Herr talman! Isa Halvarsson och jag har under
allmänna motionstiden motionerat mot införandet
av en samvetsklausul i vårdutbildningarna. Vår
motion har tillstyrkts av en majoritet, och därmed
gör riksdagen ett tydligt uttalande om sin
uppfattning i frågan. Vid tidigare
riksdagsbehandlingar har riksdagen inte varit lika
klar i sina formuleringar. Därför är dagens
formuleringar bra. De kommer att skapa klarhet
hos utbildningsansvariga.
Enligt min mening behövs det inte mer utredande.
Vi har tillräckligt med fakta och insikter för att här
och nu kunna ta ställning.
Införandet av en samvetsklausul är en del av det
abortmotstånd som Ja till livet och Livets ord
driver, inte minst med hjälp av Tuve Skånberg, kds,
som kan ses i spetsen för de årliga
demonstrationstågen i april tillsammans med Livets
ords Ulf Ekman. Det är ju därför som denna fråga
kommer upp. Den har aktualiserats genom
abortmotståndet från Livets ord och Ja till livet.
Ja till livet är en missvisande benämning. Det man
står för innebär också ett nej till livet. Det innebär
nej till livet för de ca 500 kvinnor i världen, främst
i utvecklingsländerna, som dör varje dag. De dör
till följd av illegala aborter. Det innebär ett nej till
livet för många av deras minderåriga barn. Om ett
litet barn i ett u-land förlorar sin mamma löper det
stor risk att själv avlida senare.
Abortmotståndarna talar sällan om kvinnan och
hennes liv och framtida möjligheter att föda
önskade barn vid en tidpunkt då hon själv kan ta
ansvar för barnet. Den etiska frågan är: Är det rätt
att sätta oönskade barn till världen? Är det rätt att
utsätta kvinnor för livsfara genom illegala aborter?
Om Ja till livet och Tuve Skånberg verkligen
menade ja till livet borde man i stället för att vilja
införa en samvetsklausul i vårdutbildningarna gå i
bräschen för en effektiv familjeplanering med
utbyggda ungdomsmottagningar, med gratis
preventivmedel, med tillgång till olika typer av
preventivmedel så att var och en får tillgång till det
som passar en bäst och med bevarande av den
abortlag som gäller i Sverige i dag.
Om Ja till livet vore en humanitär organisation
skulle man inte gå ut med skrämsel om det s.k.
abortpillret. Man skriver i förra årets upprop till
protestlista att abortpillret svälter ihjäl en liten
människa vars hjärta har börjat att slå och hjärna
har börjat att fungera. I själva verket handlar det
om ett medel som används upp t.o.m. 63:e dagen i
graviditeten för att framkalla ett missfall som liknar
de spontana missfallen. Efter information om olika
abortmetoder och deras för- och nackdelar får
kvinnan själv välja den metod som hon känner
passar henne bäst. Väljer hon abortpillret, ges det
på sjukhuset där hon får kvarstanna 6--8 timmar
under vilka aborten som regel äger rum. Om
aborten inte inträffar då och om kvinnan vill gå hem
efter den tiden får hon noggranna instruktioner om
vad hon skall göra beträffande blödningar m.m.
Och, Tuve Skånberg, det är inte så som upproret
låter påskina, att gynekologerna använder
abortpillret för att slippa undan att utföra
kirurgiska ingrepp. Att detta preparat finns beror
på att infektionsrisken är mindre än vid kirurgiska
ingrepp. Vad läkarna gör är att sätta kvinnan, den
vårdsökande, och hennes självbestämmande i
centrum, allt i enlighet med de lagar som finns inom
hälso- och sjukvården.
Om Ja till livet vore en humanitär organisation
skulle man hävda kvinnans självbestämmanderätt,
vilket innebär att inga kvinnor skulle behöva att
föda barn under tvång, vilket ökar
förutsättningarna för att de barn som föds är
önskade och blir väl omhändertagna. Dessa lagar
har tillkommit för att garantera var och en som
söker hälso- och sjukvården för ett hälsoproblem
den vård och behandling som tillståndet kräver.
Hon eller han skall vara garanterad rätten att bli
bemött och behandlad av personal som är utbildad
och kompetent att sköta uppgiften. Hon har rätt att
mötas med förståelse för -- och inte
avståndstagande från -- de beslut som hon har
kommit fram till.
När abortlagen infördes var vi noga med att
abortrådgivningen skulle vara ett stöd till den
kvinna som övervägde abort, inte ett råd att
fullfölja graviditeten. Syftet var att hjälpa kvinnan
att komma fram till ett beslut som hon själv blev
nöjd med. Patienten/kvinnan skall då vara förvissad
om att personalen handlar i enlighet med vetenskap
och beprövad erfarenhet och att den följer de lagar
som riksdagen har stiftat. I det här sammanhanget
gäller det främst hälso- och sjukvårdslagen,
tillsynslagen, abortlagen och läkemedelslagen.
Legitimation för olika utbildningar inom hälso- och
sjukvården anger att vederbörande är kompetent
att utföra det som ligger inom yrkets
ansvarsområde. Det innebär att barnmorskor skall
bl.a. kunna sköta förlossningar, ansvara för
preventivmedelsrådgivning, prova ut
preventivmedel och delta i abortingrepp. Jag har
respekt för att det finns de som av etiska eller
religiösa skäl inte kan ställa upp på en del av detta,
men då bör de i sin tur ha respekt för den
lagstiftning som vi har i syfte att tillgodose de
vårdsökandes behov och rättigheter och söka sig till
andra verksamheter.
Tuve Skånberg åberopar en rad olika FN-
konventioner. Men han glömmer att det finns
konventioner och deklarationer som gäller just
hälso- och sjukvårdens område där patienten ställs
i centrum. När det är två intressen som står mot
varandra måste man välja de svagare partens
intressen, i det här fallet patientens/kvinnans. Vi
får inte göra avkall på att hälso- och sjukvården är
till för de vårdsökande -- det har jag och flera med
mig sagt flera gånger. Det är patienten som
kommer i första hand. Hon måste känna sig 200-
procentigt säker på att bli hjälpt på det sätt som
lagarna säger och enligt vetenskap och beprövad
erfarenhet.
Beslut om abort är en svår fråga för var och en som
befinner sig i den situationen. När kvinnan har
fattat ett sådant beslut måste vi respektera det och
stödja henne. Det måste de studerande och den
utbidlade personalen respektera.
Därför är jag liksom Isa Halvarsson och många
andra emot införandet av en samvetsklausul i
vårdutbildningarna.
Därmed yrkar jag bifall till utskottets hemställan i
mom. 7 och bifall till motionerna Ub 601, 652, 683
och 726 med anledning av Ub 667.
I detta anförande instämde Bengt Silfverstrand (s),
Björn Samuelson (v), Inger Lundberg (s), Eva
Johansson (s), Elisabeth Persson (v), Christer
Lindblom (fp), Stefan Kihlberg (nyd) och Ewa
Hedkvist Petersen (s).