Herr talman! Granskningsbetänkandet, som jag håller i händerna, är ett arbete som kostat många miljoner av skattebetalarnas pengar. Då måste man fundera på om det är värt pengarna. Jag skulle vilja säga att det här är väldigt mycket värt. Det handlar om själva legitimiteten för hur regeringsmakten utövas och hur riksdagen sköter sin roll att kontrollera regeringens arbete. I en tid när den liberala demokratin är ifrågasatt är det väldigt viktigt att den granskningen fungerar väldigt väl, så att den inte kan ifrågasättas.
Konstitutionsutskottets största granskning i år hör till de största som någonsin gjorts, nämligen granskningen av Transportstyrelsens outsourcing av it-drift. När skandalen briserade förra sommaren inledde KU omedelbart sin granskning, och den har således pågått nästan hela riksdagsåret.
Själva skandalen är egentligen ganska enkel. En statlig myndighet grundad 2009 har haft en bristande säkerhetskultur och bristande insikter om vilken information med bäring på rikets säkerhet som man sitter på. En generaldirektör har med berått mod fattat beslut om att bryta mot lagen - egentligen någonting väldigt oerhört. Men det är inte KU:s roll att granska själva skandalen. Det är nödvändigt för oss att veta om vad som har hänt för att förstå vår roll, nämligen att granska vilken roll den tidigare regeringen och den nuvarande regeringen har haft i förhistorien till den här skandalen och hanteringen av den.
Björn von Sydow pratade tidigare om det som vi efter 1989 trodde var den eviga freden. Den liberala demokratin gick till synes segrande fram över världen. För varje år blev fler och fler länder demokratiska, och det kändes väldigt stabilt i de gamla demokratiska länderna. Den här känslan ledde till en förslappning av säkerhetsmedvetandet runt om i olika institutioner i samhället. Jag tror att det är viktigt att ha den historiska kontexten för att förstå hur den slapphet med informationssäkerhet som har funnits kunnat uppstå.
Det fanns dock varningssignaler. Till exempel påpekade 2007 och 2011 Riksrevisionen bristerna i säkerhetskulturen i myndigheterna. Man måste ändå säga att den dåvarande regeringen inte tog de signalerna på tillräckligt allvar. Till bristen på säkerhetskultur bidrog också oklara ansvarsförhållanden i den tidigare regeringen. Det är klart att det här har spelat en roll i förhistorien till att en sådan här skandal har kunnat inträffa.
I utredningen av det här har vi också kunnat konstatera att det tidigare statsrådet Anna-Karin Hatts redovisning för KU har skapat förvirring och försvårat KU:s arbete. Det är väldigt allvarligt och kan inte accepteras av konstitutionsutskottet.
Den nuvarande regeringen har haft ansvar för hanteringen av skandalen. Vi har kunnat konstatera att berörda myndigheter, till exempel Säpo och försvaret, inte har krävt eller förväntat sig några åtgärder från regeringen för att begränsa skadorna av det inträffade. De här organisationerna har också själva vidtagit kraftfulla åtgärder för att begränsa skadorna. Däremot har vi kunnat konstatera en väldigt bekymmersam brist i hur informationsspridningen mellan departementen och från de olika departementen till Statsrådsberedningen har skett. I det här fallet har vi inte kunnat konstatera att det har orsakat några skador. Det vet vi som sagt ingenting om. Som Andreas Norlén pratar om ska man inte ägna sig åt kontrafaktisk historieskrivning, eller som min farfar sa: Om om vore sköt bonn haren med en högaffel. Det är svårt att spekulera runt sådant. Men man kan konstatera att det här hade kunnat ha allvarliga effekter i ett annat fall, och det är allvarligt nog.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Gransknings-betänkande Vissa frågor rörande Transportstyrelsens outsourcing m.m. (kapitel 5)
Här bär Anders Ygeman och Anna Johansson ansvar för hanteringen på sina respektive departement. Däremot har vi kunnat konstatera att Peter Hultqvist har hanterat det här på ett rimligt sätt. Det gör också att det misstroendevotum som riktades mot honom från Moderaterna och Kristdemokraterna i efterhand ter sig som lite övermaga.
Vi kan också konstatera att vi inte har kunnat se några egentliga brister i själva rutinerna gällande informationen. Däremot har tillämpningen av rutinerna brustit. Då är det så att den ytterst ansvarige, statsministern, bär ansvar för det, även om han inte själv varit inblandad eller fått information. Systemet fungerar så att statsministern bär det yttersta ansvaret.
Sammanfattningsvis, i några punkter:
En upprörande skandal har skett i en myndighet.
Under en lång tid har det varit bristande säkerhetskultur i statliga myndigheter, och den tidigare regeringen vidtog för lite åtgärder.
Anna-Karin Hatts agerande har försvårat KU:s arbete och skapat förvirring.
Den nuvarande regeringen har haft bristande intern kommunikation, och Anders Ygeman och Anna Johansson har ansvaret för detta. De rutiner som finns har inte tillämpats på riktigt sätt, och då fungerar systemet så att statsministern ytterst bär ansvar för detta.
(Applåder)