Herr talman! Som flera har varit inne på är det en av de största granskningar som KU har genomfört som vi debatterar just nu. Det är framför allt den mest omfattande under denna mandatperiod. Det handlar om Transportsstyrelsen. Det är flera anmälningar mot både den nya och den gamla regeringen, och det är ett omfattande material som vi i KU har fått ta del av.
Precis som jag sa i mitt inledningsanförande har det väldigt ofta känts som att läsa en pusseldeckare där man kämpar med att hitta tidslinjer, försöker få ihop vem det var och hur informationen borde ha transporterats vidare.
Transportsstyrelsen startade sin verksamhet den 1 januari 2009. Myndigheten ersatte gamla Järnvägsstyrelsen och Luftfartsstyrelsen och tog också över verksamhet från Sjöfartsverket och Vägverket. Det är en myndighet som skulle arbeta med normgivning, utöva tillsyn och ge tillstånd om järnväg, luftfart, sjötrafik och vägtrafik.
Det är viktigt för alla myndigheter att ständigt söka smartare och mer effektiva sätt att organisera sig. Frågan om outsourcing dök upp tidigt, redan i oktober 2011, i myndighetsdialog med Näringsdepartementet. Den 22 februari 2013 anges i årsredovisningen för 2012 att man planerar att kunna spara pengar genom outsourcing.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Gransknings-betänkande Vissa frågor rörande Transportstyrelsens outsourcing m.m. (kapitel 5)
Redan 2007, det vill säga innan myndigheten startar, kommer Riksrevisionen med sin rapport som pekar på eftersatt säkerhetsskyddsarbete i Myndighetssverige. Från 2012 har Säkerhetspolisen varje år i sin årsbok pekat på outsourcing av it-verksamhet. Man lyfter fram nästan identiska case i flera av årsböckerna som särskilt sårbara. Man ger ut handböcker och talar om hur myndigheterna ska göra.
Staffan Widlert, som var generaldirektör under denna tid, har berättat i vår utfrågning att han haft möte med bland annat Säpo där han fick information om vad som var skyddsvärt. Trots detta gjordes ingen säkerhetsskyddsanalys på Transportsstyrelsen under de första fem år som myndigheten fanns. Det skulle dröja till 2014 innan alla myndigheter fick uppgiften i regleringsbrev.
Så här i efterskott kan jag tycka att det inte borde behövas särskilda uppdrag för att myndigheter ska följa lagen. Regeringen borde kunna förvänta sig detta. Men när regeringen vid flera tillfällen av olika myndigheter, både Riksrevisionen och Säpo, får veta att det inte fungerar borde den ha stramat upp ansvarsförhållandena tidigare. Vi från KU beskriver att ansvaret för säkerhetsskyddsarbetet var otydligt.
Så till själva händelsen där den nya generaldirektören Maria Ågren skrev på för en outsourcing till ett bolag i annat land och sedan också den så kallade avvikelsen att man skulle bryta mot det som står i lagen. Det skulle ta en viss tid innan Säpo fick veta vad som hade hänt. Efteråt kan vi ändå se att en rad rutiner har kickat igång.
Det säkerhetshöjande arbetet drogs igång. Man bokade också möte med generaldirektören för att på djupet pränta in allvaret. Justitiedepartementet, Näringsdepartementet och Statsrådsberedningen fick information. Men informationsvägarna till infrastrukturministern och statsministern var bristande. Det pekar vi också på.
Jag kan inte, precis som flera övriga talare i debatten, låta bli att fundera lite på konsekvenserna. Även om det inte är vad vi har granskat är det ändå intressant och sådant som man som politiker funderar en hel del på.
Frågan om Transportstyrelsen har fått stora konsekvenser. En generaldirektör har fått lämna sitt uppdrag, så också två ministrar och en statssekreterare.
En tredje minister hotades av misstroendeförklaring men frias här av konstitutionsutskottet. Vi beskriver att Peter Hultqvists agerande var rimligt.
Däremot vet vi inte - det har vi heller inte granskat - om det som har hänt har skadat Sveriges säkerhet. Men jag tror att varje myndighet efter att denna katastrof eller detta haveri eller vad vi nu ska betrakta det som, denna händelse, inträffat såg över sitt eget säkerhetsskydd - och det tror i alla fall jag är långsiktigt mycket bra.
(Applåder)