Herr talman! När vi diskuterar samvetsklausulen är
det, Marianne Jönsson, inte en formell fråga, utan
det är en viktig kvinnofråga. Det är också en viktig
principiell fråga: Är patienten till för personalen
eller är personalen till för patienten? Det är nu, och
inte om en månad, som riksdagen kan ge ett klart
besked i denna principiellt viktiga fråga.
Marianne Jönsson har rätt i att det är ovanligt att
riksdagen under en pågående utredning fattar
beslut i sakfrågan. Men detta är en
okynnesutredning, Marianne Jönsson. Det är en
utredning vars tillkomst i mycket har styrts av
grupper som inte är beredda att stå upp för
kvinnans rätt att själv avgöra om hon vill ha abort.
Det är en eftergift åt de krafter som vill dela upp
personalen inom gynekologin i en grupp som
arbetar med aborter och en annan grupp som inte
gör det. Det vore en djupt olycklig utveckling, och
det är därför som utskottet har reagerat så starkt.
Jag är uppriktigt förvånad över att Marianne
Jönsson som representant för centerkvinnorna inte
här och nu kan deklarera vad hon har för
uppfattning i sakfrågan. Marianne Jönsson säger
att detta är en fråga om artighet gentemot
regeringen. Jag tycker, Marianne Jönsson, att vi
kvinnor i riksdagen har större anledning att vara
artiga mot de abortsökande kvinnorna än att visa
artighet mot regeringen.
Om Marianne Jönsson menade allvar med att det
är studenternas rättssäkerhetsfrågor som är viktiga,
då skulle Marianne Jönsson ha biträtt det
socialdemokratiska förslaget om en generell
översyn av rättssäkerhetsfrågorna i samband med
de förändringar som gjorts i systemet. Då hade hon
varit mer upprörd och mer orolig över det kaos som
råder på antagningsområdet. Marianne Jönsson har
liksom regeringen lagt sig för abortmotståndarna
och kristdemokraterna. Heder dock åt de
folkpartistiska kvinnor som har vågat motionerat i
den här frågan och som inte skrapar med fötterna
och visar artighet mot en regering som är fel ute.