Herr talman! Den svenska högskoleverksamheten
brottas fortfarande med en del grundläggande
problem. Ett av de problem som har förvärrats
under senare tid är den sociala snedrekryteringen
till högre utbildning. Den utvecklingstendens som
vi har sett på det här området borde, tycker jag,
leda till en ökad oro bland ansvariga politiker.
Också de som traditionellt inte tar del av
högskoleutbildning borde, i ett demokratiskt
perspektiv, med alla medel bringas möjlighet att ta
del av den. De är ju på olika sätt med och bestrider
de olika kostnader som högskoleverksamheten
innebär.
Det andra är att vi vet att ungdomskullarna minskar
kraftigt framöver. Vi vet att vi behöver ha en stor
rekryteringskvot när det gäller den högre
utbildningen. Då måste den sociala
snedrekryteringen brytas.
Det tredje, som berör den demokratiska aspekten,
är att alla säger att vi mer och mer går in i ett
komplicerat samhälle. Ja, det gör vi på vissa plan.
Det blir ett tekniskt mer komplicerat samhälle. Det
kan hända att det också blir ett kulturellt mera
komplicerat samhälle. Vi vet att redan i dag är de
som är tongivande i samhällsdebatten många
gånger högskoleutbildade. Skall de kunna ta del av
den erfarenhet som finns hos de lägre
socialgrupperna och skall högskolan själv få del av
de erfarenheterna, som ju borde vara befruktande
för högskolan, måste den sociala snedrekryteringen
brytas.
Jag tror inte att det egentligen finns något parti som
öppet vågar säga att man är för en ökad social
snedrekrytering. Trots detta saknar vi i
Vänsterpartiet ett rejält grepp över problematiken
att fylla högskoleutbildningsplatserna framöver.
Det fjärde problemet -- som jag tror det är lättare
att komma till rätta med -- är den
utvecklingstendens som vi sett på senare tid, att
folkhögskoleutbildning och arbetslivserfarenhet
inte tillmäts de kvaliteter som de kan ha när det
gäller studier vid högskola.
Nu skall tydligen detta ses över. Men det finns
anledning, herr talman, att från talarstolen betona
att det finns em stark politisk majoritet för att
folkhögskoleutbildning skall vara meriterande för
högskoleutbildning. Annars vore det att sätta
folkhögskoleelever på undantag när det gäller
möjligheterna att studera vid högskola. Det vore
att så att säga indirekt bidra till en ökad social
snedrekrytering. Därför hänger dessa två problem
ihop.
En fråga som måste belysas framöver är alla de
förändringar som nu har skett inom
högskoleväsendet, på gott och ont. Högskolorna
har fått ett större eget ansvar över bl.a.
antagningen, och mycket mera. Vi har också sett en
ökad privatisering på högskolans område. Det har
bildats stiftelser av tidigare statliga högskolor. Vi i
Vänsterpartiet är inte anhängare av ökad
privatisering, av att låta tidigare allmänneliga
högskolor övergå till stiftelser så att de inte fullt ut
omfattas av högskolelagen.
Vi måste trots detta värna den rättssäkerhet som
ändå måste råda, alldenstund högskolorna också
finansieras via allmänneliga medel. Det handlar
alltså om studenternas rättssäkerhet. Det handlar
om studentinflytandet. Det är viktigt att riksdagen
noga följer upp det här framöver för att kunna slå
till bromsarna, om vi ser att vi betalar ut medel till
en verksamhet som inte överensstämmer med den
studentdemokratiska tradition som vi vill slå vakt
om.
Det femte problemet ligger kanske mer här i
riksdagen, i riksdagens majoritet, än ute på
högskolorna. Det handlar om användningen av
löntagarfondsmedlen, vilket vi i Vänsterpartiet tar
upp i vår meningsyttring. Det har också bäring på
demokratiaspekten som jag inledde med att säga.
Dessa pengar har ju haft olika tänkta
användningsområden, vilket man skall ha klart för
sig. Från början tänkte man använda dem för att
öka den ekonomiska demokratin i samhället. Det
var grundidén. Senare antogs idéer som att pengarna
skulle kunna främja bl.a. regional utveckling.
Ännu litet senare betraktades pengarna som
möjliga likvida medel för att bestrida
pensionskostnader.
Nu har riksdagsmajoriteten, mot
Socialdemokraternas och Vänsterpartiets vilja,
beslutat att löntagarfonderna skall utskiftas. Vi i
Vänsterpartiet har sagt att det är fel att göra så, och
att pengarna borde användas till pensioner.
Men det som värre är, herr talman, är att när dessa
pengar utskiftas, utskiftas de på ett sådant sätt att
det inte längre finns någon egentlig demokratisk
insyn i hur de används. De skall ju skiftas ut till de
nya stiftelserna. Användningen av medlen inom
dessa stiftelser kommer inte ens till prövning vid de
regulära besluten om anslagsperioder för
forskningspolitiken. Detta är ett stort demokratiskt
underskott när det gäller besluten om
löntagarfondspengarna.
Slutligen vill jag ta upp samvetsklausulen i
högskoleförordningen. Jag är mycket glad över att
vi kan få en majoritet som säger nej till en sådan
klausul i högskoleförordningen. Precis som den f.d.
ledamoten Margó Ingvardsson påpekade, som är
närvarande i kammaren nu, har ju inte riksdagen
bett att få denna fråga utredd. Riksdagen har därför
full möjlighet och är dessutom skyldig, som jag ser
det, att säga vad riksdagen tycker om detta. Detta
är ju ett påfund. Minoriteten kan därför i det här
fallet inte säga att det pågår en utredning och påstå
att riksdagen inte skall lägga sig i det. Det är ju
riksdagens skyldighet att säga vad riksdagen tycker
om detta. Riksdagen är ju ansvarig för kvaliten
inom högskoleutbildningar, och det gäller inte bara
vårdutbildningar. Det gäller all den utbildning som
vi här i riksdagen beslutat skall bedrivas på de olika
högskolorna.
Om man börjar röra till det med samvetsklausuler
hamnar vi till slut i en ohållbar situation, även ur
riksdagens perspektiv sett. Låt oss ta
lärarutbildningen som exempel. Vi säger ju att det
är viktigt att lärarna kan undervisa om det folkmord
som skedde under andra världskriget gentemot de
olika judiska befolkningarna. Men om vi tänker oss
att någon historierevisionist säger att han vägrar att
lära sig något om detta därför att det är lögn, eller
att han t.o.m. vägrar att undervisa om det, inser vi
vart det kan bära hän.
Herr talman! Jag står bakom hela Vänsterpartiets
meningsyttring som är fogat till detta betänkande,
men med hänsyn till kammarens arbetsbelastning
nöjer jag mig med att yrka bifall till mom. 7 och
mom. 19.