Herr talman! Barn är alltid lika mycket värda. Det
är just därför vi har den hållning vi har. Alla barn ska
få ha, som Tanja Linderborg uttrycker det, "sjysta"
föräldrar. Och barn har rätt till en mamma och en
pappa. För varje barn är det centralt, tror vi, att få ha
det. Och det är "sjyst" att i lagstiftningshänseende
försöka åstadkomma detta så långt man mäktar.
Jag är lite förvånad över att Tanja Linderborg nu i
det ena replikskiftet efter det andra stryker under att
det är så självklart att vi ska se det ur barnens per-
spektiv. Jag hörde ju Tanja Linderborgs tal, och det
var väldigt inriktat på att det nu gäller att se till att
homosexuella vuxna får samma rättigheter som hete-
rosexuella.
Jag säger då att ingen, vare sig homosexuella eller
heterosexuella vuxna, har rätt till barn. Men jag lever
kvar i den - jag höll på att säga självklara - föreställ-
ningen att barn har rätt till föräldrar. Och barn har ju,
om jag kan använda det uttrycket, a priori en mamma
och en pappa.
Vad vi nu ska bestämma här i dag är om det går
lika bra med två mammor eller två pappor. Det är det
vi ska bestämma. Vi ska vara barnens ställföreträdare.
Vi ska fatta beslut som kommer att gälla för det en-
skilda barnet livet ut.
Då är jag förvånad över att så många i sina anfö-
randen och i sin argumentering talar om diskrimine-
ring mellan vuxna. Kanske är det så att om det ordet
ska användas, ska det nyttjas mellan barn. Varför ska
vissa barn ha det som andra inte ska ha, när vi ändå
vet att varje barn egentligen ska ha en mamma och en
pappa?