Herr talman! Jag vill inleda med en kort berättelse
om en alldeles vanlig kvinna i dagens Sverige. Maria
heter hon, och här är hennes historia.
Jag vet inte när jag bestämde mig för att jag ville
ha barn, säger Maria. Jag tror att det var när den
himlastormande lyckan över att ha hittat kärleken hos
en annan kvinna hade lagt sig och blivit vardag som
tankarna växte fram. Min längtan efter ett barn fick
då på allvar en plats i mitt hjärta.
Jag minns att det tog ganska lång tid för tankarna
att mogna fram till något konkret. Olika alternativ
fick efter hand läggas åt sidan. Jag levde ju med en
kvinna, och trots att vårt förhållande var stabilt och
kärleksfullt gillades det inte av samhället i ett barn-
perspektiv. Som adoptivförälder eller fosterförälder
skulle jag direkt underkännas av samhället; det visste
jag om, avslutar Maria.
Att få barn är en naturlig längtan hos de flesta
människor, oavsett sexuell läggning. En viktig fråga
är hur vi skapar ett samhälle som gör att varje litet
barn och varje familj kan leva trygga och harmoniska
liv. Som lagstiftare måste vi politiker alltid prioritera
barnens behov. Lagarna ska vara en stabil grund som
skyddar våra barn emotionellt, socialt och ekono-
miskt.
Efter att ha suttit här och lyssnat på tidigare inlägg
tycker jag att det är viktigt att vi inte träter om vilket
parti som är mest barnvänligt eller tävlar om vem
som är bäst skickad att stå upp för barnens rättigheter.
Jag tror nämligen att alla vi som deltar i den här de-
batten brinner för ett barnvänligt samhälle, där varje
liten parvel känner sig önskad och älskad, och för ett
Sverige präglat av medmänsklighet och respekt för
människovärdet.
Det är en självklarhet att människor ska behandlas
likvärdigt i vårt land. Ingen ska behöva leva under
förtryck, diskriminering, rädsla eller fruktan därför att
hon eller han upplevs som annorlunda och inte passar
in i gängse mallar.
Dagens debatt handlar om homosexuellas föräld-
raskap, men inte enbart om detta. Debatten handlar
lika mycket om respekt för varandra. Den blir en
slags värdemätare på vår människosyn och ett test på
om vi är beredda och villiga att ta striden mot de
förtryckande normerna.
Herr talman! Familjer svarar i dag för ett spän-
nande och mångfasetterat spektrum av olikheter:
gemensamma barn, hennes och hans barn, extramor-
mor, morfar, låtsatsfarfar, ensamhushåll, heterosexu-
ella familjer och homosexuella familjer.
Människor är i dag friare att leva i olika former,
och ofta fungerar detta bra. Det brukar det göra när
människor tillåts att leva på det sätt som de tycker
passar dem bäst, utan att de skuldbeläggs därför att de
inte har lust eller inte kan eller inte vill leva efter en
viss schablon. Det är det som är frihet.
Barn behöver trygga och goda föräldrar, men
barns familjer kan se olika ut. Detta innebär bl.a. att
de som önskar bli adoptivföräldrar ska prövas på
samma villkor. Det inbegriper även par som lever i en
homosexuell relation.
Herr talman! Vid behandlingen av lagutskottets
betänkande Partnerskap och adoption, m.m. ska jag
först och främst koncentrera mig på frågorna kring
internationell adoption.
Utskottsmajoriteten föreslår ändrad lagstiftning på
flera punkter, nämligen dels när det gäller reglerna
kring styvbarnsadoption, dels när det gäller homo-
sexuella pars möjlighet att gemensamt utses till sär-
skilt förordnade vårdnadshavare. Detta avsnitt kom-
mer min partikollega Raimo Pärssinen att ta upp i sitt
anförande.
Den tuffaste debatten har handlat om internatio-
nella adoptioner. Innan jag går in på detta ämne vill
jag en gång för alla slå fast att ingenting talar för att
förmågan att älska och vägleda ett barn sitter i den
sexuella läggningen.
Det känns lite onödigt att behöva säga detta. Det
borde vara en självklarhet, men med tanke på hur
osaklig och ibland smutsig den offentliga debatten
har varit vill jag ändå klarlägga detta.
Jag vill också betona att regeringens förslag
handlar om prövning och ingenting annat. Att prövas
innebär ingen rätt för registrerade partner att få ad-
optera, lika lite som det innebär för makar.
Men den stora orättvisan handlar om att ett homo-
sexuellt par som lever ihop i ett stabilt partnerskap
inte ens får ansöka om att bli prövade. Lagen har
automatiskt och på förhand dömt ut en hel grupp
människor. Alla adoptioner föregås av en mycket
noggrann och grundlig prövning. Att adoptera ett
barn är en lång och utdragen procedur, och det kan
och ska bara ske om det är till gagn för barnets bästa.
Självklart ska detta ske varsamt och försiktigt.
Adopterade barn är barn som en gång har övergi-
vits, barn som kanske lämnats på ett barnhem eller
lagts vid en vägkant. Det är barn som måste få en ny
chans i livet. För dessa barns skull - inte för de vux-
nas - måste adoptionsprövningen alltid ske på indi-
vidnivå. Om det inte är uppenbart att paret är det
bästa alternativet för barnet godkänns inte adoptio-
nen. Det är faktiskt inte mer dramatiskt än så.
När diskussioner förs om internationella adoptio-
ner för homosexuella par är det främst två huvudin-
vändningar som man brukar använda.
1. Givarländerna skulle reagera så negativt på en
lagändring att även heterosexuella svenskars möj-
ligheter till adoption skulle hotas.
2. Eftersom inget givarland är berett att adoptera
barn till en homosexuell familj skulle en lagänd-
ring vara ett slag i luften.
Visst, det är mycket som tyder på att de flesta ur-
sprungsländer och adoptionsorganisationer inled-
ningsvis inte kommer att medverka till att låta regist-
rerade partner adoptera. Lagrådet har uttalat att det
inom överskådlig framtid kan bli svårt för homosexu-
ella att kunna få adoptera från utlandet, men lagrådet
har inga lagtekniska invändningar eller skäl för att
avstyrka förslaget. Att givarländer inte vill medverka
till att låta registrerade partner adoptera ska vi givet-
vis respektera. Men samtidigt ska vi arbeta för att
bilda opinion och bryta ned de fördomar mot homo-
sexualitet som finns såväl i andra länder som här
hemma.
Svensk lagstiftning kan inte bygga på andra län-
ders värderingar. Vi måste själva bestämma om vi
tillåter lagar som diskriminerar eller inte. Utskotts-
majoriteten anser att svenska lagar under inga om-
ständigheter får bygga på att legitimera fördomar. Det
finns alltså starka skäl för att ändra en lagstiftning
som upplevs som en kollektiv diskriminering. Dess-
utom växer öppenheten och acceptansen för homo-
sexuella och homosexualitet hela tiden. Givarländer-
nas negativa inställning är inte given en gång för alla.
Farhågorna att möjligheten för registrerade partner att
adoptera skulle äventyra svenska makars möjlighet att
adoptera är enligt utskottsmajoritetens mening dåligt
underbyggda. Ursprungsländerna har tillfrågats, och
bara ett land, Lettland, har svarat att det finns en risk
för en sådan utveckling.
Och så till den kanske viktigaste frågan, som
många oroar sig för: att barn som adopteras till ho-
mosexuella familjer skulle fara illa. All tillgänglig
internationell forskning visar att barn i homosexuella
familjer mår bra. De är inte annorlunda än andra barn.
Givetvis välkomnar vi mer forskning om adopterade
barn. En adoption är en mycket stor omvälvning i ett
barns liv, och det ska vi ta på allvar, men det är en
stor förändring oavsett om adoptionsföräldrarna är
homosexuella eller heterosexuella. Den forskning
som finns är entydig: Det finns ingen skillnad mellan
homosexuella och heterosexuella föräldrar när det
gäller deras förmåga att ge barnen god omsorg och
omvårdnad. Vi måste kunna stå för att det är våra
personliga förutsättningar och upplevelser av livet,
inte vår sexuella läggning, som avgör hur vi fungerar
som föräldrar.
Herr talman! För att de föreslagna lagändringarna
om adoption ska kunna genomföras föreslås att 1967
års konvention om adoption sägs upp. Konventionen
syftar till att utjämna olikheterna mellan staternas
adoptionsregler och att tillgodose barnens bästa. Den
har bara undertecknats av 16 länder. Flera skäl talar
för att denna konvention ska sägas upp. Redan före
tillträdet hade Sverige regler om adoption som i hu-
vudsak stämde med konventionen. Hänsynen till
barnens bästa kommer därför inte att äventyras. Ett
annat skäl är att konventionen är gammal. Många av
Europas länder står utanför den. Den har alltså inte så
stor betydelse som tanken var när den avtalades.
Haagkonventionen antogs 1993, och närmare 40
länder har anslutit sig. Den gäller som lag i Sverige.
Konventionen syftar till att stärka barnens rättsskydd
vid internationella adoptioner. Tanken är att anslutna
stater ska samarbeta så att både ursprungsland och
mottagarland ansvarar för att adoptioner genomförs
till barnens bästa. Konventionen omfattar inte regist-
rerade partner. Av uttalanden i samband med att kon-
ventionen antogs framgår att man inte ansåg att den
skulle begränsa konventionsstaternas möjlighet att ha
egna bestämmelser om vilka som ska godtas som
adoptanter.
Det finns alltså inget hinder mot att bestämmelser
införs som ger registrerade partner möjlighet att ad-
optera barn. Sådana adoptioner kommer visserligen
inte att omfattas av konventionen, men svenska regler
om adoption innebär att barnen ändå har samma
rättsliga skydd.
Herr talman! Det är inte vår uppgift att använda
lagen för att upprätthålla ålderdomliga värderingar.
Som medmänniskor och politiker måste vi se till
verkligheten. Det handlar om att bejaka och uppmunt-
ra kärleksfulla och trygga familjebildningar. Bara så
kan vi bygga det bästa samhället för våra barn.
Jag yrkar bifall till propositionen och avslag på
samtliga reservationer.
I detta anförande instämde Nikos Papadopoulos,
Anita Johansson, Cinnika Beiming, Anders Berglöv,
Laila Bjurling, Hillevi Larsson, Karin Jeppsson, Pär
Axel Sahlberg, Anders Bengtsson, Märta Johansson,
Nils-Erik Söderqvist, Christina Nenes, Marina Pet-
tersson, Monica Green, Mariann Ytterberg, Paavo
Vallius, Raimo Pärssinen, Lars Lilja och Rune Berg-
lund (alla s), Tasso Stafilidis och Tanja Linderborg
(båda v), Kia Andreasson (mp) och Ulf Nilsson (fp).