Herr talman! Jag sa i mitt inledningsanförande att det är glädjande att KU finner nästan helt gemensam grund i årets granskning. Så är det naturligtvis.
När det gäller det ämne vi nu ska diskutera, regeringens förhållande till riksdagen, är vi faktiskt helt eniga. Eftersom föregående talare redan har sagt mycket om det vi nu ska tala om får jag be utskottet och dem som lyssnar om ursäkt för en del upprepningar. Men så blir det, såklart, när vi till stor del är eniga i ett betänkande. Då finns ändå mycket klokt som tål att upprepas.
Jag börjar med, likt Annicka Engblom, att tala om regeringens förhållningssätt till interpellationsinstrumentet. För er som lyssnar och som inte är ledamöter kan det vara värt att känna till att en interpellation är en fråga som en riksdagsledamot kan ställa till ett statsråd eller en minister. Ministern har sedan en viss tid på sig att besvara en interpellation.
KU har i en tidigare granskning yttrat att interpellationer till statsråd är en viktig del av riksdagens kontrollmakt. Det är därvid viktigt att svarstiderna också respekteras så att frågeinstituten kan ha avsedd verkan enligt lag och författning.
KU har konstaterat att svarstiden för interpellationer, trots upprepade påpekanden från utskottet genom åren, åsidosatts i en alltför stor del av fallen. Det är naturligtvis inte bra. I år yttrar KU att det är viktigt att det är det statsråd vars område berörs av interpellationen som också ska besvara den. Ett statsråd bör endast undantagsvis och om synnerliga skäl föreligger kunna avstå från att besvara en interpellation. Den tid som har förflutit sedan en tidigare interpellation besvarats och om det sedan dess tillkommit ytterligare omständigheter av betydelse i sammanhanget är exempel på sådana förhållanden som enligt utskottet måste beaktas vid bedömningen av om synnerliga skäl ska anses föreligga för att avstå från att på nytt besvara en interpellation.
KU konstaterar vidare att ett statsråd inte kan avstå från att besvara en interpellation endast på den grunden att en liknande eller likalydande interpellation redan har ställts och besvarats vid ett tidigare tillfälle.
KU har även behandlat frågan om hur regeringen arbetar med tillkännagivanden, det vill säga hur regeringen behandlar en avsiktsförklaring från riksdagen.
Grunden är att regeringen alltid ska tillgodose ett tillkännagivande. Jag kommer inte att fördjupa mig i alla ärenden, men ett av särskilt intresse är Utrikesdepartementets hantering av ett tillkännagivande om ökat valdeltagande bland utlandssvenskar. Min kollega Fredrik Eriksson kommer att tala mer om UD i ett anförande längre fram, men i nu aktuellt fall har det gått till på följande vis.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Gransknings-betänkande Vissa frågor om reger-ingens förhållande till riksdagen (kapitel 1)
Riksdagen har gjort ett tillkännagivande till regeringen om åtgärder för att öka valdeltagandet bland utlandssvenskar. Grunden till tillkännagivandet var ett betänkande från just KU. UD har sedan i en instruktion till utlandsmyndigheterna skrivit: Konstitutionsutskottet har i betänkande föreslagit ett tillkännagivande om åtgärder för att öka valdeltagandet bland utlandssvenskar.
Men nu är det så att KU inte har rekommenderat detta, utan det är fråga om ett beslut fattat av Sveriges riksdag. Det borde rimligen också ha framkommit av UD:s instruktion. Som vi kommer att höra längre fram är detta inte enda gången som UD inte har hanterat information korrekt. Jag tycker att det är anmärkningsvärt.
Herr talman! Slutligen vill jag nämna några ord om EU. KU får i år anledning att påminna om att det är viktigt att regeringen förankrar sina ställningstaganden hos riksdagen i enlighet med regeringsformen, vari det stadgas att regeringen fortlöpande ska informera riksdagen och samråda med organ som utses av riksdagen om vad som sker inom ramen för samarbetet i Europeiska unionen.
Detta har varit aktuellt bland annat när Ann Linde agerade inför och vid rådet för allmänna frågor den 16 maj 2017 i frågan om en dialog med Polen. Statsrådet hade lämnat uppgifter om att ministerrådet endast skulle informeras av kommissionen rörande Polen och var därför av uppfattningen att ett samråd med EU-nämnden inte behövdes. Därmed inhämtades i det här fallet aldrig något mandat från EU-nämnden för eventuella svenska ståndpunkter på ministerrådet. Nu blev det i stället en diskussionspunkt där statsrådet själv var drivande. KU har därför mot denna bakgrund framhållit att statsrådet varit oförhindrad att samråda med EU-nämnden antingen vid sammanträdet den 12 maj eller på statsrådets begäran vid ett senare telefonmöte.
Herr talman! Det är viktigt att regeringsföreträdarna inte rundar riksdagens företrädare utan förankrar sina ståndpunkter enligt de regler som vi gemensamt tagit fram. EU är överstatligt nog som det är; att då inte använda de verktyg som trots allt finns för att förankra vårt arbete med Bryssel ger oss ännu sämre förutsättningar att faktiskt påverka.
Min uppfattning är såklart att Sverige bör lämna EU, men tills vi har gjort det borde regeringen åtminstone klara av att informera riksdagen om vad man ämnar hitta på i förhandlingarna med detta överstatliga organ.