Herr talman! Det är inte utan att det börjar kännas att vi nu har suttit i kammaren ett antal timmar. Jag tror i varje fall att jag är på rätt ärende. Det handlar om Vissa frågor om regeringens ansvar för förvaltningen.
Under denna rubrik kommer jag att uppehålla mig enbart vid ett ärende. Föga förvånande för kammaren är det granskningen som rör huruvida regeringen har lagt sig i Försäkringskassans tillämpning av lagstiftningen om assistansersättning, LSS, på ett otillbörligt sätt. Det gör jag trots att detta tagits upp föredömligt också av föregående talare.
Under det senaste året såg vi plötsligt hur enskilda och deras familjer, som för att kunna föra ett drägligt liv hade assistanshjälp, plötsligt såg sin assistans bli indragen. Många är de berättelser jag fått ta del av. Det har säkert många av oss fått göra. De gjorde mig alldeles matt över hur vi som välfärdssamhälle, som ska präglas av tanken om allas lika rättigheter och möjligheter, svek dem som behöver oss allra mest.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Gransknings-betänkande Vissa frågor om reger-ingens ansvar för för-valtningen (kapitel 3)
Vad varje normalt funtad människa skulle betrakta som livsviktiga insatser, som hjälp med mat, hygien och möjlighet till delaktighet i samhället, ansågs plötsligt inte längre vara en samhällelig angelägenhet utan något familjerna oftast fick lösa bäst de kunde.
I regleringsbrevet för 2016 där regeringen preciserade sin styrning av myndigheten angavs att Försäkringskassan skulle bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen och att Försäkringskassan även skulle säkerställa en god kontroll för att motverka överutnyttjande. Det är väl just i den formuleringen som vi har en del av problematiken.
Formuleringen om att bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar blev också föremål för en häftig debatt. Den har av vissa tolkats som att Försäkringskassan fick i uppdrag att minska antalet timmar till enskilda i strid med gällande rätt. Även om det inte var regeringens avsikt, vilket vi inte heller har kunnat påvisa, går det ändå inte att utesluta att formuleringen öppnade för risken att felaktiga bedömningar gjordes i enskilda ärenden.
Enligt Regeringskansliet var uppdraget inte kopplat till tillämpningen av bestämmelser om rätten till assistansersättning, utan man tog sikte på att Försäkringskassan skulle kunna öka kontrollen av assistansersättning i syfte att förhindra och upptäcka felaktiga utbetalningar.
Försäkringskassan bedömde i sin årsredovisning för 2016 att målet för assistansersättningen delvis var uppfyllt bland annat på grund av att kvaliteten i handläggningen hade ökat och att kontrollerna hade förbättrats. I granskningen har det alltså inte framkommit att målet att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen har förutsatt åtgärder från Försäkringskassans sida som står i strid med lagstiftningen om assistansersättning, LSS.
Vi kan konstatera att regeringen i regleringsbreven för 2017 och 2018 tagit bort just formuleringarna om att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen. I stället anges att Försäkringskassan ska säkerställa en god kontroll för att motverka överutnyttjande och brottslighet med ett särskilt fokus på den ökande timutvecklingen.
Syftet med formuleringen är säkert att man vill tydliggöra kopplingen mellan timutvecklingen och vikten av att en god kontroll säkerställs. Utskottet kan därför från de synpunkter som utskottet har att beakta se fördelar med den nya formuleringen, och det är milt uttryckt. Det instämmer jag såklart fullt i.
Låt mig också vara väldigt tydlig med att den rättighetslagstiftning, LSS, som Liberalerna alltid har vurmat särskilt för kommer vi att fortsätta att bevaka och debattera. Fusk ska såklart alltid beivras. Men rätten till delaktighet och förutsättningarna för ett gott liv, oavsett funktionshinder eller ej, är okränkbara.