STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Gransknings-betänkande Vissa frågor om reger-ingens ansvar för för-valtningen (kapitel 3)
Herr talman! KU:s granskning ska alltid riktas mot statsråd. Det har vi sagt flera gånger nu. Men under granskningen har vi många gånger hamnat i diskussioner om statssekreterarna och deras roll. Även om vi inte ska lägga riktigt allt ansvar på statssekreterarna är de i alla fall statsrådens närmaste medarbetare. I många ärenden har vi diskuterat om vi ska skriva "statssekreteraren" eller om vi till och med ska namnge statssekreteraren i fråga. I några fall har vi också gjort det.
Statssekreteraren ska bidra till statsrådets framgångar och gör ofta det. Men granskningen har visat att statssekreterarna i några fall också har bidragit till statsrådens misslyckanden. Där är det lätt att se att ett mer handfast och framåt agerande från statssekreterarna hade kunnat rädda statsråden från att hamna i de predikament som de har hamnat i.
En statssekreterare ska vara administrativt skicklig, en bra budgetförhandlare - det gäller inte minst den interna budgeten - och en väldigt bra dialogpartner i den så kallade myndighetsdialogen. Det är tre viktiga uppgifter för en statssekreterare.
Om jag ska uttrycka mig drastiskt kan det beskrivas som att om statsrådet ska vara de vackra möblerna i rummet ska statssekreteraren vara tapeten. Om det inte finns någon tapet ska man alltså upptäcka att det inte finns någon tapet, men om den finns ska man inte tänka på den. Det är en bra statssekreterare.
Statssekreterarens främsta uppgift är att våga stå för att vara det som på engelska kallas the early warning system, det vill säga att ligga lite före, att höra, känna och prata med medarbetare och att dessutom våga gå till statsrådet och meddela om det håller på att gå över styr.
Jag hade förmånen att vara expeditionschef åt Anna Lindh. En gång när vi småpratade om annat berättade hon att hon två gånger under sin politiska karriär hade känt att det fanns risk för avgång - det var några år innan hon mördades. Den ena gången handlade det om tunneln under Hallandsåsen, och den andra gången handlade det om den så kallade Sydafrikaaffären. Vad gjorde hon då som statsråd? Jo, hon insåg att det gällde att handla snabbt. Hon tog initiativet och kommandot över utvecklingen och slapp åtminstone att behöva avgå.
För ett statsråd gäller det helt enkelt att ha en statssekreterare omkring sig som gör det möjligt att skörda politiska framgångar. Emma Lennartsson, Ann Linde, Erik Bromander och Annika Söder har alla det gemensamt att de hade kunnat göra livet mycket lättare för sina statsråd. De hade kunnat se till att statsråden inte skulle hamna i den situation som de nu hamnat i. Det innebär att valet av statssekreterare blir en grannlaga uppgift. Jag kommer att återkomma till det.
När det gäller till exempel ärendet om KI som vill etablera en filial i Hongkong har man uttryckligen bett departementet om vägledning och därtill även uppmanad av Riksrevisionen att göra så. Man har påmint flera gånger, men det är väl inte riktigt statsrådets fel att det inte händer någonting. Men det är hennes ansvar att det inte blir gjort. Ansvaret ligger naturligtvis hos den statssekreterare som skulle ha hållit ordning på ärendediariet. Statssekreteraren borde ha påpekat att ärendet är oavslutat och att man borde göra någonting. Enklare än så kan det nog inte uttryckas.
Det finns ett talesätt om att fan ska vara teaterdirektör. Ett statsråd som inte väljer en skicklig statssekreterare skulle kunna säga att fan ska vara statsråd, om man på departementet inte har en administration som fungerar.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Gransknings-betänkande Vissa frågor om reger-ingens ansvar för för-valtningen (kapitel 3)
Alla tackar alla. Så gjorde vi på det dagis där jag var en trägen hämtare och lämnare. Där skulle alla tacka alla vid den här tiden på året. Ett halvår senare skulle alla tacka alla och alla skulle bli lucia. Men jag vill också tacka alla för tiden i KU. Även om jag inte blev lucia har det varit en fantastisk tid.
Jag satt som student på åhörarläktaren och lyssnade på dechargedebatten - det var inte så många som satt på läktaren, kan jag meddela. Sedan har jag undervisat och examinerat i offentlig rätt och statsrätt. Jag har diskuterat KU:s roll på seminarier. Jag har till och med varit på seminarium i Greifswald och träffat tyska statsrättsstudenter. De litade inte riktigt på att det svenska systemet skulle fungera, för de trodde att det skulle bli partipolitiskt käbbel. Jag tycker att vi har visat att det har funkat.
Sedan har jag varit utfrågad av KU ett antal gånger. Det kan jag tala om för er att det är påfrestande. Man kan fundera på det någon gång. Det är inte så lätt att ha 17 taggade personer mot sig som också nuförtiden skickar lappar i form av mess och får stöd, medan det stackars statsrådet sitter ensam med en skräckslagen expeditionschef bredvid sig.
När vi utfrågade statsministern tänkte jag på att han, stackaren, får sitta långt ned och vi andra sitter högt upp. Jag fick också sitta lägre och alla tittade ned på mig. Jag tycker att det kunde vara en reform att tänka på, att nivån ska vara jämnare. Det är ett medskick.
Men det var i alla fall en väldigt bra upplevelse som gjorde att jag fick respekt för hela systemet. Som ledamot av KU har jag fått vara med om att utforma ett betänkande och därmed göra min sista gärning här. Cirkeln är sluten och för det vill jag tacka, herr talman.
(Applåder)