Fru talman! I kammarens debatter är tanken att vi
lyssnar och att vi redovisar egna ståndpunkter. Vi i
Vänsterpartiet har redovisat våra ståndpunkter i en
meningsyttring till betänkandet, och jag behöver
inte återge den.
Jag har lyssnat på de två föregående talarna, och
jag kan säga att jag är överens med Lars Hedfors
från Socialdemokraterna på alla väsentliga
punkter. Jag är också till stora delar överens med
Peter Kling från Ny demokrati när det gäller att
skildra problemen med den svarta ekonomin.
Det är bara det att Ny demokratis talesman inte är
riktigt överens med sig själv. Om han hade varit
det, hade han varit överens med Hedfors och
Bäckström om att man behöver förstärka
insatserna mot den ekonomiska brottsligheten och
inte luckra upp de instrument som samhället har för
att beivra denna svarta sektor.
Det är alltså synd att Peter Kling inte kan vara
överens med sig själv och med Hedfors och
Bäckström -- då hade vi kunnat bilda en majoritet
för att behålla kraftfulla instrument mot den
ekonomiska brottsligheten.
Vi vet nu att det finns en majoritet i kammaren som
inte kommer att rubbas, och det är synd. Det gör
att vi får pröva de här frågorna till hösten igen, när
det finns en annan majoritet i kammaren. Det är
synd att behöva diskutera lagstiftning i sådana här
grundläggande rättsvårdande frågor flera gånger.
Det vore värdefullt att ha ett stort mått av samsyn.
Jag tror att det är möjligt att skapa en sådan. Vi har
ju sett att företrädare för regeringspartier har gjort
ett gott arbete inom Riksdagens revisorers
verksamhet för att ta upp frågan om den
ekonomiska brottsligheten. Det finns alltså
möjligheter.
Men det finns också andra krafter inom de
borgerliga partierna som är ideologiskt bestämda.
Man har utgått från synen att det finns ett stort
problemområde här. Man har hört detta under
många år i opposition. Man har suttit på
Rotaryluncher, man har träffat företagare som har
klagat bitterligen, och man har läst
Skattebetalarnas förenings tidning Sunt förnuft,
som har tagit upp en rad fall där skattskyldiga har
utsatts för en dålig behandling. Det är fallet
Hjortberg och fallet Alvgard, som är allvarliga fall.
Men vad man har glömt är att de här problemen är
åtgärdade. Det har hänt mycket på
lagstiftningsområdet sedan de här frågorna var
aktuella. Vi har fått F-skattebevis. Vi har redan
gjort en rad uppstramningar inom den här sektorn.
Här är ett klassiskt problem i politiken: en bro för
mycket. Man fortsätter av egen kraft att rulla
frågan vidare, fast de akuta problemen inte längre
finns.
Detta syns mycket tydligt i
remissammanställningen, där olika typer av
domstolar säger att det är bra att de får en klarare
lagstiftning. Ja, det är nog riktigt att domstolarnas
arbete kan underlättas. Men domstolarna har ju
icke till syfte att vara ekopoliser. Domstolarna har
ett intresse av att döma efter de lagar som finns, och
de är naturligtvis intresserade av att ha en enkel
lagstiftning.
Det finns också ett annat intresse i de här frågorna,
som är en enkelhet i sig. Det finns ett intresse av att
få in de skatteintäkter som samhället behöver och
av att se till att företagare kan konkurrera på lika
villkor.
Fru talman! I ett av remissvaren från
civilekonomerna tog man ett mycket pedagogiskt
exempel, med två småföretagare som säljer för
10 000 kr om dagen. Det räcker med att den ene
företagaren tar undan bara 1 000 kr av sina intäkter
om dagen och sätter in i en svart del av sin ekonomi,
för att denne skall kunna sänka sina priser med
20 %. Om denna möjlighet finns, är risken påtaglig
att några kommer att utnyttja den. Då kommer alla
seriösa företagare -- huvuddelen, den stora,
förkrossande majoriteten, är ju hederliga
företagare -- att drabbas i ett oerhört svårt
konkurrensläge.
Jag talar alltså för alla de företagare som har rätt att
ställa krav på rättvisa och rimliga
konkurrensvillkor.
Om vi lämnar civilekonomernas remissvar och
tittar på vad en instans som Riksrevisionsverket har
sagt, finner vi att man i sitt remissvar påtalar
följande:
Det grundläggande motivet för utredningen och
direktiven var att redan vidtagna åtgärder inte är
tillräckliga. Enligt vår mening borde behovet av
förändringar ha analyserats utifrån empiriskt
underlag, där uppgifter om bl.a. antalet
skattskyldiga som berörs och en närmare
genomgång av konsekvenserna för enskilda ingår.
Ja, just det! När jag gick i skolan höll vi på med
matematik, och vi fick ibland skriva VSB, dvs.
vilket skulle bevisas. Det är det man har glömt i den
här frågan. Man har inte bevisat behovet. Man har
bara antagit att det finns stora problem, att många
skattskyldiga drabbas orättmätigt. Men det vet vi
inte.
Det kan sägas vara ett problem om det bara är ett
fåtal som drabbas. Ja, det är ett problem, men man
har inte bevisfört att det ens är ett fåtal som
drabbas, utan man säger att någon möjligen, rent
teoretiskt, skulle kunna tänkas drabbas av denna
rättsregel som nu gäller. Men man har inte ens
bevisfört enskildheterna, att man behöver komma
till rätta med det. Det är det som är felet.
Jag tror inte att skatteutskottets ordförande kan
tala om hur många aktuella rättsfall från den
aktuella perioden som man egentligen skall ta upp
och undanröja. Jag tror inte att vi kommer att få
något svar i dagens debatt. Man angriper ett fiktivt
problem, men man skapar reella möjligheter. Man
kan angripa ett fiktivt, teoretiskt problem, men
man skapar konkreta, verkliga möjligheter för ett
avancerat skatteundandragande och ren
brottslighet i vissa fall. Det är dåligt och illa avvägt.
Fru talman! Därför har vi i Vänsterpartiet sagt att
det finns inslag i det här som vi kan överväga. Men
vi vill ha en samlad lösning ihop med de
åtgärdsprogram som förväntas från
Riksdagsrevisorerna, med åtgärder mot ekonomisk
brottslighet för att kunna lösa detta i en helhet.
Detta var vår begäran. Men man säger nej. Man vill
utnyttja den majoritet som man är säker på att man
har denna vår, för att inte riskera att behöva
diskutera detta tillsammans med andra politiska
krafter till hösten. Därför tar man inte erbjudandet
på allvar.
Detta säger också litet grand om varför man har så
bråttom. Man är fast i ett teoretiskt tänkande i
skattefrågorna, inte i en praktisk syn för att försöka
garantera rättsskyddet men också rättvisa
konkurrensvillkor och intresset av att få in medel
till det allmänna.
Fru talman! Jag vill yrka bifall till Vänsterpartiets
meningsyttring under mom. 1.
När det gäller enskildheterna har vi haft en rad
synpunkter. Jag har redan sagt att jag till stor del
instämmer i vad Lars Hedfors tidigare sade. Det
gäller bl.a. frågorna om revision, som är den
allvarligaste bristen i beslutsunderlaget i det här
betänkandet. Det är aningslöst, fru talman, att tro
att tredje man kommer att samarbeta lojalt vid
skriftliga förelägganden, på samma sätt som när det
gäller obligatoriska kontrolluppgifter.
De här udda betalningarna kan avsiktligt eller
oavsiktligt komma att utelämnas i svaren.
Empiriska erfarenheter tyder på att företagen har
en större lojalitet mot sina kunder och leverantörer
än mot skattesystemet. Det är inte underligt i sig att
det är så. Många skattefall visar att det är så.
Undersökningar från BRÅ visar att det är oerhört
viktigt att ha de här formerna för
revisionsverksamhet. Det är viktigt att kunna
inhämta selekterad information om räkenskaper.
Detta är allvarligt.
Fru talman! Den tid jag begärde är nästan slut. Jag
vill påpeka vad Hedfors sade och som vi har tagit
upp i vår motion. Det är märkligt vad man anser
vara rimligt när det gäller att kontrollera att
konkurrensvillkoren är lika för att anpassa Sverige
till EU och när det gäller gryningsraiderna. Men
samma regler är helt otänkbara när det gäller att se
till att skattereglerna följs. För att garantera
marknaden är man villig att gå oerhört långt, men
när det gäller att se till att vi har likhet inför
betalningen till det allmänna väger
integritetsskälen oerhört tungt. Det är en
bedömning som visar en ideologisk position. Det är
inte att se till verkligheten.