Fru talman! När jag kom in i riksdagen för åtta år
sedan fick jag en förfrågan om jag ville vara med på
en motion som skulle gå ut på att man skulle tillåta
homosexuella par att adoptera. Utan att fundera vida-
re över det sade jag reflexmässigt nej. Jag hade näm-
ligen aldrig haft anledning att fundera över den pro-
blematiken.
I min mycket tidiga barndom var det faktiskt kri-
minellt att vara homosexuell, och ända fram till 1979
betecknades homosexualitet som en sjukdom, så jag
hade aldrig haft någon anledning att fundera över
detta. Men senare kom jag att berätta om den fråga
som jag hade fått för mina döttrar. Då sade de: Nä-
men mamma, ingen vuxen har väl rätt att adoptera.
Däremot har barn rätt att komma till sjysta föräldrar,
och det kan väl lika gärna vara homosexuella par.
Detta gjorde att jag året därpå skrev en motion
under allmänna motionstiden. Först året därefter, efter
ännu en motion, bifölls den delvis. Men det är inte
bara jag som har skrivit motioner om det här, utan det
är många i den här kammaren. Den som jag särskilt
tänker på en dag som denna är Barbro Westerholm
som har varit en sådan drivande kraft i riksdagen när
det gäller de här frågorna.
Det är med stor tillfredsställelse som jag konstate-
rar att det finns en bred politisk enighet i det här
ärendet. Inte mindre än fem av riksdagens sju partier
har ställt sig bakom regeringens förslag om att låta
homosexuella par prövas som adoptivföräldrar, att de
gemensamt ska kunna utses till särskilt förordnade
vårdnadshavare och att det ska finnas möjlighet till
styvbarnsadoption. Det sistnämnda står faktiskt sex
av riksdagens sju partier bakom.
Genom den forskning som finns vet vi att barn i
homosexuella familjer inte utvecklas sämre eller
annorlunda och inte heller är mer utsatta för mobb-
ning än barn i heterosexuella familjer. Resultaten är
samstämmiga. All tillgänglig internationell forskning
visar alltså att barn i homosexuella familjer mår bra.
Det slogs senast fast av fyra ledande experter på om-
rådet i DN Debatt för drygt en vecka sedan.
Men det som kanske har väckt de starkaste reak-
tionerna är internationella adoptioner. Det hävdas i
debatten och i en del motioner att den som är interna-
tionellt adopterad bär med sig ett annorlundaskap
som i sig självt är krävande att hantera, och att då
växa upp i en familj med föräldrar av samma kön
skulle innebära ytterligare ett annorlundaskap. Men
det kan resas flera invändningar mot det här resone-
manget. Det går inte att dela upp mänskligheten i två
kollektiva kategorier - dels en mindre kategori, där
människorna främst karakteriseras av att de är homo-
sexuella, dels en större kategori, där människorna
främst karakteriseras av att de är heterosexuella. Och
det går inte att säga att de i den sistnämnda kategorin
i grunden är lika. Vissa heterosexuella kvinnor och
män bär på betydligt fler annorlundaskap än vissa
homosexuella och tvärtom, naturligtvis. Olikheterna
går inte att addera på ett matematiskt sätt.
Hur de utlandsadopterade barnen mår har skildrats
i ett par TV-program, och av dem kan man lätt få
intrycket att alla adoptivbarn mår dåligt. Så är natur-
ligtvis inte fallet. I själva verket har de flesta ungdo-
mar som har varit föremål för den här undersökning-
en klarat sig mycket bra.
Flera utlandsfödda barn som kommer till Sverige
har minst en separation bakom sig. Vissa har varit på
barnhem, där de fått ett minimum av stimulans och
kärlek. Man kan förstå att sådana omständigheter
sätter sina spår.
Fru talman! Ett annat argument är att om Sverige
tillåter att homosexuella par får prövas som adoptiv-
föräldrar kommer givarländerna att stoppa all adop-
tion till Sverige. Det vet vi faktiskt ingenting om.
Enligt min och Vänsterpartiets mening ska inte andra
länders fördomar styra den svenska lagstiftningen.
Dessutom har jag svårt att förstå att den heterosexu-
ella normen ska överordnas homosexuellas rättigheter
att inte bli diskriminerade, dvs. att bli bedömda på
precis samma sätt som heterosexuella par.
Jag vill upplysa i och för sig redan upplysta per-
soner om att det i flera delstater i USA redan är tillå-
tet för homosexuella par att adoptera. Kanada är ock-
så ett exempel. Storbritannien förbereder just nu en
ändring av sin lagstiftning.
I debatten hävdas också vikten av att barn så långt
som möjligt bör ha rätt till identifikation med föräld-
rar av båda könen. Med detta resonemang borde
egentligen inte ensamstående ha rätt att bli prövade
som adoptivföräldrar. Men dagens familjebildning ser
ju inte ut som den gjorde för bara 20 år sedan. Det
finns så många olika typer av familjebildningar, varav
homosexuella är en. Jag menar att främst de barn som
redan finns i homosexuella familjer måste få samhäl-
lets erkännande och en juridisk bekräftelse på att de
finns. Det är vår uppgift som politiker att värna om
dessa barn.
Regeringen är lite motsägelsefull, tycker jag, när
de å ena sidan lägger fram ett förslag om att samkö-
nade par ska kunna prövas som adoptivföräldrar och å
andra sidan säger att det är viktigt att barnen har till-
gång till manliga och kvinnliga förebilder utanför
adoptionskretsen.
Detta har Vänsterpartiet reagerat mot i en motion.
Jag konstaterar att samtliga ledamöter i utskottet har
förståelse för vår kritik. Därför skriver utskottet att
uttalandena i propositionen inte får övertolkas. Ett
barn har rätt till goda förebilder oavsett vilket kön
förebilden har. Det ideala är naturligtvis att barnet har
ett nätverk som består av både äldre och yngre män-
niskor, såväl svenskfödda som utlandsfödda. Att då
skriva kvinnliga och manliga är väldigt svårtolkat och
kan lätt ge ett schabloniserat intryck av att kvinnan
står vid spisen och mannen tar med sig ungarna på
fotbollsmatch.
Fru talman! Vänsterpartiet välkomnar alltså rege-
ringens förslag i den del som gäller styvbarnsadop-
tion, att homosexuella gemensamt ska kunna utses till
särskilt förordnade vårdnadshavare, och få prövas för
internationella adoptioner.
Vi är också glada över att regeringen har för av-
sikt att återkomma till riksdagen när det gäller assiste-
rad befruktning på sjukhus, men vi tycker att det
borde ha funnits med redan nu i förslaget, precis som
kommittén också föreslog. Vi är lite otåliga på denna
punkt. Därför, fru talman, vill jag yrka bifall till re-
servation nr 7.
Med den lagstiftning som vi har i dag finns det
ingen som helst möjlighet för samkönade par att få
adoptera ett barn. Det är alldeles oavsett om paret
besitter en unik kompetens. De har inte ens rätt att bli
prövade. Det har däremot sexualförbrytare och andra
våldsverkare.
Det som ska bedömas när en fråga om adoption
uppkommer är inte om barnet kommer att växa upp i
den bästa av världar. Frågan som ska besvaras är om
adoptanterna kan tillgodose barnets behov i tillräcklig
utsträckning för att adoptionen kan sägas vara fören-
lig med barnets bästa. Kan de inte det ska en adoption
inte komma till stånd. Så är det för heterosexuella
adoptanter i dag. Så kommer det att vara för homo-
sexuella adoptanter också. Ett samhälle som sätter
barnen i främsta rummet kan inte redan på förhand
utesluta vissa föräldrar enbart på grund av deras sex-
uella läggning.
Fru talman! Jag vill avslutningsvis säga att rege-
ringens proposition är ett resultat av ett samarbete
mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Mil-
jöpartiet. Jag känner det angeläget att tacka de social-
demokratiska ledamöterna i utskottet. Tyvärr saknar
vi Miljöpartiet där. Främst vill jag tacka vice ordfö-
rande Marianne Carlström för det i mitt tycke utom-
ordentligt goda och konstruktiva samarbete som vi
har haft kring detta ärende.
Jag känner också ett behov av att tacka lagutskot-
tets kanslichef Lars Haglind och vår föredragande
Helén Törnqvist som på ett mycket skickligt sätt har
fått ihop detta betänkande. Tack så hemskt mycket!