leja en hantverkare för att reparera huset eller
lägenheten måste man som privatperson betala drygt
200 kr för att hantverkaren skall få 60 kr i plånbo-
ken - resten är skatter. Ett annat exempel är att man
tar en betydligt mindre risk om man låter redan an-
ställda arbeta övertid i stället för att anställa fler.
Övertidsuttaget motsvarar i dag 36 000 arbetstillfällen
enbart inom industrin. Omräknat för hela näringslivet
motsvarar det 175 000 nya jobb om övertidsuttaget
skulle försvinna och företagen i stället skulle våga
utöka antalet medarbetare.
Samtidigt är det fortfarande mycket lönsamt att
tömma ändliga naturresurser och släppa ut miljöföro-
reningar, och vi kan dessvärre notera att miljöskulden
för Sverige växer i oförminskad takt. Hushåll-
nings- och miljökrav talar starkt för att skatter på
ändliga råvaror och miljöbelastande utsläpp bör höjas.
Se där! Då slår vi två flugor i en smäll: ersätt en
del av skatterna på arbete med skatter på råvaror och
utsläpp!
Den höga arbetslösheten är både socialt och eko-
nomiskt ohållbar. Socialdemokraternas och Centerns
förslag till budget visar hur massarbetslösheten till-
fälligt kan bekostas. Men det krävs sänkt arbetstid,
det krävs lägre beskattning av arbete, i huvudsak inom
ramen för en social och miljömässig skattereform, och
det krävs större satsningar på att bygga det ekologiskt
hållbara samhället för att varaktigt få ned den totala
arbetslösheten. Ibland verkar det som om arbetsmark-
nadsministern intuitivt känner på sig att det är något
fel på regeringens politik - så sent som i morse vädja-
de Margareta Winberg än en gång om fler tips och
förslag för att råda bot på eländet. Ingenting får läm-
nas oprövat, säger hon.
Felet på regeringens politik, som nu socialdemo-
krater och centerpartister i riksdagen gör till sin, är att
man räknar med att budgetsaneringen ger en varaktigt
hög ekonomisk tillväxt, helt i nivå med 60-talets siff-
ror, och att detta löser våra problem - ett slags univer-
salmedicin. Egentligen är det här inte ett fel, utan
flera fel. För det första finns det inget, inte ens i rege-
ringens egna prognoser, som visar att man skulle
kunna nå en så hög ekonomisk tillväxt de närmaste
fyra åren. Vad prognoserna visar, alltså även rege-
ringens prognoser, är att massarbetslösheten tryggt
och stabilt består. För det andra har inte den ändå
ganska starka ekonomiska tillväxt vi haft under senare
år gett nya jobb. Sambandet mellan ekonomisk till-
växt och sysselsättning är annorlunda i dag än under
60-talet. Vi har inte samma samhälle, inte samma
förutsättningar, och det ser inte likadant ut i vår om-
värld. Regeringen har också stegvis tvingats revidera
sina beräkningar från proposition till proposition, och
vi väntar nu spänt på att även finansminister Erik
Åsbrink reviderar sin uppfattning.
Fru talman! Ersättningen i a-kassan, sjukförsäk-
ringen och föräldrapenningen borde omgående höjas
till 80 % för låginkomsttagarna. Det kan med fördel
bekostas genom att ersättningen i motsvarande grad
sänks för dem med högre inkomster. Varför skall vi
med detta ekonomiska läge betala ut ersättning till
dem som har det ganska bra? En ekonomisk grund-
trygghet, lika för alla och utan tidsbegränsning, borde
dessutom införas. Samtidigt måste också skatterna för
låginkomsttagarna sänkas, och då menar jag både
inkomstskatten och egenavgifterna. På så vis får de
som behöver det bäst mer att röra sig med. Det är
också bra för samhällsekonomin på flera sätt. Den
privata konsumtionen stimuleras när de med minst
marginaler får mer pengar, och det skapar efterfrågan
i företagen, ger fler jobb och ger bättre ekonomi. Det
ger också den enskilda människan större möjligheter
att välja och att fritt göra det hon själv vill. Det ger ett
utrymme för att minska sina lån eller öka sitt sparan-
de, och därmed göra sig mindre beroende av andras
välvillighet.
Ökad ekonomisk rättvisa, en jämnare fördelning
av våra tillgångar, ger både större personlig frihet och
bättre ekonomi för samhället som helhet. Det är en
stor besvikelse för oss miljöpartister att se hur den
socialdemokratiska regeringen tycks ha glömt detta. I
statens budgetsanering har orättvisorna tvärtom ökats.
Socialdemokraternas besparingar och skattehöjningar
har ökat klyftorna i stället för att minska dem. Detta
redovisas i det budgetförslag som vi nu behandlar -
men tro inte att riksdagsmajoriteten för den skull varit
beredd att ändra på något! Det är för dem långt vikti-
gare att stötta den sittande regeringens alla förslag, än
att hjälpa dem som kommit i kläm utanför Riksdags-
huset.
Fru talman! När regeringen lade fram sitt budget-
förslag krävde vi i Miljöpartiet att kommunerna och
landstingen måste få lättnader. Statens åtstramningar
måste mildras, annars drabbas välfärdens själva kärna,
dvs. skolan, vården och omsorgen, på ett sätt som
skadar hela samhällsekonomin också på lång sikt. När
vi ett par veckor senare lade fram vårt förslag till
budget innehöll det ca 3 miljarder mer till kommuner-
na nästa år, närmare 5 miljarder 1998 och 8 miljarder
1999.
Ytterligare några veckor senare kom regeringen
tillbaka till riksdagen med ett förslag som i sak inne-
bär att kommuner och landsting får behålla 3 miljar-
der mer 1997. Det var en välkommen eftergift, ett
första steg i rätt riktning. Nu behövs nästa steg, som
rimligen borde vara att återge kommunernas deras
självklara rätt att avgöra sitt eget skatteuttag. Ta bort
den statliga bestraffningen för de kommuner och
landsting som tvingas justera upp sin skattesats! Det
strider mot grundlagens principer om kommunalt
självstyre, och det strider mot kraven på större social
rättvisa och en bra välfärd för alla.
Fru talman! Om vi tar hänsyn till miljökostnaderna
när vi beskriver den ekonomiska verkligheten får vi
en helt annan bild än den som Socialdemokraterna
och Centern tecknar. De beräkningar som i internatio-
nella sammanhang gjorts av en miljöjusterad svensk
bruttonationalprodukt visar att vi inte har haft någon
ekonomisk tillväxt sedan början av 80-talet. Den
tillväxt som har redovisats från officiellt håll har i
själva verket medfört en ökande miljöskuld i form av
växande avfallstippar, miljöskadade områden, ökad
förgiftning av mark och hav, utarmade biologiska
resurser, ökade miljörelaterade hälsoproblem, krym-
pande naturtillgångar osv. Summan av det hela är
snarare en stadigt krympande verklig ekonomi. Vi har
från Miljöpartiets sida, nu senast när vi behandlade
den nya budgetlagen, pekat på nödvändigheten i att
göra mer rättvisande beskrivningar av den ekonomis-
ka utvecklingen också från miljösynpunkt.
Med en riktigare beskrivning av verkligheten hade
kanske också Socialdemokraterna och Centern insett
att det är fullständigt vansinnigt att genomföra de
mycket drastiska nedskärningarna på miljöområdet.
Naturvårdsverkets anslag minskas nu med en fjärde-
del, kalkningsanslaget minskas dramatiskt, anslaget
till sanering av miljöskadade områden är löjligt litet
och miljöanpassningen av både energi- och trafiksys-
temen fortsätter att lysa med sin frånvaro. Var är
investeringsbidragen till allergisanering, till vindkraft
och solenergi? Vart tog satsningarna på biobränslen
vägen?
Det senaste i den här floran är neddragningar på
den miljövänliga järnvägen. Socialdemokraternas och
Centerns politik har på trafikområdet inneburit att SJ
gradvis konkurreras ut av miljöfientliga vägtranspor-
ter, och det senaste ryktet säger att regeringen dess-
utom förbereder att komma hit till riksdagen med
destruktiva neddragningar på järnvägs- och kollektiv-
trafikutbyggnaden i landet, till förmån för ytterligare
miljöförstörande vägtrafik.
Det här är djupt oroväckande och kommer att stå
oss alla dyrt. Våra barn och barnbarn kommer att få
betala dyrt för den ökande miljöförstöring som en
felaktig energi- och trafikpolitik medför. De vackra
ord som ni i Socialdemokraterna och Centern ofta
använder när det gäller miljöpolitiken är förvillande
kulisser, som döljer det faktum att ni tvingar fram
ökad miljöförstöring och därför också en fattigare
värld.
Frågan som måste ställas till er i majoriteten är
vad ni egentligen menar. Vad menar ni när ni lovar att
miljöanpassa trafiken? Vad menar ni med att öka
miljöstörande trafik på den miljövänliga trafikens
bekostnad? Vad menar ni med att missgynna
biobränslen och vindenergi och stimulera förbränning
av olja och kol? Vad menar ni med en ekonomisk
politik som systematiskt döljer de ökande miljökost-
naderna? Ni avslår alla förslag till att ge en mer rätt-
visande bild av den ekonomiska utvecklingen. Varför
vill ni inte ens göra en riktig beskrivning? Vad är det
ni är så rädda för?
Fru talman! Vi står naturligtvis bakom alla de re-
servationer där Miljöpartiet finns med. Jag yrkar
särskilt bifall till reservationerna 3, 36, 43, 50 och 57.
(Applåder)