Fru talman! Låt mig börja med att yrka bifall till
reservationerna 1 och 5.
I sin regeringsförklaring efter valet 1998 sade
statsministern: "Barnkonventionen skall efterlevas
och alla relevanta politiska beslut skall analyseras
utifrån hur de påverkar barnens situation."
Det är ord som förpliktar. FN:s barnkonvention
har naturligtvis barnens bästa som grundpelare.
Justitieminister Thomas Bodström lovar i inled-
ningen till Justitiedepartementets verksamhetsplan för
år 2002 att "i all lagstiftning värna barnperspektivet".
Bodström hävdar att regeringen levt upp till föresat-
sen. Det är inte endast en grov överdrift, det är inte
sant.
Proposition 123, som går under namnet Part-
nerskap och adoption, är enligt Kristdemokraternas
uppfattning ett flagrant exempel på hur regeringen
ogenerad sviker sina egna löften till barnen. I stället
för att värna barnperspektivet bortser man helt från
det.
Det förlag som den socialdemokratiska partikon-
gressen i fjol fattade beslut om, med minsta möjliga
majoritet, går ut på att två personer av samma kön
och som ingått partnerskap ska få rätt att gemensamt
prövas som adoptivföräldrar. I dag får endast gifta
personer prövas gemensamt. Alla andra vuxna får i
dag prövas som adoptivföräldrar individuellt. Men,
fru talman, det är faktiskt inte homosexuella perso-
ners lämplighet eller olämplighet som föräldrar som
den här debatten egentligen bör handla om.
Adoption är inte till för att ge vuxna människor
barn utan för att ge barn föräldrar. Ingen har rätt till
barn, vare sig heterosexuella eller homosexuella par.
Däremot har alla barn rätt till föräldrar. Varje barn
har ju en biologisk mamma och en biologisk pappa.
Olika omständigheter kan leda till att en eller båda
föräldrarna försvinner ur barnets liv. Då är det sam-
hällets skyldighet att så långt det står i dess makt
medverka till att ge barnet en ersättning för dess bio-
logiska föräldrar.
Enligt Kristdemokraternas uppfattning ska en ad-
option, som är det enda tillfälle då staten reglerar hur
en familj ska se ut, innebära att det ursprungliga fa-
miljeförhållandet i så hög utsträckning som möjligt
efterliknas. Det är vår uppgift att fatta det beslut som
är bäst ur barnets synvinkel. Riksdagen ska självfallet
agera för barnens bästa.
När jag hävdar denna ståndpunkt kallas jag för
homofob av somliga - också i denna kammare. Jag
kan utstå det tillsammans med många av mina parti-
kamrater. Men om jag är homofob är också Socialsty-
relsens ledning homofob, Rädda Barnen, Barnom-
budsmannen, Forum för adopterade, Adoptionscent-
rum, juridiska fakulteterna vid Uppsala och Lunds
universitet. Christel Anderberg räknade upp flera
betydelsefulla remissinstanser. De, liksom alla andra
remissinstanser som har kunskap om barns förhållan-
den, har motsatt sig att registrerade partner ges möj-
lighet att prövas som adoptivföräldrar. Mot denna helt
överväldigande sakkunskap står de remissinstanser
som har tillstyrkt förslaget och som i flertalet fall har
som huvuduppgift att värna vuxna homosexuellas
intressen.
Fru talman! Regeringen och de partier och leda-
möter som stöder regeringens förslag sviker barnen
och föresatsen att i all lagstiftning värna barnpers-
pektivet. Varför över huvud taget remissbehandla ett
förslag om man ändå inte tänker lyssna på den exper-
tis man anlitar? Detta är faktiskt ett mycket oroande
tecken i vår demokrati. Hur kunde den parlamentaris-
ka utredningen om homosexuellas pars rätt att prövas
för adoption så totalt köra över sina egna experter?
Inte vare sig dessa eller remissinstanserna betyder
tydligen något i en fråga som berör barn.
Regeringen har i propositionen lagt in, som har
nämnts här, ett nytt krav, nämligen att man ska för-
säkra sig om att det finns en person av motsatt kön i
barnets närhet. Regeringen medger således att ett barn
behöver ha förebilder av båda könen. Det är natur-
ligtvis ett belägg för att regeringen erkänner att två
föräldrar av samma kön inte är tillräckligt för barnets
utveckling. Men en förebild utanför familjen är givet-
vis inte detsamma som en förälder. Könsidentifika-
tion handlar inte enbart om att ha en förebild, det
handlar om att ha en relation till denna förebild. Ingen
kan garantera att en förebild finns till hands, men
föräldraskap kan man inte avsäga sig. Naturligtvis går
det inte att ersätta en pappa eller en mamma med en
förebild.
Fru talman! Adoption är en avgörande händelse i
barndomen och följer den adopterade genom livet.
Därför är adoptivbarnens utveckling och skapande av
identitet svårare än för andra barn. Deras frågor inför
livet är självfallet fler och annorlunda än för icke
adopterade. Jag vädjar till Sveriges riksdag att se till
att adoptivbarn ska slippa uppleva något som alla
andra barn garanterat inte behöver uppleva, dvs. att få
enbart två pappor eller enbart två mammor.
Vi ledamöter av Sveriges riksdag har i dag att för-
söka att sätta oss in i ett adopterat barns situation.
Fru talman! När det gäller vårdnad, t.ex. efter
skilsmässa, är det i gällande rätt ett primärt och
mycket strängt krav att barn ska ha umgänge med
både mamman och pappan - detta vare sig föräldrar-
na lever tillsammans eller ej. Denna princip stryks
under t.o.m. i situationer där den ene föräldern har
misshandlat den andra eller begått andra brott. Hur
får regeringen detta att hänga ihop? Enligt den speci-
allag som nu ska stiftas är en förälder av det motsatta
könet nästintill obehövlig, medan det i det andra fallet
är nästintill en tvingande nödvändighet. Det är up-
penbart att regeringen tillmötesgår en stark opinion
bland vuxna. Det är en opinion som inte är beredd att
sätta barnets bästa i främsta rummet. När regeringen
faller till föga för den opinionen sviker man, enligt
min bestämda uppfattning, barnen.
Det handlar om att bryta ned fördomar, har det
sagts. Det kan aldrig vara rimligt att använda barn
som murbräckor för att bryta ned fördomar.
FN:s barnkonvention föreskriver att om osäkerhet
råder om lagstadganden eller andra åtgärder är till
skada för barnet eller inte ska försiktighetsprincipen
råda. Lagförslaget strider mot 1993 års Haagkonven-
tion. Skulle förslagen i propositionen godtas av riks-
dagen måste dessutom den europeiska konventionen
om adoptioner från år 1967 frånträdas av Sverige. Det
är något som regeringen själv kallar olämpligt men
ändå tvingas föreslå. Nästan 100 % av barn som ad-
opteras i Sverige kommer från andra länder. Inget av
de länder varifrån barn nu adopteras accepterar tydli-
gen partner av samma kön som adoptivföräldrar. I
dag kan riksdagens beslut, som det är sagt här, om det
sker i överensstämmelse med regeringens förslag,
mycket väl komma att innebära att även de adoptio-
ner som sker enligt nu gällande regler stoppas.
Fru talman! Låt mig avslutningsvis upprepa: Ad-
option är en avgörande händelse i barndomen som
följer den adopterade livet igenom. För mig är det
helt ofattbart om riksdagens majoritet vågar och vill
ta på sig ansvaret att gå emot vad experter förordar
och vad personer med lång erfarenhet tillsammans
med barn som har problem med sin identitet också
förordar. Att orda om att värna barnperspektivet och
samtidigt rösta ja till regeringens förslag kan av oss
kristdemokrater inte uppfattas som något annat än ett
uppenbart falskspel.
I detta anförande instämde tredje vice talman Ro-
se-Marie Frebran, Erling Wälivaara, Gunilla Tjern-
berg, Jan Erik Ågren, Ragnwi Marcelind, Ulf Björk-
lund, Dan Kihlström, Ulla-Britt Hagström, Holger
Gustafsson, Kjell Eldensjö, Ingemar Vänerlöv, Fanny
Rizell, Rosita Runegrund, Annelie Enochson, Per
Landgren, Lars Gustafsson, Ester Lindstedt-Staaf,
Tuve Skånberg, Margareta Viklund, Kenneth Lantz,
Chatrine Pålsson, Harald Bergström, Maria Larsson,
Göran Hägglund, Sven Brus, Yvonne Andersson,
Björn von der Esch, Jan Orrenius, Inger Strömbom,
Ingvar Svensson, Mikael Oscarsson, Inger Davidson,
Stefan Attefall, Rolf Åbjörnsson och Désirée Pethrus
Engström (alla kd).