Fru talman! Låt mig allra först instämma i Lars
Hedfors ord till Knut Wachtmeister och fylla på
med ett personligt tack för de tolv år som vi
gemensamt arbetade i den moderata gruppen. Jag
hade tillfälle att under Knut Wachtmeister
ledarskap i utskottsgruppen och i vår
skattekommitté få uppleva dels kunskapen, dels
kamratskapet och det ledarskap som jag
uppskattade väldigt mycket.
Från den vänlighet som nu har präglat debatten till
en kanske tuffare attityd, för det tycker jag att det
finns anledning till. Låt mig allra först svara på den
icke-närvarande Peter Klings fråga om
beskattningen av kostnadsersättningar för
riksdagsledamöter. Hur den skall hanteras i
skattemyndigheterna är fullkomligt klar. Man skall
ta upp till beskattning beloppet, och man drar av de
kostnader man har haft. I vissa fall kan det
naturligtvis vara olika förhållanden, och då kan det
också bli olika utslag. Detta kan då hanteras, om
det behövs, i olika skattedomstolar.
Knut Wachtmeister citerade vad som Riksdagens
revisorer skrev i sin rapport om bl.a.
skattekontroll. Jag skall bygga på med ytterligare
ett citat som jag tycker är intressant för att visa de
brister som vi har varit tvungna att hantera efter det
att vi tog över när Socialdemokraterna förlorade
valet 1991. I en forskningsrapport från
Brottsförebyggande rådet 1988 har docenten i
straffrätt Hans-Gunnar Axberger gjort en
genomgång av det lagstiftningsarbete på det här
området som bedrevs av den dåvande
socialdemokratiska regeringen. Författaren
sammanfattar rapporten på följande sätt: ''Min
slutsats efter den slutvärdering som redovisas i
denna rapport är emellertid att arbetet med
ekonomisk brottslighet kom att bedrivas på ett
felaktigt sätt. Det slarvades med fakta när det
gällde de företeelser som skulle
förebyggas/bekämpas. Det framlades illa beredda
lagförslag under alltför stor tidspress och man hade
en principiellt alltför lättsinnig inställning till
rättssäkerhetsfrågornas betydelse.'' Detta anger
jag som ett komplement till det citat som Knut
Wachtmeister tidigare läste upp i kammaren.
Det finns en sak som ger utrymme för ekonomisk
brottslighet men som inte har med själva brottet
som sådant att göra. Det är uppenbart att ju högre
skattesatser man har, desto mer är människor
intresserade av att undvika skattesatserna och
ägnar sig åt någonting som faktiskt är brottsligt.
Det är t.o.m. så att höga skattesatser ändrar
moraluppfattningar. De höga marginalskatter som
vi hade gjorde att många människor mer eller
mindre har ansett det acceptabelt med svartarbete
utan att känna att det är ett riktigt brott, inte bara
mot staten utan också mot alla skattebetalare.
Det allra viktigaste som kunnat åstadkommas på
senare tid är ju nerdragningen av skattesatser för
att undvika att fresta till såväl överdriven
skatteplanering som skattefusk och skattebrott.
Det är självklart en oerhört viktig sak.
Lars Hedfors talade mycket brett om ekonomisk
brottslighet. Men märkligt nog bortsåg han helt
från att den finanskris som han själv och hans
regering var med om att skapa medförde en miljö
där de som sysslade med ekonomiska brott fick
grogrund. Det var faktiskt socialdemokraterna som
satt vid makten när spekulationsbubblan blåstes
upp, när miljoner efter miljoner satsades på
fastighetsaffärer där det fanns utrymme för
tvivelaktiga människor att komma in.
Det är min uppgift, har varit min uppgift, att rensa
upp efter Kjell-Olof Feldt, Allan Larsson och andra
socialdemokrater som släppte fram finanskrisen.
Det var den socialdemokratiska regeringen -- det
parti Lars Hedfors tillhör -- som satt vid makten när
de styrelser utsågs i Nordbanken som har ett stort
ansvar för miljardförluster för skattebetalarna.
Ägaren har ju i utgångsläget ansvaret för styrelsen
och dess förvaltning av banken. Inte visste jag att
det fanns ett socialdemokratiskt statsråd ansvarigt
för bankfrågor som försökte hindra Nordbankens
expansion, som både skapade problem för banken
och skattebetalarna och var en grogrund för sådant
som möjligen också innehåller brott -- jag får vara
försiktig för att undvika att föregripa de
utredningar som finns.
Vem var det som sanktionerade och accepterade
fallskärmsavtalen? Inte är det vi, utan andra,
nämligen den förra regeringen. Det vi har gjort är
att förstärka polisenheter. 1991 lade man inom
Polisen ner 354 000 timmar på utredning av
ekonomiska brott, i fjor 435 000 timmar, en ökning
med 25 % trots problemen med statsfinanserna. Vi
har fått 30 nya ekoåklagare, fler poliser har
utbildats för att kunna fylla vakanserna och göra
utredningar. Vi har vidtagit åtgärder mot
penningtvätt, kraftiga förstärkningar av
Finansinspektionen kompetensmässigt och
resursmässigt. På skattesidan anvisar vi mer
resurser för skattekontroll. Vi vidtar förändringar
som innebär att man kan förenkla och förbättra
kontrollen och utnyttja resurserna mer aktivt,
exempelvis genom de regler som jag föredragit för
riksdagen om ökad användning av datorstöd i
kontrollverksamhet.
Ett antal olika åtgärder har alltså vidtagits för att
dels röja upp efter det som ni lät hända och som
orsakade problemen, dels råda bot på den brist på
åtgärder som Knut Wachtmeister och jag har pekat
på, åtgärder som skulle ha varit till fyllest för att
hantera problemen. Det fick vi ta över efter er.
I samband med detta arbete får vi hantera
rättssäkerhetsfrågorna. Ni har aldrig varit speciellt
intresserade av balansen mellan den enskilde,
skattemyndigheterna och staten. Det finns en
mängd exempel på hur enskilda människor kommit
i kläm därför att ni är mer bekymrade om den
kollektiva staten än om individen.
För oss är det viktigt nu att se till att exempelvis den
enskilde som vinner ett skattemål får full ersättning
för sina kostnader, självfallet till den del de är
rimliga, och inte bara en symbolisk summa i vissa
fall så som ni tyckte när ni tvingades göra
någonting. För oss är det viktigt att se till att ha
tillräckliga åtgärder att sätta in när det uppstår
misstanke om brott eller om skattefusk, men inte
att ha det generellt. Sådana behövs inte mot seriösa
vanliga företagare eller vanliga människor. Det är
skillnaden.
Vi skall inte ha en detaljdebatt, Lars Hedfors. Det
viktigaste av allting är hur det här har beretts. I den
debattartikel som Lars Hedfors hänvisade till
menar en person som är verksam inom
skattemyndigheten att det har varit en dålig
utredning. Jag vet inte ens vad det är för en
utredning. Han skrev att det var en kommitté, inte
en utredning. Det är ju samma sak. Jag tillsatte en
kommitté, det är en utredning, inom ramen för
Statens offentliga utredningar. Man borde veta vad
man talar om innan man kritiserar. I denna
utredning fanns en representant för
skatteförvaltningen, Bo Norrman, som till sitt
förfogande hade en arbetsgrupp. Det fanns inget
särskilt yttrande över huvud taget i utredningen
från Bo Norrman. Det fanns ett särskilt yttrande
från en socialdemokratisk ledamot som för
säkerhets skulle ville friskriva sig. Det inser jag, för
det kan användas i politiskt taktiskt syfte i en
valrörelse.
Det fanns alltså inget ärskilt yttrande från den
respresentant för skattemyndigheterna som hade
en arbetsgrupp till sitt förfogande. Detta, Lars
Hedfors, är det väsentliga. Är det inte rimligt att
anta, Lars Hedfors, att Bo Norrman i så fall hade
anmärkt på ett eller annat om han hade tyckt att det
var fel? Nu hade man i utredningen en diskussion
för att komma fram till något som dels stärkte
rättssäkerheten, dels samtidigt gav tillräcklig
kontroll för skattemyndigheterna. Så är det.
Vad sedan gäller detaljfrågorna om diesel och
EFTA hade jag naturligtvis önskat att vi hade haft
annorlunda utformade regler. Men i internationella
sammanhang får man ibland vara beredd att
acceptera saker och ting för det internationella
samarbetets skull. Men det är ingen ursäkt för att
ha dramatiskt sämre möjligheter när det gäller
rättssäkerhet för den enskilde individen på
skatteområdet i Sverige. Det har vi att hantera
själva helt och hållet. Där väljer vi att ha en
tillräckligt bra balans, särskilt som
skattemyndigheterna inte hade några invändningar
under utredningsarbetet.
Vad slutligen gäller diesel och grön olja vill jag säga
följande. När medierna drev fram en debatt, som
jag är ganska övertygad om är starkt överdriven
men som ändå gjorde människor oroliga, tog jag
initiativ till att i ett par steg skapa möjlighet för dem
som ville välja något annat än den grönfärgade
oljan att få återbetalning av skatten. Tycker Lars
Hedfors att det var felaktigt? Jag är fortfarande
övertygad om att den gröna oljan fungerar bra i
grunden, men människors oro betyder någonting
för mig. Det borde också betyda någonting för Lars
Hedfors.
Allra sist: Vi vet att det som en styrelse för ett
fackförbund säger inte alltid står i samklang med
vad alla medlemmar tycker. Det är ganska
självklart. Det går inte att hävda att alla
civilekonomer tycker på samma sätt, åtminstone
tycker inte jag lika -- jag råkar vara civilekonom,
men jag tillhör JUSEK och inte Civilekonomernas
riksförbund. Bortsett från detta är ju individer inte
detsamma som styrelsen i ett fackförbund.