Herr talman! Tuve Skånberg säger att varje
åberopande av samvetsskäl förhindras av
skrivningen i majoritetstexten. Det är inte sant.
Tuve Skånberg får gärna åberopa sitt samvete. Alla
människor får gärna åberopa sitt samvetet. Men då
måste man ta konsekvenserna av det. Självfallet
måste jag ta konsekvenserna om mitt samvete
förbjuder mig att göra vissa saker. Då får jag avstå
från att göra de sakerna. Jag har all respekt i
världen för det.
Detta är lätt. Jag måste inte bli barnmorska. Ingen
tvingar mig till det. Jag kan bli sjuksköterska. Jag
kan utbilda mig till och jobba som sjuksköterska
utan att komma i närheten av min samvetsnöd.
Men jag får inte låta andra människor lida för att
jag har samvetsnöd. Det strider mot min kristna
etik. Det Tuve Skånberg säger gör att jag uppfattar
honom som en samvetsanarkist. Tänk om alla
människor skulle göra så. Det skulle bli fullständig
anarki! Alltid kan man åberopa sitt samvete. Det
blir ingen ordning och reda på något. Det samhället
vill jag inte leva i.
Tuve Skånbergs samvete dömer andra. Mitt
samvete är inriktat på att tjäna mina
medmänniskor. Det är därför det står i Ny
demokratis logo: Personlig frihet, hänsyn till
varandra. Detta är rakt i linje med vår
grundläggande ideologi.
Tuve Skånberg vill fullständigt omyndigförklara
utredningsmannen. Det är nästan oförskämt att
säga till en hovrättslagman att det faktum att
riksdagen tar ställning innebär att han inte vågar
utreda frågan sakligt. Om jag vore Aspelin skulle
jag känna mig kränkt och tycka att det var
oförskämt.
Vi vet att detta bara är ett första steg. Det finns ett
scenario framåt för samvetsanarkisterna. Därför
vill jag vända på frågan: När anser Tuve Skånbeg
att man inte får åberopa samvetsskäl? Min sista
fråga är: Anser Tuve Skånberg att det är okej att
med hänvisning till sitt samvete mobba kvinnliga
präster?