Herr talman! Låt mig börja med att välkomna da-
gens beslut. Det är ett viktigt steg framåt för barnets
bästa. Och det måste alltid vara detta, vilket både
propositionen och utskottet framhåller, som styr frå-
gor om vårdnad, boende och umgänge.
Som Dagens Nyheter skrev i en ledare i förrgår är
det föräldrarna - den ene eller båda - som bestämmer
om en familjs upplösning. Barnet kan ofta inte hävda
sin rätt, om den skulle gå på tvärs med föräldrarnas
vilja. Därför kan barnets rätt, när föräldrar inte kan
komma överens och samhället måste ta ställning för
barnets skull, göra ont för den ene eller för båda av
föräldrarna. Ändå kan det fortfarande handla om
barnets rätt, eller just då vara precis barnets rätt.
Jag tror ingen här blundar inför att det kan finnas
mycket elände i en parrelation. Då gäller det att på
olika sätt stötta de inblandade - inte minst för barnens
skull. I bästa fall kan det förhindra att förhållandet
utvecklas dit där separation är den enda utvägen.
Det förekommer också våld i parrelationer, inte
minst när något börjar gå snett. Kanske beror det på
att så starka känslor ofta är invävda i en parrelation.
När det gäller fysiskt och sexuellt våld, vilket allra
oftast drabbar kvinnan i relationen, måste samhället
vara tydligt och beslutsamt i sin reaktion - också, och
inte minst, för barnens bästa.
Emotionellt våld, känslokyla eller isande tystnad
kan lämna minst lika svåra sår, både hos partnern och
hos barnen. Här är det inte lika självklart att kvinnor
drabbas till lika dominerande del. Här är av naturliga
skäl samhällets möjligheter att reagera mycket mer
begränsade. Resultatet kan dock lika ofta vara att
parrelationen spricker.
Att bryta upp en relation är sällan smärtfritt. Det
är något som går sönder. Sällan är man som människa
mer sårbar och sårad än då. Det gäller kvinna som
man. Det är knappast att förvänta att alla ställningsta-
ganden eller reaktioner skall vara rationella eller
objektiva, inte minst gentemot den andre partnern.
Därför är bilden av situationen, bilden av de egna
motiven och partnerns, inte densamma som partnerns,
utan att vare sig den ene eller den andre har vare sig
fel eller rätt. Detta gäller naturligtvis också i många
fall där föräldrarna tillsammans klarar av att sköta
brytningen på ett sätt som tar hänsyn till barnets bästa.
Verkligheten är således inte alltid så vacker som
vi skulle önska. Därför måste barnets bästa stå i sam-
hällets fokus, inte rättvisa gentemot föräldrar. Men
eftersom ett barn har rätt till både pappa och mamma
måste samhällets grundregel och presumtion vara
gemensam vårdnad, och där detta inte är lämpligt för
barnets bästa att ta särskild ställning då. Det kan inte
vara tvärtom, när man skall reglera hur det normalt
sett skall vara.
För barnet och dess rätt till både pappa och mam-
ma är det naturligtvis ointressant om pappa och
mamma varit gifta, samboende eller aldrig levt till-
sammans. Nej, det är inte ens intressant vem som gått
upp på natten när barnet gråter, vem som sköter dis-
ken eller vem som hämtar på dagis - hur mycket
synpunkter vi än kan ha på det från jämställdhetssyn-
punkt.
Detta kan givetvis ha sin betydelse för relationen
mellan pappa och mamma och i sin tur för barnets
välbefinnande. Men för barnets rätt har det ingen
betydelse. Det är ingen belöning åt en skitstövel - det
är barnets rätt! Därför bör naturligtvis regeln alltid
vara gemensam vårdnad, så snart frågan om faderskap
är fastställd. Här återstår det flera steg för majoriteten
att ta - för barnens skull. Och de stegen lär dröja - det
står klart när man lyssnar till Inger Segelström i da-
gens debatt.
Herr talman! Vänsterpartiet följer i sin partimotion
upp den försåtliga retorik som bl.a. ROKS försökt
använda för att få regeringen att inte lägga fram det
här lagförslaget. Förstår man den fulla innebörden av
detta? Inser man signalen som ges? I ett sådant
könsperspektiv gör sig en mycket stor del av pappor-
na skyldiga till fysiskt och sexuellt våld, vilket gör
dem olämpliga att dela vårdnaden - här tvekar man
inte att komma med svepande uttalanden. Umgänges-
sabotage mot separerade pappor är däremot något
som bara "sägs" utövas.
Det vore mig fjärran att förneka eller förtiga det
fysiska eller sexuella våld som drabbar kvinnor och
barn, inte minst inom familjen. I min motion med
anledning av kvinnofridspropositionen föreslår jag
ytterligare stöd till drabbade kvinnor. Men det är inte
hela verkligheten. Det finns fler sätt på vilka männi-
skor beter sig oacceptabelt mot varandra, och det
drabbar ibland faktiskt också män. Ett jämställdhet-
sperspektiv leder därför rimligtvis inte till att samhäl-
let alltid tar ställning eller konstruerar lagstiftningen
till kvinnans fördel. Det är i varje fall inte givet för
barnets bästa.
Herr talman! Även om jag delar uppfattningen att
lagstiftningen inte skall styras av jämställdhetsskäl
utan av barnets bästa, finner jag det inte orimligt att
titta på hur lagstiftning och tillämpning fungerar ock-
så i ett sådant perspektiv. Där det inte sker till barnets
nackdel kan det vara bra för såväl mamma som pappa.
Lika litet som någon annanstans i samhället tror
jag att jämställdhet här betyder exakt lika fördelning.
Men att vi i dag har så många fler manliga professorer
än kvinnliga är nog enligt de flesta bedömare ett ut-
slag av det gamla manssamhällets kvardröjande vär-
deringar och mekanismer. På samma sätt är det knap-
past en tillfällighet att män i så många färre fall
tilldöms vårdnad i vårdnadstvister - när de över hu-
vud taget finner det lönt att utmana gängse föreställ-
ningar om mammans företräde.
I så känsliga frågor, som har att göra med samlev-
nad och separation, måste de inblandade ges största
möjliga trygghet och tilltro till dem som skall hjälpa
dem igenom processen. I många sammanhang anses
det i dag vara en självklar rättighet - jag anser det -
för kvinnor att ha tillgång till kvinnliga samhällsföre-
trädare i utsatta situationer. I dag anses det inte heller
orimligt att en kvinna begär det. I de sammanhang där
familje- och vårdnadsfrågor hanteras råder det en
kvinnlig värld. Många män uppfattar sig som slagna
på förhand i den situationen och avstår ibland t.o.m.
från att köra ett förlorat race.
Hade det varit kvinnor som befunnit sig i ett så-
dant underläge i vårdnadstvister skulle utskottet med
stor sannolikhet inte ha gått förbi dessa frågor med
lika allmänna skrivningar i mom. 13. Så långt har vi
ändå kommit i kampen för jämställdhet, även om det
är långt kvar. Och hade kvinnor i en så utsatt situation
som separation och vårdnadsproblem varit tvungna att
möta en så dominerande enkönad manlig miljö skulle
vi ha krävt krafttag. Det gör inte utskottet i mom. 4.
De män det rör finner det inte mödan värt att
väcka löje eller besvär med att begära också en man-
lig samtalsledare när sådan inte finns. Att vi har långt
kvar tills dess att samhället också ser brister i jäm-
ställdhet för män visar utskottet tydligt när det i sina
skrivningar lämnar folkparti- och miljöpartimotioner i
dessa avseenden utan större intresse. Precis som hit-
tills när det gäller kvinnor är det inte illvilja utan brist
på insikt.
Herr talman! I fråga om vårdnad skall barnets
bästa stå i fokus. Utskottets förslag är viktiga om än
inte tillräckliga. Vänsterpartiets könsmaktsperspektiv
är kanske i god tro. Men vad är det för signaler som
samhället skulle sända ut till pappor, mammor och
barn med detta perspektiv? Det finns goda skäl att
uppmana många pappor att ta ett större ansvar för
barn, familj och hem än vad de gör i dag och för sam-
hället att underlätta och understödja detta. Men med
detta könsmaktsperspektiv ligger det faktiskt inte så
långt bort att fråga sig om samhället över huvud taget
kan ta på sig att medverka till att män i så stor ut-
sträckning lämnas ensamma med barn och kvinnor.
Herr talman! Jag sade tidigare efter att ha lyssnat
på Inger Segelström att det här nog är vad regeringen
orkar med, trots att hon hänvisar till en stegvis refor-
mering. I varje inlägg i dag har hon med skärpa visat
vilken världsbild hon egentligen företräder. Jag har
noterat följande uttryck:
Om man är en bra och ansvarsfull pappa. Visst -
är alla mammor det?
Om alla pappor tar ett större ansvar. Visst - gäller
det bara dem?
Grunden är att män inte skall misshandla kvinnor.
Självklart - vad gäller för kvinnor som misshandlar?
Det skall bli möjligt att stoppa de farliga pappor-
na. Självklart - och farliga mammor, då?
Jag känner oro inför varje kvinna som blir miss-
handlad. Jag med - också för varje man.
Jag hoppas vi får fler män som deltar i vardagsli-
vet. Tänk vad bra det vore - gör alla kvinnor det?
Jag hoppas papporna ville ställa upp mer. Visst.
Inger Segelström säger att hon delar Vänsterns
världsbild, och det står helt klart. Men finns det något
mer i den världsbilden? Är det bara männen som
förbryter sig och som försummar? Inte en gång har
Inger Segelström ansett det befogat att uttala sig om
de män - och de finns - som också råkar illa ut i par-
relationer, vårdnadstvister och umgängessabotage och
som går under. De finns inte i hennes världsbild. Hon
delar egentligen den skräckbild som i vintras, med
ekonomiskt stöd från regeringen, spreds av de mest
uttalade motståndarna till dagens beslut. Där verkar
kraften ha tagit slut.
Jag tror inte Yvonne Ruwaidas världsbild saknar
något av det som har framgått i den här debatten. Men
den innehåller mycket mer. Jag delar hennes världs-
bild.
Herr talman! Jag avstår för tids vinnande från att
yrka bifall till motionsyrkandena under mom. 4 och
13 och nöjer mig med att yrka bifall till reservationer-
na 21 och 38.