Herr talman! Varje litet barn har all rätt i världen
att känna sig betydelsefull och lika viktig som alla
andra barn. Ingen liten människa ska behöva gå om-
kring och känna sig rädd eller fara illa därför att vux-
na strider. Barnen, de allra minsta människorna, för-
tjänar och har rätt att kräva all den kärlek, trygghet
och omtanke som vi vuxna förmår att ge dem. Barn-
domen är en viktig del i en människas utveckling och
liv. Den går inte i repris. Sår och revor kan vara svåra
att rätta till i vuxen ålder.
Men när det väl kommer till kritan är detta bara
ord. Det spelar ingen roll hur många gånger jag och
andra ledamöter står här i talarstolen och garanterar
"att vi gör det för barnens bästa" om vi inte menar
något med våra högtidstal. Om vi verkligen menar
vad vi säger måste vi gå från ord till handling. I dag,
den 5 juni 2002, har vi chansen att rätta till några av
de orättvisor och fördomar som Sveriges barn utsätts
för.
Herr talman! Jag är glad över att vi nu äntligen
debatterar lagutskottets betänkande Partnerskap och
adoption, m.m. Vägen hit har varit lång och kantad av
bra och konstruktiva diskussioner men också av
märkliga inlägg i den offentliga debatten, kryddade
av fördomar och tyckanden. I betänkandet, som stöds
av utskottsmajoriteten, finns flera goda förslag; goda
därför att de sätter barnens villkor i centrum; goda
därför att ambitionen är att rätta till den diskrimine-
ring som finns i adoptionslagstiftningen. I stället för
den nuvarande lagen, som kräver att föräldrarna har
rätt sexuella läggning, tar det nya förslaget sin ut-
gångspunkt i att det goda föräldraskapet inte sitter i
den sexuella läggningen utan i förmågan att ge barnet
en trygg och kärleksfull uppväxt.
Jag har tänkt att uppehålla mig vid betänkandets
förslag om styvbarnsadoption. Svensk lagstiftning
tillåter bara att vissa par får prövas för adoption: det
gifta, heterosexuella paret. Är det rimligt? Är det en
lagstiftning i takt med tiden? Svaret är nej.
Frågan om homosexuella partner ska kunna prö-
vas för styvbarnsadoption väcker heta känslor. Det
kan tyckas vara en aning märkligt med tanke på att
det inte är nytt att leva i homosexuella familjer. Men
homosexuella familjer är mer synliga än tidigare. Det
sociala tabut kring homosexualitet har brutits. Alltfler
homosexuella föräldrar vågar leva ett öppet liv i en-
lighet med sina livsmål. Tack och lov har samhället
blivit mer öppet och tolerant. Det är ett steg i rätt
riktning, men givetvis finns fortfarande mycket att
göra för att utrota fördomar och vanföreställningar,
och vi som är politiker och folkvalda bör gå i täten.
Tusentals barn i det här landet har en homosexuell
förälder. Om bl.a. de här barnens rättigheter ska de-
batten handla om. Fortfarande i denna vackra som-
mardag år 2002 riskerar många barn att falla offer för
diskriminering och fördomar. Och detta sker med vårt
goda minne.
Det är en självklarhet att lagstiftningen ska skydda
och stötta medborgarna. Speciellt viktigt är det att
lagen skyddar dem som inte kan eller har svårt att
göra sig hörda - barnen. Som medmänniskor, politi-
ker och lagstiftare är det vår plikt att alltid sätta bar-
nens behov och välbefinnande i första rummet. Våra
lagar ska skydda barnen både socialt och ekonomiskt.
Vid styvbarnsadoptioner har barn i heterosexuella
familjer möjlighet att t.ex. adopteras av pappans nya
hustru om mamman inte längre finns med i bilden.
Detta ger barnen en känslomässig trygghet, stabilitet
och arvsrätt. Denna trygghet förnekas motsvarande
barn i homosexuella familjer.
I betänkandet utgår utskottsmajoriteten ifrån prin-
cipen att ett barn som vårdas av två vuxna hellre bör
ha båda dessa som rättsliga föräldrar än bara en av
dem. Det är viktigt att säga att avsikten med styv-
barnsadoption inte är att ta ett barn ifrån en förälder. I
stället handlar det om att med hjälp av lagen se till att
barnet får ett så bra rättsskydd som möjligt.
Det är inte så kontroversiellt - eller hur? Men för
vissa, jovisst. I reservation nr 1 skriver Kristdemo-
kraterna: "Enligt vår mening är det inte ett uttryck för
diskriminering av homosexuella par att anse att barn
har rätt till föräldrar av båda könen." Vidare säger de:
"Adoptionens syfte och innebörd är att ge barnet en
ersättning för dess biologiska föräldrar." Kristdemo-
kraterna säger också att deras ställningstagande inte
inrymmer någon värdering av homosexuella perso-
ners förmåga att ta hand om barn.
Frågan är hur detta ska tolkas. Kristdemokraterna
gör det enkelt för sig. De förser sig med både hängs-
len och livrem för att gardera sig mot att bli beskyllda
för att vara negativa till homosexuella förhållanden.
Men jag vill påstå att det är just vad de är. För Krist-
demokraterna, som inte direkt gjort sig kända för att
stå upp för den homosexuella familjens rättigheter, är
tydligen inte barnens skydd så pass viktigt. Det är
viktigare för detta parti att bevara sitt motstånd mot
sådana förhållanden genom att bibehålla ett otillräck-
ligt skydd för de barn som lever i homosexuella fa-
miljer.
Visst, Kristdemokraterna skulle aldrig erkänna att
de bär på fördomar mot homosexuella. Men jag på-
står att de ändå låter sådana fördomar bilda stommen
i sin argumentation. I stället för att använda lagstift-
ningen som ett levande verktyg för att skapa ett sam-
hälle fritt från diskriminering vill de anpassa lagarna
efter ett samhälle som diskriminerar.
Det är ovärdigt att en hel grupp människor auto-
matiskt stämplas som att de under inga omständighe-
ter kan vara lämpliga föräldrar. Självklart har inte alla
rätt att adoptera ett barn, men alla bör få rätten att
prövas.
Sedan ska ju varje prövning avgöras individuellt
med barnens bästa för ögonen. Att ändra på lagstift-
ningen sänder en tydlig signal till de här barnen att
det är okej att växa upp i homosexuella familjer.
Att använda barn och utge sig för att ha patent på
vad som är barnens bästa, som en del kristdemokrater
gör, är mycket osnyggt. Samtidigt utsätter de barn
och homosexuella familjer för ovisshet om deras
familjer godkänns av samhället. På så vis upprätthål-
ler de den struktur som de sedan använder sig av för
att ta makten att diskriminera dem som inte följer den
heterosexuella familjemallen. Resultatet blir att bar-
nen hamnar i kläm, därför att några tar sig rätten att
bestämma hur andra ska leva. Barnen hamnar emellan
därför att några tycker att det är okej att diskriminera.
Herr talman! Ett vanligt argument mot att ändra
lagstiftningen är att homosexuella skulle använda
barnen som murbräcka för att nå ett sexuellt likabe-
rättigande. Detta är inte bara fördomsfullt, utan det är
också ren och skär dumhet. Det är en orimlig ankla-
gelse mot homosexuella föräldrar som vill ge sina
barn samma rättsliga trygghet som heterosexuella
familjer tar för självklart.
Det är viktigt för dagens homosexuella familjer
och för kommande generationer att känna tryggheten
att de lever i ett samhälle som inte särbehandlar deras
barn eller familjer. Dessa behöver erkännande och
stöd precis som alla vi andra.
Faktum är att barn som växer upp i homosexuella
familjer inte skiljer sig från andra barn. De mår lika
bra, utvecklas på samma sätt och har lika lätt eller
svårt att hitta kompisar. Det är det här som ska vara
vår ledstjärna.
Svensk lag ska inte styras av fördomar och förut-
fattade meningar, utan den ska styras av omsorg om
barnens bästa. Det är fördomar som ska bekämpas,
inte det faktum att människor faktiskt är olika. Det
hoppas jag att vi i Sveriges riksdag kan vara överens
om innan den här dagen är över.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till ut-
skottets förslag till riksdagsbeslut och avslag på
samtliga reservationer.
I detta anförande instämde Nikos Papadopoulos,
Cinikka Beiming, Anders Berglöv, Hillevi Larsson,
Karin Jeppsson, Anders Bengtsson, Marianne Carl-
ström, Christina Nenes, Marina Pettersson, Paavo
Vallius, Per-Olof Svensson och Rune Berglund (alla
s), Kenneth Kvist, Tasso Stafilidis, Kjell-Erik Karls-
son, Jonas Ringqvist, Tanja Linderborg och Sven-
Erik Sjöstrand (alla v) samt Kia Andreasson (mp).