Fru talman! I utbildningsutskottets betänkande
nr 16 s. 11 behandlas fem motioner där man
motsätter sig den utredning om en eventuell
samvetsklausul i högskoleutbildningen som
regeringen tillsatte den 22 april 1993.
I början av september fick hovrättslagman Erland
Aspelin i Malmö regeringens uppdrag att utreda
frågan hur studenternas rätt att av religiösa, etiska
eller andra skäl vägra delta i vissa
utbildningsmoment kan tillgodoses i
högskoleförordningen. En sådan möjlighet att
vägra delta i vissa utbildningsmoment av
samvetsskäl och ändå få ut sin examen är ingen
nyhet.
Åren 1977--1991 gav högskoleförordningen
studenterna en mycket vid rätt att till Universitets-
och högskoleämbetet, UHÄ, och senare till
Högskolans överklagandenämnd, överklaga lokala
beslut. Det vi debatterar just nu är alltså ingenting
annat än vad som var för handen 1977--1991. Såvitt
jag vet rasade världen inte samman under de åren
heller.
Överklagandena har sedan 1977 inte varit vare sig
särskilt många eller särskilt svåra att hantera. Jag
har uppgifter om att det rör sig om ett tjugotal
under de senaste fem åren. Men i och med
avskaffandet av UHÄ har situationen blivit
väsentligt annorlunda. Den nya högskolelagen och
högskoleförordningen innebär en väsentlig
begränsning av rätten att överklaga lokala beslut.
Utredningen tillsattes mot denna bakgrund för att
klargöra om studenternas rätt var tillräckligt
tillgodosedd.
Utredningen, som arbetat under vintern, beräknas
vara färdig om en månad. Nu vill en majoritet
bestående av socialdemokrater, nydemokrater och
vänsterpartister föregå vad utredningen kan
komma fram till genom att ge regeringen till känna
att en samvetsklausul i högskoleutbildningen inte
bör komma i fråga.
Herr talman! Om ett förslag om en samvetsklausul
hade förelegat och om vi hade talat om lämpliga
avvägningar och begränsningar, i vissa konkreta
fall, av en samvetsklausul, skulle jag inte ha haft
något att erinra. Det synes mig självklart att en
samvetsklausul inte skulle kunna åberopas under
vilka förhållanden som helst. Utskottsmajoriteten
bestående av socialdemokrater, nydemokrater och
vänsterpartister skriver också i betänkandet:
''Utskottet har under hand erfarit att problemen
förefaller vara av ringa omfattning. Det finns enligt
utskottets mening förutsättningar att i det enskilda
fallet nå tillfredsställande lösningar på konflikten
mellan utbildningens krav och den etiska
övertygelsen.''
Jag delar majoritetens uppfattning, dvs. att det
finns en konflikt, att det är få studenter det rör sig
om och att konflikten hittills har lösts, så långt detta
har kommit till allmän kännedom. Det är svårt att
uttala sig om hur stort mörkertalet är för studenter
som ser sig tvungna att göra våld mot sitt samvete.
Det upprörande är heller inte majoritetens
diskussion om under vilka förhållanden en
samvetsklausul kunde eller inte kunde åberopas.
Det upprörande är att varje åberopande av
samvetet kategoriskt och principiellt avvisas.
Utskottsmajoriteten skriver:
''Den fråga som motionärerna väcker är enligt
utskottets mening av mycket stor principiell vikt. --
-- -- får det i princip inte finns utrymme för en
student att vägra genomgå ett obligatoriskt
kursmoment. -- -- -- Enligt utskottets bestämda
mening bör en samvetsklausul i
högskoleutbildningen i enlighet med vad som
anförs i direktiven till den nämnda utredningen inte
komma i fråga.''
Låt mig än en gång klargöra att det vi nu diskuterar
inte är olika modifieringar av en faktiskt föreslagen
samvetsklausul -- det finns ingen sådan -- utan
själva principfrågan: Får en ung människa/en
student under några som helst förhållanden
åberopa sitt samvete? Där säger socialdemokrater,
nydemokrater och vänsterpartister kategoriskt nej:
''Det får i princip inte finnas utrymme för en
student att vägra -- -- --.''
Denna hållning är oförenlig med FN:s
deklarationer från 1948 om de mänskliga
rättigheterna, där det i artikel 18 heter: ''Everyone
has the right to freedom of thought, conscience and
religion'' -- envar skall äga rätt till tankefrihet,
samvetsfrihet och religionsfrihet Samma
formulering finns i Helsingforsöverenskommelsen
från 1975, princip 7. Båda dessa konventioner har
Sverige ratificerat. Sverige har ju en gammal
tradition av att hålla samvetsfriheten högt. Redan i
1809 års regeringsform, 16 §, sades: ''Konungen bör
ingens samvete tvinga eller tvinga låta.''
Vackra ord i internationella konventioner går att
negligera. Sedan tre veckor går det däremot inte
när det gäller just samvetsfrihet som nu skyddas av
svensk lag. Samvetsfriheten finns nämligen positivt
uttryckt i svensk lag genom att riksdagen -- vi -- den
14 april i år inkorporerade Europakonventionen
från 1950 i vår lagstiftning.
I Europakonventionen, som trädde i kraft som
svensk lag den 1 januari 1995, står i artiklarna 9, 13
och 19: ''Envar skall äga rätt till tankefrihet,
samvetsfrihet och religionsfrihet -- -- -- Envar, vars
i denna konvention angivna fri- och rättigheter
kränkts, skall äga effektiv möjlighet att tala härå
inför inhemsk myndighet och detta även i det fall
att kränkningen förövats av ämbetsman i
tjänsteutövning -- -- -- För att trygga uppfyllandet
av de förpliktelser, som de höga fördragsslutande
parterna åtagit sig genom denna konvention, skola
upprättas: 1) en europeisk kommission för de
mänskliga rättigheterna, här nedan benämnd
kommissionen; 2) en europeisk domstol för de
mänskliga rättigheterna, här nedan kallad
domstolen.''
Majoritetens tillkännagivande till regeringen om
att avvisa en samvetsklausul kan alltså inte
omintetgöra en lag som beslutats av riksdagen och
som träder i kraft den 1 januari och skall tillämpas
av svensk domstol och som ger möjlighet att driva
frågan vidare till Europadomstolen för de
mänskliga rättigheterna.
Vid den föredragning på kanske 10 minuter som
utredaren Erland Aspelin gav för
utbildningsutskottet framhölls att en
samvetsklausul inom högre utbildning inte fanns i
andra länder. Det har föranlett mig att kontrollera
hans korta omnämnande. Såvitt jag kan förstå har
det sin förklaring i att i andra länder finns en
motsvarande samvetsklausul för vårdpersonal och
att den därför inte behövs i den medicinska
utbildningen. Min källa är brittiska underhusets
socialutskotts rapport Conscience Clause
1989/90:10 där Sverige anges som det enda land
som saknar en sådan lagfäst samvetsfrihet i vården,
medan länder som t.ex. Österrike, Belgien,
Danmark, Frankrike, Tyskland, Italien,
Nederländerna, Norge och Spanien har detta.
Flera andra yrkesgrupper har tillerkänts
samvetsfrihet. Militärer har både rätt och
skyldighet att vägra lyda order om dessa strider mot
Genèvedeklarationens krigslagar. Jag tänker på
tortyr eller övergrepp mot civila. Militärernas
samvetsfrihet var en följd av att tyska höga
officerare vid Nürnbergrättegångarna efter kriget
avvisade alla anklagelser om krigsförbrytelser med
att de bara lytt order och inte hade haft rätt att
neka.
Journalister har i sina pressetiska regler
tillförsäkrats samvetsfrihet och i deras
kollektivavtal 3 § mom. 3 fastställs att
''Medarbetare får icke åläggas att skriva mot sin
övertygelse''.
Jag sade inledningsvis att om vi hade haft en
samvetsklausul förelagd riksdagen att diskutera
skulle vi ha vägt och prövat under vilka
förhållanden som en sådan kunde åberopas eller ej.
Vi kunde ha samtalat om det lämpliga i att t.ex.
kunna vägra göra aborter och under vilka
förhållanden, ge blodtransfusion eller att vägra att
göra det, och under vilka förhållanden. Någon
sådan samvetsklausul att ta ställning till finns nu
inte och det går därför inte att göra några som helst
avvägningar eller modifieringar.
I dag finns två sätt att rösta på: dels med de fyra
regeringspartiernas reservation som kort anger att
vi ska invänta den utredning som inom kort blir
färdig, dels med s, nyd och v som kategoriskt
avvisar varje hänvisning till samvetet för en
student. Om denna sida vinner omröstningen har
Sveriges riksdag uttalat, i strid mot den lag man
själv för ett par veckor sedan stiftat, att ''Det får i
princip inte finnas utrymme för en student att vägra
genomgå ett obligatoriskt kursmoment''.
Detta kategoriska samvetsförbud kommer inte
bara att gälla de samvetsbetänkligheter som
studenter har haft i historisk tid, eller har i dag,
utan -- och det är det värsta -- varje
samvetsbetänklighet en student kan komma att få,
under omständigheter vi i dag inte känner till och
inte kan känna till, eftersom högskolorna till
mycket stor del är fria att själva forma sin
undervisning.
Låt mig beskriva några scenarion: polisaspiranten
som inte vill medverka till avvisning av det sjuka
flyktingbarnet, läkarstuderanden eller
labassistenter som inte vill utföra plågsamma
djurförsök, psykologstuderanden som inte vill delta
i sensiträning, medicinare som är tveksamma till
genmanipulation, sena aborter eller olika typer av
transplantationer. För dessa människor finns det
inget skydd. Alla får de samma svar genom Sveriges
riksdags beslut, oavsett vad de kunde ha haft att
anföra: ''Det får i princip inte finnas utrymme för
en student att vägra genomgå ett obligatoriskt
kursmoment.'' De blir tvungna att gå till svensk
domstol och hänvisa till Europakonventionen och
om nödvändigt få sin rätt vid Europadomstolen.
Att socialdemokrater och vänsterpartister slår vakt
om det totalitära samhället och avvisar varje
hänvisning till samvetet förvånar mig mindre än att
Ny demokrati gör det. Var det verkligen för att
skapa ett samhälle som av princip, kategoriskt och
i varje fall avvisar en ung människas hänvisning till
sitt samvete som ni gav er in i politiken?
Herr talman! Jag yrkar bifall till
utbildningsutskottets betänkande 16 utom
beträffande samvetsklausulen där jag yrkar bifall
till reservation 5.